Dagens video: The Je Ne Sais Quoi - "Station To Station"

 

2004: Cheap Monday. Debaser. Punkfunk. Jag vet att jag är lite tidig till festen, men om några år när vi tröttnat på 90-talet kommer vi vara redo att återupptäcka 00-talet. I väntan på ett sådant skifte gräver jag gärna upp undanskuffade pärlor som denna The Je Ne Sais Quoi-video ur minnesbanken. Den får mig att försvinna i (visserligen inte odelat angenäma) dagdrömmar om punkturnéer och en tillvaro som delades upp mellan replokalen, timjobb på gruppboenden och sunkhakshäng.

Vernon Subutex 1

Äntligen har första delen i Virginie Despentes moderna pikareskromantrilogi Vernon Subutex utkommit i svensk översättning.

Despentes mest kända verk i en svensk kontext lär vara den kontroversiella filmen Baise-moi, som är en adaption av hennes debutroman. Jag fick dock upp ögonen för henne senare, när hon likt en litteraturens Stor-Jobal knökade in alla samtidens ödesfrågor i säcken och plockade ut den växelvis groteska och betagande romanbesten Apokalyps baby (Apocalypse bebe i original, den svenska utgåvan kom 2012).

Vernon Subutex ville jag läsa så fort jag blev varse dess existens, men eftersom jag inte kan franska och började tvivla på att något svenskt förlag skulle plocka upp trilogin nöjde jag mig med att läsa på engelska. Jag hann dock bara läsa första delen innan den aviserades bland Norstedts höstutgivning i år.

Nu har jag även läst Vernon Subutex 1 i Kristoffer Leandoers översättning, och min känsla är att trilogin mycket väl kan blomma upp i en modern klassiker – förutsatt att Despentes förvaltar sina styrkor som samtidsskildrare lika väl i de avslutande delarna.

Vernon Subutex är en parisisk före detta skivbutiksföreståndare i övre medelåldern som sedan butiken stängt igen livnärt sig på att sälja rara skivor under några alltmer knapra år. Startskottet för romantrilogin är att Subutex lägenhet beslagtas av kronofogden, olägligt nog precis efter det att hans rika rockstjärnebeskyddare Alex Bleach dött. Bleach kan således inte skjuta till pengar där det behövs längre, och Subutex blir tvungen att börja jobba sig genom bekantskapskretsen för att få mat i magen och tak över huvudet. Till en början är han aningen för stolt för att vare sig vilja inse eller avslöja sin prekära situation, men det förfall han är stadd i accelererar obarmhärtigt.

Upplägget med Subutex ofrivilliga kringflackande gör det möjligt för Despentes att i högt tempo presentera ett omfattande persongalleri, till synes enligt mottot "alla ska med". Vi rör oss på alla nivåer mellan Paris botten- och toppskikt, från filmproducenter och förborgerligade punkare till samhällets mest utsatta. Ambitionen att visa upp det samtida franska samhället via dess olika medborgartyper  är tydlig, men Despentes har inte bara ett mycket gott gehör för subkulturer, hon gör dessutom sina karaktärer till människor snarare än entydiga representanter för sin förmenta grupptillhörighet.

Fort går det som sagt. Prosan trycker på genom samtiden som vore den en anabolakille på väg genom folkmassan i tunnelbanan under rusningstid. Det är ofta elakt och upprörande, men också konstant underhållande. Framförallt: trots alla hårda ord är det som framträder mellan raderna i Vernon Subutex 1 inte cynism, snarare ett hårt prövat men i stort sett intakt världssamvete.

Många har jämfört Despentes med Houellebecq. Ytligt sett är Despentes progressiv och Houellebecq reaktionär, men nog har de en hel del gemensamt, framförallt i sina anspråk att skildra samtidsmänniskan med en orubblig, stundtals plågsam, ärlighet.

Jag tillåter mig en lite fånig liknelse: om Houellebecq är den där bekante som jämt och ständigt rapar ur sig oförskämdheter med en tillgjort oskyldig uppsyn och ett "jag säger bara som det är", är Despentes kompisen som högljutt grillar dig för dina tillkortakommanden, men som alltid har koll på hur du mår och ställer upp när du behöver det som mest.

Andra delen ges ut i Sverige våren 2019, se nu till att låna Vernon Subutex 1 på bibblan eller köpa den (till exempel här eller här), så att det stora förlaget inte bangar på att ge ut även del tre!

