Linda och Valentin: samlade äventyr 6

2015 lyckades jag under årets sista månader kila in tillräckligt många tidsluckor i tillvaron för att hinna se om alla Bond-filmerna. Årets motsvarighet är att se hela The Wire (jag har hittills hunnit med lite mer än hälften). Inför nästa år har jag funderat på att höja ribban för dessa små kvasisjälvföverkligande projekt och lära mig ett språk. Jag tänker, naivt nog, att tiden som jag lägger på att se 25 filmer eller fem säsonger tv-drama ungefär motsvarar den som det tar att tillgodogöra sig grunderna i ett språk.

Franskan har varit en het kandidat för detta megalomana 2017-projekt, bland annat efter att jag fick ett akut sug efter att läsa Virginie Despentes senaste roman Vernon Subutex. Förra veckan fick jag dock ett skäl mindre att förkovra mig i just franska språket, i och med att serieförlaget Cobolt gav ut sin senaste samlingsutgåva av Pierre Christin och Jean-Claude Mézières klassiska science fiction-serie om rymdtidsagenterna Linda och Valentin. Cobolt är nu inne på sjätte bandet av den svenska utgivningen. Vad som är anmärkningsvärt med Linda och Valentin: samlade äventyr 6 är att boken innehåller två album som för första gången publiceras på svenska.

Jag upptäckte serien via bokbussen och albumet Bortom okända gränser i slutet av 1980-talet, eller möjligtvis precis i början av 1990-talet. Greps av en sense of wonder som nog susade förbi känslan som Narnia- eller Prydainböckerna ingett, och finkammade följaktligen Eskilstunas biblioteksfilialer för att få läsa så många som möjligt av det dussin album som fanns på svenska då. När det flera år senare visade sig att Hotet från ultralum, som gavs ut 1996, satt punkt för den svenska utgivningen trodde jag inte att jag skulle få läsa de avslutande fem delar som gavs ut mellan 1998 och 2010 i Frankrike – inte med mindre än att jag lärde mig läsa på franska (eller fann mig i att läsa de danska översättningarna). Inte ens när Cobolt började med sin återutgivning vågade jag hoppas på att de skulle komma till de oöversatta albumen, men jag är så klart barnsligt glad över att ha haft fel.

Hotet från ultralum inleder volymen. Den utgör första delen i ett dubbelalbum där andra delen är det på svenska debuterande Hittebarnet från stjärnorna. Storyn tar avstamp i den dävna tillvaro Linda och Valentin för medan de, med sinsemellan olika resultat, försöker hantera faktumet att de tycks vara de enda kvarvarande människorna bland oräkneliga andra existenser i galaxen. På en lyxkryssning råkar de hamna mitt i kidnappningen av en viss storkalifs odrägliga unge, och Linda blir i kalabaliken också bortförd av kidnapparna. Det är upptakten på en typisk L&V-berättelse av det mer lättsamma, action- och humorbestrukna slaget.

Ur Hotet från ultralum

Själva storyn tillhör inte seriens mer minnesvärda. Christin introducerar ännu en kapitalistisk utsugare, storkalifen, och ett förtryckt, "primitivt", arbetarfolk för Linda och Valentin att stärka. Temat är ett som förekommer ofta i Linda och Valentin. Eftersom serien känns så genuint snäll, snarare än utstuderat pk, har jag dock svårt att hata dessa samhällskritiska drag. Tyvärr har dessa aspekter av Linda och Valentin inte utvecklats nämnvärt sen sjuttiotalsalbumen, och skildringen av samhällets maktförhållanden blir sällan mer nyanserad eller subtil än den i Bamse.Utöver kamp mot giriga kalifer och välkomna gästspel från en schniarf, shingouzerna samt Jal och Kistna från Bortom okända gränser hinner Christin även med ett par nedslag med mild, svepande, satir över nöjesindustrin och vad man får förmoda är tendenser han ser i det västerländska utbildningsväsendet. Tonvikten på humor gör att det aldrig känns som så mycket står på spel, och möjligen är berättelsen för mycket av en bagatell för att breda ut sig över två album. Jag föredrar också den generellt sett allvarligare tonen i de åttiotalsalbum där rymdtidsagenterna pendlar mellan uppdrag på jorden och ute i galaxen.

