Blackwood Crossing

I Inland Empire utgör de skådespelarensemblen i en surrealistisk sitcom. I Donnie Darko heter han Frank och ser ut som en riktigt elak maskot. I Lewis Carrolls Alice i underlandet är det en stressad typ som säkert fått stå som förebild för alla dessa förmänskligade kaniner – för det finns många, och exemplen jag just nämnt är bara de första jag kom att tänka på – som där de dyker upp i kulturen lotsar oss in i mer eller mindre skruvade underländer och spegelvärldar.

Kanske är det en för frekvent använd figur, för när det veckogamla äventyrsspelet Blackwood Crossing tidigt introducerar en typisk kaninkaraktär får det mig att fundera på hur mycket lägre mina krav på verkshöjd är ställda när det gäller storyn i ett spel än i litteratur eller film.

Är det lättare att acceptera sådant som skulle känts som ren slentrian om verket presenterats i en annan medieform, bara för att klyschan ännu inte använts till leda i den specifika kontexten tv-/datorspel? Vet inte, men förmodligen är det så, för trots allt köper jag det och följer kaninen in i Blackwood Crossings drömvärld.

Spelet börjar på ett tåg. Spelaren intar rollen som nyvakna tonåringen Scarlett, som försöker få fatt på sin lillebror Finn. Brorsan är av okänd anledning upprörd och springer iväg ifrån henne. Kaninens uppdykande får oss snart att förstå att Scarlett befinner sig i någon slags overklighet.

Den som gnuggar händerna och hoppas på makaber psyko-lynchiana inser dock lika snabbt att det inte blir särskilt mycket curiouser än de småkusliga masker som bärs av de drömprojektioner till karaktärer som utgör spelets rollbesättning utöver huvudpersonerna Scarlett och Finn.

Utan att gå in på detaljerna om storyn, eftersom den går ut på att lösa ett mysterium, konstaterar jag att ingen av dess beståndsdelar är särskilt originella. Ändå lyckas den snabbt engagera, och trots det makliga tempot finns det hela tiden en framåtrörelse som gör att jag inte tappar intresset. Omtagningarna och upprepningarna som används som berättargrepp är effektiva och precis lagom många för att det inte ska bli tjatigt.

Jag kan spela med barnen närvarande, och de blir lika indragna i syskonens berättelse som jag. Spelet kretsar kring teman som lika gärna kunde målats med betydligt mörkare penseldrag, men stråken av svärta håller sig tillräckligt nära ljuset för att det kan kännas ok att spela tillsammans med barn i nedre skolåldern. För mig blev det en oväntad och givande bonus att prata med barnen om hur de upplever vad som händer med Scarlett och Finn.

Blackwood Crossing är över på några få timmar. Hade det varit längre skulle jag med största sannolikhet hinna störa mig rejält på såväl de tekniska begränsningarna (främst det enerverande i att försöka placera kameran på exakt rätt punkt för att kunna interagera med föremål och personer) som på hur begränsad spelets interaktivitet är.

Nu tycker jag ändå PaperSeven, som gjort spelet, lyckas just för att de inte försöker ro i land mer än vad deras nysnickrade eka till spelstudio kan bära. Deras första spel rymmer en del tragik, men helhetsintrycket är ändå att det är väldigt trevligt. Ibland räcker "trevligt" faktiskt förvånansvärt långt.

Jag har spelat på PS4.

Här är spelets officiella webbsida.

Vad är The Smashing Pumpkins?

Vad är The Smashing Pumpkins?

Idag: en harmlöst tokig haveristgubbe (som kunde ha varit en outsinlig källa till meme-material om han inte varit så hopplöst irrelevant i samtiden) samt hans utbytbara personalstyrka av menlösa musiker.

Det är ett svar på frågan. Ett annat skulle kunna vara "ett yngre men mindre välbehållet The Cure för tidiga åttiotalister".

Under den ungefärliga tidsperioden 1993-1998 hade de dock förmånen att vara ett av de största rockbanden i världen samtidigt som de fick tonåringar som dyrkade dem att känna sig speciella och utvalda.

10 april 1996, för exakt 21 år sedan idag, spelade de i nästan tre timmar på Hovet och då var svaret på inledningsfrågan att The Smashing Pumkpins är typ gud. I alla fall om den hade ställts till mig, som var en av dessa speciella och utvalda 14-åringar som dissade allt som var mainstream (ingen behöver påpeka ironin i detta för mig. Förresten så dyker en sån här, om än några år äldre, SP-elitist upp i Tove Folkessons generationsroman Kalmars jägarinnor).

Pumpkins (som vi brukade kalla dem) är följaktligen också "ett band som många ungdomar gillade för ett par decennier sen".

Men för att få det mest tillfredsställande svaret på frågan om vad The Smashing Pumpkins är behöver jag bara backa några år tillbaka i tiden, till den tredje säsongen av tv-serien Girls och avsnittet där Hannah fyller 25.

Det var egentligen först i det avsnittet som jag förstod Alex Karpovskys karaktär Ray och vilken roll han spelade i sammanhanget. Tidigare hade jag inte riktigt reflekterat över att Ray ska vara kanske tio år äldre än titelns girls, men när han släpper hämningarna till Pumpkins Today och sedan blir personligen kränkt när DJ:n byter låt till något generiskt untz untz faller allt på plats.

Ray Ploshansky är visserligen en levande karaktär i sin egen rätt, men kanske i ännu högre grad en representant för sin generation – min generation. Today med Smashing Pumpkins fungerar här som symbol för generationsklyftan mellan Rays generation och Hannahs. Jag tror inte att det är en slump att jag från och med denna tredje säsong alltmer börjar betrakta Ray som den mest sansade personen i Girls, och den som jag har lättast att relatera till.

Så för att återgå till frågan: vad är The Smashing Pumpkins? Svar:

den perfekta markören för en generation som inte riktigt fattat att den varken är ung eller relevant längre, en generation som får se sina ideal och idéer ignorerade eller i bästa fall hånade av sina efterträdare.

Precis lika tjurskalligt som Ray står upp för sina mossiga principer kommer jag dock att fortsätta betrakta The Smashing Pumpkins mer som mina tonårs räddning, som något magiskt i den torftiga högstadievardagen, än som den sentida inkarnationen som devalverar bandets betydelse ytterligare med varje tossighet som undslipper dess ständige ledare.

P.S! Pumpkins mesta signaturmelodi Today var dessutom låten Liv Strömquist för några veckor sedan valde att spela upp för Caroline Ringskog Ferrada-Noli i deras En varg söker sin pod, för att initiera en diskussion om hur bisarr Billy Corgan är idag vs. Billy Corgan på den gamla goda silverbyxetiden.