Dagens video: Massive Attack - "Protection"

Retorisk fråga: är det möjligt att tänka sig en musikvideo som mer precist fångar de vemodskänslor som hör hösten till än denna? Bortser jag från videon är i och för sig "Teardrop" av samma grupp en stark utmanare till "Protection" (och möjligtvis en ännu starkare låt, vilket inte säger lite), men försök bara att ta del av det audiovisuella mästerverket här ovanför utan att känna ett trängande behov av att gömma dig för höstmörkret och dess kalla väta under en hög med filtar tillsammans med dina närmaste. Det låter sig inte göras.

Dagens video: Suede - ”We Are The Pigs”

Nej, jag var inte på Dramaten igår, och jag har heller inte lyssnat särskilt mycket på något nytt som Suede släppt de senaste tjugo åren eller så, och det skriver jag inte för att jag är stolt över (eller för den delen skäms för) det, det är helt enkelt bara är så det är.

Däremot har jag svårt att se att något samtida pop- eller rockband skulle kunna göra ett lika enormt och osannolikt bra album som Dog Man Star, och i det här fallet tror jag faktiskt inte att det enbart är för att inget någonsin blir lika bra som musiken som är din värld när du är fjorton.

Även om den här sortens gitarrpop nuförtiden kanske mest av allt anses vara en angelägenhet för den lokala medelålderskaraoken så försvinner fortfarande allt annat när jag spelar videon till ”We Are The Pigs”. Det är 1994 igen och jag känner hur jävla relevanta Suede är.

Dagens video: Thou - "The Changeling Prince"

Jag kan inte minnas senaste gången jag såg en drygt sju minuter lång musikvideo från början till slut utan att lida det minsta, men nu har jag i alla fall gjort det. Dessutom har jag äntligen fattat grejen med Thou. Vem kunde ana att träskig doom var något för mig? Vanligtvis brukar jag bara orka lyssna några takter sömngångarmetal innan jag måste byta till något rensigare, men nu har jag börjat ta mig an Thous massiva diskografi (tre EP släppta på olika bolag bara i år, ”The Changeling Prince” är tagen från kommande fullängdaren Magus) och jag älskar det faktiskt.

Dagens video: Onyx - ”Slam Harder”

Tänk att den här bara är sexton år gammal. Å andra sidan var väl Onyx något av en kvarleva från en annan tid redan 2003, då 50 Cents sorglösa arrogans dominerade som ideal.

Chastity - Death Lust

Det är visserligen lite av en sport för mig att nämna Smashing Pumpkins så ofta som möjligt i den här bloggen, men innan Chastity nästlade sig in i mitt liv verkade det inte troligt att jag någonsin skulle få ett legitimt skäl att använda Pumpkins som referens för att beskriva en samtida artist som dessutom känns relevant.

Bakom namnet Chastity står Brandon Williams från kanadensiska Whitby - en stad som jag inbillar mig är Kanadas motsvarighet till typ Enköping. Debutalbumet Death Lust släpptes för någon månad sedan, och i ärlighetens namn krävdes det inte ens några smäktande Billy Corgan-riff för att vinna över mig - i samma sekund som jag såg det här perfekta omslaget förstod jag att Chastity var något för mig:

Musiken är ett hopkok av 90- och 00-talets subgenrer av ungdomligt gitarrgnissel, det borde spreta men hålls samman av Williams sång och tematik. Egentligen är det på sin höjd två-tre låtar som för tankarna till ett Pumpkins som ersatt eskapismen och de grandiosa gesterna med förortsdepp och fritidsgårds-hc, men å andra sidan kan ingen som lyssnar på Chastitys ”Suffer” och Pumpkins ”Tristessa” efter varandra förneka att influenserna finns där.

Nog om Pumpkins. Här är årets finaste låt, ”Heaven Hell Anywhere Else”:

Sommarsorgsen trio

Just nu behöver jag något släpigt att lyssna på, något som låter precis så dåsigt som man känner sig efter en osvenskt varm dag i juni. Eller som en regnig julinatt någonstans på västkusten. Något som stämmer i underströmmen av mild sorg som hör sommarens mitt till.

Sommarminne #1

I morse hoppade jag av cykeln och sneddade över kyrkogårdsbacken på väg till jobbet. Där stod en parkarbetare och underhöll gräsmattan med en lövblås, och någonting med kombinationen tidig sommarmorgon och utomhusarbete fick mig att tänka på den varma sommaren för ett halvt liv sen som jag inledde med att ha ett kommunalt sommarjobb där jag målade bänkar och träställningar i Lagersberg med omnejd.