Ur Hittebarnet från stjärnorna

Trots alla invändningar är detta konstant underhållande läsning. Där storyn är väl tunn finns alltid Mézières snärtiga och fantasispäckade underverk till teckningar för att uppväga, och den stora behållningen med de här albumen är ändå att få återuppta bekantskapen med Linda och Valentin. Där några bifigurer är för schablonartade är seriens protagonister nämligen alltid väldigt levande och mänskliga. Jag trivs i deras sällskap. Jag tycker om att följa dem, deras tjafs och deras samspel, Lindas beslutsamhet och Valentins mer försiktiga, stundtals bortkomna, framtoning. Sense of wonder och allt det där oaktat är det i slutändan karaktärerna Linda och Valentin som gör Linda och Valentin så bra.

I Genom osäkra tider gör rymdtidsagenterna ett av seriens otaliga rumtidssprång. Den här gången återvänder de, precis som i de bästa albumen, till hemplaneten jorden, i vår tid, för att rädda den från kloningskåta företag, djävulen och gud. Christin och Mézières tolkning av den heliga treenigheten, som introducerades i Hypsis blixtar, gör här comeback för att stävja vetenskapens landvinningar inom kloningen och de får sällskap av ingen mindre än ärkeängeln själv. Till skillnad från en del av Christins övriga försök till satir, tycker jag han och Mézières respektlöst framställda treenighet är rätt välfunnen. Nu är de knappast de enda bekantingarna i denna fullproppade story. Var och varannan sida bjuder på gästspel och hänvisar till tidigare berättelser: Det stigande vattnets stad, Elementarvarelserna, Vårdagjämningens hjältar, Ambassadören som försvann, De onda drömmarna...

Den heliga treenigheten, ur Genom osäkra tider

Trots försöken att klämma in så mycket som möjligt finns det på ett sätt mer framåtrörelse i Genom osäkra tider än i volymens andra album. Det känns som om Christin här har insett att hans rymdtidsagenter drivit runt i rymden rätt länge och att det är dags att ta upp den övergripande berättelsen om det försvunna Galaxity igen, hög tid att röja upp i härvan av tidsparadoxer och parallella verkligheter. När jag slår ihop den utlästa boken längtar jag redan till den sjunde och sista volymen, som kommer att innehålla de tre avslutande, tidigare oöversatta, äventyren.

Köp boken på din lokala serieaffär. Eller på Sf-bokhandeln, Adlibris eller Bokus.

PS. Nästa år är det inte bara femtio år sedan den första serien om Linda och Valentin publicerades (i franska Pilote), det är också då Luc Bessons Linda och Valentin-filmatisering Valerian and the City of a Thousand Planets har premiär!

Tre män och en baby revisited

Det finns så många lönndörrar och falluckor att lulla in genom. Så många katakomber att utforska. Så många drömska rum med vaga konturer, rum som är alltför angenäma att vila i. Jag är ovanligt mottaglig. För mottaglig. Tillåter mig själv att motståndslöst somna in, snooza, bli kvar.

I ett av de otaliga rummen står en nopprig tygsoffa i en obestämbar färg. Där har syskonen krupit upp framför en omodernt brun tv som barnvakten ögnar skeptiskt innan hon lyckas koppla in och få igång movieboxen. På andra sidan fönstren som utgör fond för tv-apparaten har mörkret packats så tätt att  filmbolagets logotyp, åskviggscirkeln som framträder på skärmen, är den enda ljuskällan.

Touchstone-loggan tonar bort. Öppningsscenen som följer är, eller visar sig i alla fall senare vara, oförglömlig. Syskonen och barnvakten i soffan får medelst oerhört effektivt filmberättande stifta bekantskap med tre manskompisar som delar lägenhet. Till Miami Sound Machines trånande Bad boy får filmtittarna följa när hallen föräras med en magnifik målning à la åttiotals-art deco, samtidigt som kvinnorna med fluffigt hår avlöser varandra i hisnande (på buskisvis lätt uppsnabbat) tempo, via hissen som leder direkt in i hallen.

Nej, Tre män och en baby är inte fantastisk annat än som medel för nostalginarkos, men trots den provocerande premissen att en man som byter en blöja en gång är värd att dyrka är filmen inte hemsk heller, och framförallt så har den Tom Selleck.

Åh, Tom. Thomas Magnum-Tom. Jag vet att han är någon slags NRA-jeppe, men här utstrålar han så mycket sårbarhet och värme, med sin ljusa, lätt spruckna, röst och sitt målmedvetna mjölkersättningsvärmande. Sen är han ju sanslöst snygg också med sin mustasch, sina linnen och korta shorts.

Här är öppningsscenen, på en tv som filmats med videokamera: