Stockholm, love and devotion

Ända sedan första gången jag såg och hörde världens ledsnaste Mauro maxa magstödet för att serenadera Sarah, på Listan, har Stockholm fått symbolisera allt som Eskilstuna redan då hade upphört att utgöra för mig.

Stockholm – en plats som sjöd av hopp och en förtvivlan som bara måste vara mer meningsfull än den man kunde känna i ett radhus intill E20, Klippbergen och världens ände. Ett utrymme att projicera all sin romantiska sorg och längtan på. Ett undantagstillstånd – staden familjen åkte till någon gång om året för att jag och mina syskon i andakt skulle kunna röra oss mellan hyllorna på Stor & Liten, äta på McDonalds (innan det fanns i Eskilstuna) och sedan slumra medan den tidiga kvällens mörker slöt sig om tåget som tog oss hem. Senare: någonstans att supa, shoppa, dagdrömma. Allt detta var Stockholm, men inte en plats att bo på. Det hade alltid varit underförstått.

Nåväl, sen gjorde jag ju det ändå, bodde där. Så blev Stockholm också så småningom vardag, med allt vad det innebar av avmystifiering, blasé attityd och tristess. Samtidigt tror jag att den där orimligt romantiserade bilden överlevde, om än djupt under den hypnotiskt vaggande ytan.

Sedan jag flyttade från Stockholm har jag aldrig ångrat mig och sällan saknat staden, men när jag lyssnar på Jonathan Johanssons Love & Devotion känner jag ett sug efter den igen. Johanssons nya album är Stockholm. Inte bara för att han sjunger om Dovas och Heron city. Den underfundigt popkulturreferenstäta hipsterjargongen, som han sedan Lebensraum! blandat ut sina mer lyriska och allvarstyngda strofer med, är även utan platsangivelser en Stockholmsmarkör i sig.

Framförallt låter skivan som storstans inre, som en hypermodern bärare av den innerstadspop-tradition som Scoccos sound 1988 också tillhör. Den låter som stämningen som uppstår när man är trött och less, men har blivit övertalad att möta upp en kompis inne i stan och följaktligen sitter i en halvfull tunnelbanevagn, på väg ut. Som känslan i en när tåget kommer upp ur jorden och man stirrar ut i kvällen där hundratals pyttesmå lägenhetsfönster lyser som flyktiga drömmar om hopp och förändring.

Love & Devotion följer en kärleksrelation när den balanserar över glappet mellan eufori och illusionslös vardag. Ett tydligt tema är jakten på det genuina, "the real thing", det som inte är bull. Detta sökande går ju att applicera på alla aspekter av livet. Jag, som fortfarande i viss mån har kvar en typisk "kusinen från landet"-syn på Stockholm, ser i temat också min relation till staden; svårigheten att se förbi all rök och alla speglar, att vara i vardagsmalandet och acceptera verkligheten som good enough, utan att ständigt kräva att staden ska producera nya spektakulära kickar.

Lyssna på musik, se videor och läs texter (dock inte från Love & Devotion ännu) på Jonathan Johanssons hemsida.

Här framför Johansson "Real Thing" på P3 Guld-galan:

 

Min vecka med Halt and Catch Fire

Min första tanke när jag vaknade på måndagsmorgonen: hur ska det gå för Cameron?

I några sirapströga sekunder kände jag mig genuint oroad, som om jag precis fått reda på att en kompis gått in i en depression eller tyngts av något annat verkligt bekymmer. Cameron Howe är dock en helt fiktiv person, närmare bestämt en av huvudkaraktärerna i Halt and Catch Fire, AMC-serien som under en vecka och cirka 2,7 ditintills sedda säsonger hade förflyttat mig till ett icke-idealiserat 1980-tal/en övertygande replika av persondatorevolutionens startbana.

Egentligen vet jag inte om min oro för en påhittad person säger mest om mig, om de psykologiska effekterna av dagens bingevanor eller om just den här seriens kvaliteter, men jag lutar ändå åt det sista alternativet.

Första säsongen av HaCF utspelar sig 1983 och inleds med att forne IBM-säljaren Joe MacMillan (Lee Pace) nästlar sig in på Dallasbaserade mjukvaruföretaget Cardiff Electric, där han lyckas övertala den avdankade dataingenjören Gordon Clark (Scoot McNairy) att försöka plocka isär IBM:s persondator och tillverka en portabel variant. MacMillan får även med sig avhoppade collegestudenten och punkiga programmerarunderbarnet Cameron Howe (Mackenzie Davis). 

Tanken är att Howe ska skriva operativsystemet till den nya portabla PC:n, men hon är inte det minsta beredd att kompromissa med sin autonomitet eller friktionsfritt anpassa sig till rollen som hunsad kontorsslav, vilket – tillsammans med det faktum att hon och MacMillan inleder en slags förment kravlös relation – leder till en hel del drama.

Huvudrollskvintetten kompletteras av Gordons fru, Texas Instruments-anställda Donna Clark (Kerry Bishé), vars ingenjörstalanger inledningsvis får stå tillbaka för hennes makes martyrium som "plågat geni", och John Bosworth (Toby Huss), Cardiff Electrics texanske good 'ol boy till chef.

I piloten fångades jag mer av det heist-liknande upplägget än av karaktärerna, men under loppet av några avsnitt blev jag minst lika engagerad i protagonisterna och deras inbördes relationer som i huvudintrigen, men i lika stor utsträckning som karaktärerna och intrigen är det HaCF:s setting som gör den speciell.

Det kunde lika gärna ha blivit ett yvigare och mindre tålmodigt Mad Men, med 1980-talets datorbransch som genomskinlig ytfinish på en upprepning av den sistnämnda seriens fulländade kontorsdramatik, men efter en lite sökande inledning hittar HaCF sitt eget uttryck och en övertygande tolkning av den stämning som måste ha rått i Texas Silicon Prairie under 1980-talets första halva (och senare i Kaliforniens Silicon Valley), ett lätt febrigt tillstånd där omvälvande förändringar hela tiden hägrar vid horisonten, en tidsanda som tycks pendla mellan uppgivenhet och framtidstro.

Serien är sällan showig med hur grundligt researchade komponenterna i dess 1980-talstidsfärg är – ibland skulle man nästan kunna missta miljön för en samtida – men tekniken, detaljerna, det som räknas känns rätt. Dessutom har det strösslats generöst med relativt subtila populärkulturhistoriska referenser, utöver en del härliga 80-talsdatorer och spelkonsoler i bild.

Flera av de här små nördblinkningarna gjorde mig barnsligt glad. Att Gordon i säsong 2 läser William Gibsons Neuromancer fick mig att plocka ner uppföljaren Count Zero ur hyllan, och Sierra On-Line nämns, vilket ledde tankarna till en verklig pionjär inom datorspelsutveckling: Roberta Williams, som grundade Sierra med sin make Ken och skapade det första äventyrsspelet som kombinerade text med grafik (Mystery House).

Williams ligger även bakom King's Quest-spelen, av vilka jag alltid kommer att bära med mig åtminstone 3:an och 5:an i minnet efter att de gett mig många magiska timmars spelande. Sierra dominerade de grafiska äventyrsspelen på 80-talet, innan de fick maka på sig en aning för att ge plats för konkurrenten LucasArts.

Nyligen blev det klart att HaCF kommer att avslutas med en fjärde säsong. Första två säsongerna finns på HBO Nordic och alla tre finns på C More. Det går också att köpa första säsongen för en hundring på exempelvis Cdon eller Discshop.