Tidig sensommar

What's it like to be a girl in a band?

Efter att ha läst Evelyn McDonnells The Runaways-biografi Queens of Noise är jag böjd att hålla med Marissa Ribisis karaktär Cynthia i Dazed and Confused när hon exemplifierar teorin om att vartannat decennium är fantastiskt och vartannat är skit med det årtionde som filmen utspelar sig under: “The '70s obviously suck”.

Samtidigt som Cynthia i ett fiktivt 1976 kör genom Austin på skolavslutningskvällen och förklarar decenniet dött är det bara några dagar tills tonåringarna i The Runaways släpper sitt första album i det riktiga 1976, efter att ha existerat som band i bara några månader.

McDonnell resonerar mycket kring kulturen i vilken Runaways kom till och vårdslöst formades. De är några av alla löst hållna L.A.-kids som jagar rock n' roll-drömmen på Sunset strip. Tidsandan som förmedlas genomsyras av desperation under den tunna fernissan av good times och frigjordhet. Det ruttnande Sunset strips förförarröst rosslar motbjudande mellan raderna. Självklart påverkas läsningen av anledningen till att jag överhuvudtaget fick för mig att läsa biografin: den här texten om hur basisten Jackie Fox våldtogs av bandets manager Kim Fowley. Med den som nyckel till McDonnells bok är det lätt att bara se nihilismen samt den totala sexismen som omringar bandet.

Vad hände sen? Jag fick ett sug efter fler rockbiografier och läste Viv Albertine, gitarrist i The Slits, självbiografi Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys. och Kim Gordon i Sonic Youths självbiografi Girl in a Band.

Albertine rapporterar rakt och ärligt från punkens frontlinjer i London, från samma år i slutet av sjuttiotalet som merparten av berättelsen om Runaways utspelar sig. Kaos, våld och missbruk är ständigt närvarande men Albertine klarar sig hyfsat helskinnad från eran, i motsats till exempelvis Sid Vicious som hon startade sitt första band med och The Slits sångerska Ari Up, som bland annat blir knivhuggen vid två olika tillfällen.

Efter alla växelvis underhållande och hårresande hemska punkminnen, peppande skildringar av The Slits galenskaper och de många redogörelserna för Albertines relationer med bland andra Mick Jones och Johnny Thunders blir berättelsen mindre uppsluppen, men lika osentimental när Albertine redogör för många år av ofrivillig barnlöshet med missfall efter missfall, sedan cancer, följt av hopplöst hemmafruleverne. Lyckligtvis finns det också en långsam väg tillbaka till livet, till konsten och musiken.

Kim Gordon, som förutom att vara musiker är eller har varit konstnär, skådespelerska, producent och modedesigner skriver också ärligt, särskilt om uppbrottet med sin man och bandkollega Thurston Moore efter att hon upptäckt att han i hemlighet har en relation med sin förläggarkollega.

Girl in a Band har följaktligen, liksom Albertines bok, en relativt hög skvallerratio för den som växte upp med åttio- och nittiotalets indierock. Den högfrekventa namedroppingen är dock inte det bestående intrycket. Gordons självbiografi är också drömsk och flyktig, omväxlande tvärsäker och i besittning av en närmast självutplånande ödmjukhet. Flera poetiska passager om L.A. fungerar även utmärkt tillsammans med Runaways-biografins ingående beskrivningar av stadens form och struktur.

Antecknade några överlappningar + gemensamma nämnare

PS. Vilken är bästa Sonic Youth-låten?

Destroyer - "Girl in a sling"

en söt surgubbedikt att spara bredvid de allra raraste i det heligast hänglåsta samlaralbumet

Juni

Mekaniskt vaggar vi på mot sommarens döda mitt medan omgivningen utryms.

Varje ödslig morgon sneddar jag över stan, en cykelhjälmstönt i den milda postapokalypsen som slutet av juni utgör i små städer som denna.

Mina nya sommarjeans är mer blå än himlen hittills, men mer som havets färg i en dröm om att ligga på en generisk västkuststrand och läsa "Halv elva en sommarkväll" halv elva en sommarförmiddag.

Tove & Agnes målar psykedeliska grejer i mitt ansikte och jag kan nästan sakta in och låta allt det där som jagar mig i vardagen springa förbi.



Välkomnar tolkningar av
den sextonbenta spindelns innebörd

Trap Queen remix

Valborgsdikt

(untitled)

Up on the driveway
where firecrackers lie like
snapped phantom limbs
the kiddie crusaders came marching
rung the dead doorbell
waited
with hands in hoodie pockets
futile thoughts wavering in spring's last winds.

