tisdag 16 maj 2017

Om Blade Runner 2049 och andra onödiga filmer

Ok, Fury Road var bra. Höll till och med för att ses om minst en gång. Efter den har det nyhetens behag jag först kände över att tillhöra en målgrupp som filmbolagen öser förmenta önskeuppfyllelser över snabbt gett vika för stadigt ökande skepsis mot och mättnad på de otaliga senkomna sequels, prequels, reboots och remakes som borde ha fått de senaste årens fantastiksfilmsutbud att kännas som att en kollektiv nördfeberdröm omfamnat verkligheten.

En av de mest aktuella exemplen är Blade Runner 2049Blade Runner är en av mina, säg, tre favoritfilmer genom tiderna. När jag för några år sen fick reda på att en uppföljare var planerad blev jag förväntansfull. I takt med att info, teasers och trailers för den avtäckts har det dock stört mig mer och mer att denna uppföljare faktiskt blir gjord.

Varför stör det mig så mycket? Det har jag försökt formulera för mig själv utan att riktigt få till det. Det fiffiga med att formulera långsamt i det här thinkpiece-samhället är dock att om man väntar tillräckligt länge lyckas alltid någon annan hinna före i att beskriva ens känslor inför ett samtida fenomen. Ansatt av lättja och tidsbrist som jag är passar det mig rätt bra att precis det har skett även i fallet med Blade Runner 2049 och andra filmer eller tv-serier i den andan. I The Guardian skriver Ben Child om varför Hollywood envisas med att sabba klassiska sci-fi-filmers (bråk om definitioner kan vi ta en annan gång) mystik, och i och med det så får han också allt som jag velat säga om BR 2049 sagt.

Andemeningen i Childs text går förresten lika bra att applicera på nya säsongen av Twin Peaks, även om jag lika lite kan hålla mig från att se säsongsstarten på måndag som jag kommer kunna undvika att se den nya Blade Runnern när den går upp på bio i höst.