fredag 18 maj 2018

Lästa böckers kyrkogård

I samband med att jag flyttade till Falun för mer än fyra år sedan påbörjade jag en logg där jag nedtecknade böckerna jag läste, filmerna jag såg och spelen jag spelat igenom.

Varför?

För det första är jag en person som närmast tvångsmässigt skriver lappar, påminnelser, listor. Jag är helt enkelt en sån typ – om nu detta generella karaktärsdrag är tillräckligt för att utgöra fundamentet till en typ.

En annan anledning som utkristalliserar sig, såhär med några års avstånd, är att jag förmodligen var en aning nervös inför hur mitt liv i den nya staden skulle arta sig. Kanske tog jag, om än bara halvt medvetet, ansvar för mitt långsiktiga mående genom att skapa en slags buffert som jag skulle kunna gå tillbaka till flera år senare för att hämta bevis på att jag faktiskt har gjort någonting värdefullt med tiden efter flytten.

Med glaset halvfullt menar jag att det är kul att kunna gå tillbaka och se vad jag läste vid en given tidpunkt. Leta mönster. Hitta tillbaka till vad jag tänkte på i ett nära förlutet vars tendens att smälta ihop till en enda mångårig minnesgröt ökar för varje år som gått.

Om glaset å andra sidan är halvtomt är det också oerhört beklämmande att jag känner det här behovet att registerföra varje potentiellt meningsfull upplevelse, som om upplevelsen inte är meningsfull innan den resulterar i något konkret – konst som en bock i en ruta, som något oskiljbart från annan konsumtion, som prestation.

Jag tror hur som helst inte att jag missat att redovisa en enda bok, film eller spel som jag tagit mig igenom sen dess. Fram tills igår. Då råkade jag nämligen radera hela listan.

Min spontana reaktion var att försöka ta reda på hur det där satans molnet som jag ju faktiskt betalar några kronor i månaden för fungerar. Sen stannade jag upp i mitt googlande, och det var inte enbart för att det verkade orimligt jobbigt att återskapa innehållet på min telefon. Skit i det, tänkte jag. Nu kan jag göra vad jag vill. Jag kan sluta läsa P.O. Enquists samlade kammarspel efter bara två avverkade dramer, avsluta mitt i en mening, lägga boken åt sidan och känna mig helt tillfreds med det jag faktiskt läst istället för att tvinga mig själv att läsa från pärm till pärm för att kunna lägga boken till min supersymboliska lista. Jag är... fri?!

Så nu ligger alltså alla hundratals avslutade böcker, filmer och spel och skvalpar bland molnen, flyttade från loggens mentala kyrkogård till minnets efterliv, och jag tror jag föredrar att ha dem där.