”Snacka om vädret”-post

Ett par raketer smäller och enstaka nyraggare dunka-dunkar förbi utanför fönstret som vanligt, annars ett punkterat lugn. Ingen sitter i spänd förväntan inför att 2020 övergår i 2021 — möjligen har vi krystat fram ett slags mycket lågintensiv hoppfullhet som måste forslas varsamt hela vägen fram till, tja, sommaren? Hösten? 

Det snöar i alla fall. Ännu orörd snö täcker Myntgatans gång- och cykelvägar och det är inte utan att man frestas att se det som ett gott tecken inför det kommande året, men... det betyder inget särskilt. Fast fint är det.

Höstmusik #18

 

Höstmusik #17

 

Höstmusik #16

Höstmusik... vet inte... det här är kanske inte någon typisk höstlåt. Men just hösten 2020 har jag svårt att tänka mig något mer trösterikt än den här låten: de bitterljuva refrängharmonierna, texten och hur den framförs —  ständigt med ett leende i mungipan som osäkrar gränsen mellan känslomässiga bråddjup och lättsam humor.

Höstmusik #15

 

”Svenska hjärtan” appreciation post

Höstmusik #14

Höstmusik #13

Höstmusik #12

Höstmusik #11

Höstmusik #10

Höstmusik #9

Höstmusik #8

Höstmusik #7

 

Höstmusik #6

Höstmusik #5

Höstmusik #4

Höstmusik #3

 

Höstmusik #2

 

Höstmusik #1

 

Jag säger "höst" men jag menar givetvis "melankoli"

 

Höst i juli

Söndag

Hur mycket är good enough en söndag? Torka golven? Jag har plockat, dammat och dammsugit. Gå utanför dörren? Jag har gått utanför en dörr — kanske inte Dörren, men en dörr. Sätta upp saker på väggarna? Jag har konstaterat att jag behöver ett vattenpass. Äta middag? Jag har ätit knäckemackor med två pålägg. Ta det lugnt? Jag har sovit som en gris i soffan vid helt fel tidpunkt. Skriva något? Jag har skrivit det här. Behöver jag fortsätta?

Mediet film

Efter ett decennium av kollektiv tv-seriepsykos kanske det är dags att upptäcka filmmediet igen?

Igår såg jag min andra film på två dagar, och att det kändes som en bedrift, som något att blogga om, kan bara bero på att jag övrigt helt tappat filmtittandet, som brukade vara ett av mina stora intressen. Jaja, småbarn och yada yada, men det har ju uppenbarligen inte hindrat mig från att se säsong efter säsong av i många fall medioker tv.

Jag saknar film! Och känner mig också utmattad bara vid tanken på att en ziljon nya tv-serier som man bara måste se kommer att proppa upp streamingtjänsterna även i år. En film! Max tre timmar, sen är jobbet gjort! Du behöver inte invänta ytterligare sju allt sämre säsonger!

Jovisst, vilken krass konstsyn, och dessutom, vad är det som säger att man inte kan kolla på både tv-serier och filmer? Jag antar att jag bara är glad för att jag har återupptäckt film och vill uttrycka min tacksamhet.

Filmerna jag såg var förresten Away from her (till boktipsfrukosten på jobbet, där vi diskuterade filmen och novellen den är baserad på av Alice Munro) och Booksmart (för att jag är svag för coming of age-komedier).

Nu när jag skrivit klart inlägget inser jag att förra inlägget också handlade om att titta på film, och att jag sett cirka alla barnfilmer som producerats sen 2009. Kanske måste jag förtydliga att den sortens film som jag inte sett tillräckligt mycket på länge är film som inte har barn som primär målgrupp. Inte för att det är något fel på, säg, Toy Story 4, men ja, ni fattar.

Använda Harry Potter-filmer som en lång pinne att hålla 2/5-tillvaron på tillfälligt avstånd med

Jag tänker fortfarande på det där avsnittet av En varg söker sin pod när CRFN pratade om 3/5-tillvaron, i vilken alla filmer man ser, alla romaner man läser, all social samvaro är helt ok eller till och med bra — men aldrig mer än så. Igenkänning på bred front så klart.

Men tänk om man en dag skulle inse att man snarare lever en 2/5-tillvaro och att alla aspekter av livet är 20% mindre angenäma än senast man kände efter?

Inte nog med det, man skulle inte heller förmå att engagera sig mer än 2/5 i något av det som man är tvungen att företa sig varje dag, och även om man med blod, svett och tårar pressade upp engagemanget till 5/5 blev resultatet likväl 2/5 — en absolut lägstanivå för vad man kan komma undan med utan att tillvaron fullständigt kapsejsar? Det vore inte kul alls. Då hade man nog fått lov att stänga in sig med ändlösa äventyrsfilmserier, fantasy — ja, all eskapism som finns till hands. Och chips.

Självcentreringen

Jag hade en bra hårdag, kanske för att jag tvättat håret. Jag tog bussen imorse istället för att promenera. Jag har snart fått Yutani i Subway Surfers och då är det hög tid att sluta spela, för då befinner jag mig på topp/botten. Jag funderar över om det är obligatoriskt att låta döende när man ska högläsa poesi. Jag har skrivit en ep som jag bara kommer att kunna spela upp i mitt eget huvud. Jag har bråkat med ett HR-system intill gråtfärdighetsgränsen. Jag har köpt en taklampa som gör mig tvungen att köpa nya sängkläder. Jag har lyssnat på de sista 30 sekunderna i Dizzee Rascal och UGKs  ”Where’s Da G’s” 30 gånger (OK boomer). Jag har sett likheter mellan Dan Bejar och Kjell Höglund. Jag har tagit undan julduken men inte stakarna (*fniss*) eller den misshandlade lilleputtgranen. Jag har milda sömnproblem, annars skulle jag nog inte få för mig att skriva just nu. Jag har hört Henry Rollins prata någon gång för mycket. Jag har inte hört Viv Albertine prata tillräckligt många gånger. Jag känner mig trygg när jag kollar på The Witcher. Jag ska nog sova nu.