Jag minns inte mig själv som cirka tjugoåring särskilt väl, men jag minns att den sommarens juni var varm, tyst och dödligt trist, och att jag varje dag lyssnade på samma kassettband (nästan en anakronism redan då) på väg till och från Lagersberg. På sida A: It's Me God av Breach. På sida B: Venom av samma band.

När den masochisminducerande (ja, jag höftar lite med orden, annars blir det aldrig någon blogg skriven) gnisselballaden "Penetration" avslutat sida B spolade jag tillbaka bandet och lyssnade på den igen. Trampade förbi fabrikerna på Mått Johanssons väg med svetten rinnande längs armarna och mörkret susande i lurarna.

Lästa böckers kyrkogård

I samband med att jag flyttade till Falun för mer än fyra år sedan påbörjade jag en logg där jag nedtecknade böckerna jag läste, filmerna jag såg och spelen jag spelat igenom.

Varför?

För det första är jag en person som närmast tvångsmässigt skriver lappar, påminnelser, listor. Jag är helt enkelt en sån typ – om nu detta generella karaktärsdrag är tillräckligt för att utgöra fundamentet till en typ.

En annan anledning som utkristalliserar sig, såhär med några års avstånd, är att jag förmodligen var en aning nervös inför hur mitt liv i den nya staden skulle arta sig. Kanske tog jag, om än bara halvt medvetet, ansvar för mitt långsiktiga mående genom att skapa en slags buffert som jag skulle kunna gå tillbaka till flera år senare för att hämta bevis på att jag faktiskt har gjort någonting värdefullt med tiden efter flytten.

Med glaset halvfullt menar jag att det är kul att kunna gå tillbaka och se vad jag läste vid en given tidpunkt. Leta mönster. Hitta tillbaka till vad jag tänkte på i ett nära förlutet vars tendens att smälta ihop till en enda mångårig minnesgröt ökar för varje år som gått.

Om glaset å andra sidan är halvtomt är det också oerhört beklämmande att jag känner det här behovet att registerföra varje potentiellt meningsfull upplevelse, som om upplevelsen inte är meningsfull innan den resulterar i något konkret – konst som en bock i en ruta, som något oskiljbart från annan konsumtion, som prestation.

Jag tror hur som helst inte att jag missat att redovisa en enda bok, film eller spel som jag tagit mig igenom sen dess. Fram tills igår. Då råkade jag nämligen radera hela listan.

Min spontana reaktion var att försöka ta reda på hur det där satans molnet som jag ju faktiskt betalar några kronor i månaden för fungerar. Sen stannade jag upp i mitt googlande, och det var inte enbart för att det verkade orimligt jobbigt att återskapa innehållet på min telefon. Skit i det, tänkte jag. Nu kan jag göra vad jag vill. Jag kan sluta läsa P.O. Enquists samlade kammarspel efter bara två avverkade dramer, avsluta mitt i en mening, lägga boken åt sidan och känna mig helt tillfreds med det jag faktiskt läst istället för att tvinga mig själv att läsa från pärm till pärm för att kunna lägga boken till min supersymboliska lista. Jag är... fri?!

Så nu ligger alltså alla hundratals avslutade böcker, filmer och spel och skvalpar bland molnen, flyttade från loggens mentala kyrkogård till minnets efterliv, och jag tror jag föredrar att ha dem där.

Kristecken

Att jag en lördagkväll i väntan på mello poppar popcorn samtidigt som jag stuffar till vinjettmusik från olika åttiotalstvserier, det kan ju inte vara något annat än ett tecken på att fyrtioårskrisen kommer krypande som myror över linoleumgolven i Slätta om sommaren.

 

 

Everything Sucks!

Nog för att livet för det mesta redan känns som ett enda stort Feel old yet-meme, men nu har Netflix dessutom producerat en dramediserie om 90-talet.

Serien heter Everything Sucks!, och den uttalade ambitionen bakom är att ta över stafettpinnen från serier som Nollor och nördar, That 70's show, En härlig tid och Gänget och jag. Den röda tråden som löper mellan dessa serier är alltså dels att de är någon form av komedier, men främst att de skildrar varsin tidsperiod (80-, 70-, 60- och 50-talet) med tjugo års distans.

Jag är inte dummare än att jag fattar att jag sedan flera år tillbaka tillhör kategorin medelålders, men det är ändå något med följande fakta som är så svårsmält:

That 70's Show utspelar sig 1976, första säsongen hade premiär 1998.

Everything Sucks! utspelar sig 1996, första säsongen har premiär (16 februari) 2018.

1996 var alltså för lika länge sen som 1976 var när That 70's Show hade premiär! Tjugotvå jävla år. Tack för mig.