"Får jag fråga dig om en sak?"
"Javisst."
"Lovar du att inte bli arg?"
"Du vet ju vad som finns i mitt medicinskåp. Vilka hemligheter har jag kvar?"
"Varför döpte du Heinrich till Heinrich?"
"Rimlig fråga."
"Du behöver inte svara."
"Bra fråga. Jag har inget emot att du ställer den."
"Varför gjorde du det då?"
"Jag tyckte att det var ett kraftfullt namn, ett namn med tyngd. Det har ett slags pondus."
"Är han uppkallad efter nån?"
"Nej, han föddes strax efter det att jag hade skapat institutionen, och jag ville väl bekräfta min framgång. Jag ville göra nåt tyskt. Det kändes som om en gest var på sin plats."
"Heinrich Gerhardt Gladney?"
"Jag tyckte att det hade en pondus som kunde färga av sig på honom. Jag tyckte att det var kraftfullt och imponerande, och det tycker jag fortfarande. Jag ville skydda honom och göra honom orädd. På den tiden döpte folk sina barn till Kim, Kelly och Tracy."
[...]
"Tycker du att jag gjorde ett misstag?"
"Det är inte min sak att avgöra."
- Ur Vitt brus av Don DeLillo, i översättning av Thomas Preis.
DeLillos milt ironiska ton får många av scenerna i Vitt brus att vid första anblicken verka lättviktiga. Ingen av dem hinner dock pågå särskilt länge förrän subtila insikter om den moderna tillvaron seglar förbi, som såpbubblor en sommardag, varpå jag förundrat försöker hinna med att fånga dem innan nästa korta kapitel tar vid.
Jag har svårt att avgöra om det är för att DeLillo så mästerligt göder och underhåller sitt rotsystem av undertexter, eller om det i högre grad beror på att jag råkar befinna mig precis på den här nu trettiotvå år gamla romanens frekvens. Oavsett vilket har jag vid flera tillfällen blivit till synes oproportionerligt berörd av Vitt brus.
Ett exempel på det är när jag läste passagen som citatet ovan är hämtat från. Där har Jack Gladney, Hitlerforskare och romanens berättare, satt sig ner med Denise, en av styvdöttrarna, för att hon vill tala allvar om sin mammas förmodade pillermissbruk och varför hennes styvbror Heinrich heter Heinrich. Stycket i sig är inte särskilt uppseendeväckande, men det hjälpte mig att skingra det mentala gytter det kan innebära att vänta barn för att formulera några saker för mig själv om mina förväntningar och farhågor inför att få detta barn.
Här är det nog på plats med en liten bakgrund. Min fru är gravid för tredje gången, i trettiosjätte veckan. När vi väntade våra två första barn var vi på ultraljudsundersökningarna väldigt noga med att påpeka att vi inte ville få reda på könet. Den här gången var vi snarare lite nyfikna, vilket resulterade i att barnmorskan zoomade in på vad hon menade var en snopp (med reservation för att det aldrig går att vara helt säker). Jag vill lägga in en brasklapp om att det inte spelade någon roll i bemärkelsen att något av alternativen skulle vara mer önskvärt för oss. Ändå fanns det där svaga men omisskännliga suget efter att veta.
Kanske har behovet att rusta oss för att möta omvärldens och våra egna fördomar ökat i och med att våra barn blir äldre och vi mer och mer märker av den åtskillnad som görs på flickor och pojkar. Att det biologiska könet har betydelse i omvärldens ögon går i alla fall inte att förneka. Om någon mot förmodan behöver bevis räcker det med att anföra antalet personer som vänt sig särskilt till mig och gratulerat för att barnet i magen verkar bli en pojke. Vad kul för dig, äntligen! Jag blir inte förolämpad av antagandet, jag har bara svårt att förstå vad denna hitintills ouppnåeliga potential skulle bestå av.
En känsla som hängt med sen vi väntade första barnet och började fundera på namn är att det är lättare att komma på bra flicknamn än pojknamn. Så även denna gång. Samtidigt har namnvalet känts viktigare än tidigare. Kanske är det för att de första två graviditeterna innebar så många och stora omställningar i vardagen (varav mina givetvis inte ens skulle utgöra en bråkdel av de min fru gick igenom) att det helt enkelt inte var möjligt att lägga lika mycket energi på namnvalet.
Sådant är läget. Det som slog mig när jag läste om varför Heinrich heter Heinrich är hur mycket förväntan det ligger i ett namn. Det är säkert en oerhört banal insikt, men jag tror att svårigheten att välja namn i det här fallet också kan vara ett uttryck för osäkerhet inför vad det innebär att vara förälder till en pojke och att hantera de särskilda utmaningar som följer med det.
Det finns nog ett drag av vidskepelse i det. Om än undermedvetet hoppas man kunna välja ett namn som i sig kan bidra till att barnet växer upp till att bli en trygg, omtänksam, rejäl person. Ett namn som kan "skydda honom och göra honom orädd", som i exemplet med Heinrich. En amulett som låter barnet staka ut sin egen väg, som stöter bort negativt grupptryck, som ger fri lejd från att drabbas av och förbjuder en att drabba andra med patriarkalt våld i någon dess många skepnader. Så laddar man namnet med sin besvärjelse, låter det bära alla ens goda dagdrömmar till förhoppningar om den kommande människan.
