En dröm

Sluta läsa nu, jag är på väg att beskriva drömmen jag drömde inatt.

Det var jag och Rickard. Vi skulle skriva om en Mars Volta-konsert för vårt fanzine (finns tyvärr inget sådant i verkligheten, inte än i all fall — om du läser detta ska du ta det som en direkt uppmaning, Rickard). Tydligen skulle vi ha fått ackreditering, men när vi kom in i det vagt Globen-liknande komplex (you wish, Omar) där konserten hölls blev vi stoppade av en dryg typ i övre trettioårsåldern med drag av tillsnofsad ex-hc-kille. Han ville se vad vi drev för slags publikation, stämma av så att det inte var fake.

Vi följde med honom nerför en skallrande järntrappa till en kvadrat med soffor i svart skinn, tog upp sin laptop och bad oss visa. Vi skrev in adressen och han kikade skeptiskt igenom de senaste inläggen, varav inget verkade handla om musik, utan snarare mode och smink och det som jag antar brukar kategoriseras som ”skönhet”.

Han var inte imponerad. Det här... Det är ju ingenting. Sen gick han, jag hade känslan av att han var tvungen att kolla med någon annan, högre upp i Mars Volta-hierarkin.

En annan person som jag inte minns ledde oss nerför en till trappa till en jättelik sal med dukade långbord. När vi kom närmare såg vi att det bjöds på grekisk sallad i stora byttor. Vissa tallrikar var redan använda. Den mesta fetan var redan urplockad.

Jag förstår nog åtminstone delvis vad drömmen vill säga mig.