Jag har en veckogammal bebis. Jag skriver det bara för att få citera en mening ur Robin Wassermans Girls on Fire, som på pricken beskriver hur fort det ovanliga kan omvandlas till rutin i det undantagstillstånd som sommaren utgör: "It was inexplicable and impossible, and then, with that weird summer temporal distortion where one day seems like ten and a week is enough to turn any alien addition into the familiar furniture of life, it was routine."
Det omöjliga och oförklarliga i citatet syftar visserligen inte på någon nyfödd bebis, utan på en osannolik vänskap mellan två tonårstjejer. Jag tycker att det kan tas för bevis på min tes att Wassermans roman är så välskriven att man kan välja ett stycke ur den nästan på måfå och garanteras en snygg formulering som säger någonting även utanför sin ursprungliga kontext.
Girls on Fire utspelar sig under nittiotalets första år, med allt vad det innebär av grunge, satanisthysteri och The Real World. Hannah bor i hålan Battle Creek, där hon är hunsad och ocool i sin high school innan hon möter rebelliska nykomlingen Lacey, som liksom henne hatar the queen bitch Nikki Drummond.
Lacey, som älskar Kurt Cobain, har en dekad groupie till mamma och oheligt obehaglig gudsfanatiker till styvfarsa, tar Hannah under sina vingar och omskapar henne till sin avbild. Men varför hatar Lacey Nikki så mycket? Och vad hände egentligen när Nikkis pojkvän, überjocken Craig, gick ut i skogen och tog livet av sig på Halloween?
Wassermans roman får inga poäng för originalitet. Alla typiska beståndsdelar för en coming-of-age-historia finns med. Upplägget med en anonym och färglös person som ger upp sig själv för att låta sig övertas av en cool och destruktiv person är konventionell.
Här dikterar dock moralen inte nödvändigtvis att berättarna till sist väljer tryggheten och familjen. Snarare tycks moralen ersatts av en slags nihilism som möjligen känns mer trovärdig som tonårig livsfilosofi än den som är gängse i den här sortens uppväxtskildringar.
Kanske är det denna brist på uppbygglighet som gör att Girls on Fire är den första av författarens böcker som inte kategoriseras som YA (det vill säga young adult fiction). Wasserman har gett sig fan på att ta ut svängarna i sex- och våldsskildringarna, så till den grad att hon ofta svajar på gränsen till rent effektsökeri. Det är dock uppenbart att hon har väldigt roligt när hon ägnar sig åt tabubrott. Berättelsen har en mörkt komisk underton som gör det lättare att ta till sig även de scener där det känns att författaren nästan överkompenserar för att göra upp med sin tidigare genres begränsningar.
I slutänden är det ändå väldigt tillfredsställande att läsa en roman som visserligen inte viker av det minsta från sin planerade färdväg, men där författaren har satt sin stolthet i att skriva stilistiskt fulländade och psykologiskt träffsäkra versioner av varenda en av alla dessa bekanta high school-scener, och allt som oftast lyckas.