Listen children
we'd sign her up if we only could
she's already been recruited
decades ago
baby blood polluted by
thick contract ink
the prime of that decaying continent
etched into the stars
of her fixed firmament.

Fires choke
gangs scatter
while partisans pull back
swallowed by tidy houserows
plastered white, red, yellow.

After the ceasefire
stray shots sulk in the night.

Skymningsporten

10 april 1612, för exakt 403 år sedan idag, samlade Elizabeth Device sin familj och deras vänner hemma i Malkin Tower, någonstans i närheten av Pendle Hill, Lancashire, England. Syftet med mötet var sannolikt att diskutera faktumet att Devices mor, Elizabeth Southerns, och dottern Alizon snart skulle prövas i rättegång för att ha påståtts utöva häxkonst. 

I lagens ögon såg dock sammankomsten i Malkin Tower ut att vara en häxsabbat, varför mötet blev en av händelserna i en kedja som senare samma år ledde till att tio personer dömdes till döden medelst hängning för häxeri. Processen i Pendle nedtecknades med nit (och med vidskepelse som ledljus) av domstolsbiträdet Thomas Potts, vilket säkert är en starkt bidragande orsak till att den är en av de mest välkända häxprocesserna.

I samband med 400-årsdagen publicerades Jeanette Wintersons senaste roman, The Daylight Gate, i vilken Winterson snillrikt spekulerar kring händelserna i Pendle Hill 1612. Alldeles nyligen kom den svenska översättningen, med den fantasieggande titeln Skymningsporten.

När jag skulle sammanfatta mina intryck av Skymningsporten försökte jag mig först på att ro iland en spaning om att häxskildringarna är mer frekventa i alla skikt av kulturen nu än på mycket länge, men jag insåg snabbt att häxor alltid varit tacksamma att berätta historier om och med.

Till skillnad från andra samtida häxskildringar som Therese Söderlinds Vägen mot Bålberget, där författaren intresserat sig för de sociala och psykologiska mekanismer som möjliggjorde häxprocesserna, tycks Wintersons syfte dock vara att med högsta möjliga tempo och så effektfullt som möjligt berätta en hisnande och hemsk historia.

Här finns inte mycket dött kött. Korta kapitel avlöser varandra i rasande fart. Winterson varvar korthuggna groteskerier, övernaturligheter, tortyr och övergrepp med kärleksscener och gästspel från Shakespeare, allt medan den taktfast galopperar mot det oundvikliga slutet utan att slinta en enda gång. Kanske kommer Söderlinds Bålbergshäxor stanna kvar i mig längre, men där den känns som ett molande magont är Skymningsporten snarare att jämföra med ett hårt slag i magen. Det finns helt klart en tjusning i hur ohämmat Winterson öser på med rysligheter och samtidigt har bergfast kontroll över berättelsens stadiga framåtrörelse.

Nedan presenterar jag min egen tolkning av Skymningsporten, en spellista med häxtema!

Skymningsporten mix vol. 1
 
Lyssna här (Spotify krävs)

King Diamond – "Eye Of The Witch"

Den här inleder "The Eye", King Diamonds konceptalbum om häxbränning och andra fruktansvärda övergrepp begångna av präster under franska inkvisitionen, och fungerar som en slags epilog till berättelsen om Jeanne Dibasson, Father Picard och de andra. Jag tycker att denna passar utmärkt som epilog även till min Skymingsporten-tolkning och så fort det olycksbådande orgelriffet kickar igång låten fantiserar jag om hur Wintersons tankar färdas genom mörka skogar och krokiga kråkslott för att åkalla samma skräckromantikens musa som vår meste och bäste falsettdansk King Diamond.

The Haxan Cloak – "Mara"

Här träder vi genom Skymningsporten till romanens undervärld av talande döskallar, djävlar och bjäror.

Gangsta Boo feat. Fefe Dobson – "Witch Brew"

Den här tillägnar jag Tom Peeper och alla liknande as.

Cindy Mangsen – "Pendle Hill"

Tolkning av historien om Pendle Hill-häxorna där Alice Nutter är protagonisten, precis som i Skymningsporten.

Goblin – "Suspiria"

Otäck häxsoundtrackklassiker med samma skoningslösa driv som Wintersons berättande.

Kate Bush – "Waking The Witch"

Kan inte tänka mig en häxplaylist utan denna, från Bushs mästerverk "Hounds Of Love".

Skymningsporten kan du till exempel köpa på Adlibris eller Bokus.