En dröm

Sluta läsa nu, jag är på väg att beskriva drömmen jag drömde inatt.

Det var jag och Rickard. Vi skulle skriva om en Mars Volta-konsert för vårt fanzine (finns tyvärr inget sådant i verkligheten, inte än i all fall — om du läser detta ska du ta det som en direkt uppmaning, Rickard). Tydligen skulle vi ha fått ackreditering, men när vi kom in i det vagt Globen-liknande komplex (you wish, Omar) där konserten hölls blev vi stoppade av en dryg typ i övre trettioårsåldern med drag av tillsnofsad ex-hc-kille. Han ville se vad vi drev för slags publikation, stämma av så att det inte var fake.

Vi följde med honom nerför en skallrande järntrappa till en kvadrat med soffor i svart skinn, tog upp sin laptop och bad oss visa. Vi skrev in adressen och han kikade skeptiskt igenom de senaste inläggen, varav inget verkade handla om musik, utan snarare mode och smink och det som jag antar brukar kategoriseras som ”skönhet”.

Han var inte imponerad. Det här... Det är ju ingenting. Sen gick han, jag hade känslan av att han var tvungen att kolla med någon annan, högre upp i Mars Volta-hierarkin.

En annan person som jag inte minns ledde oss nerför en till trappa till en jättelik sal med dukade långbord. När vi kom närmare såg vi att det bjöds på grekisk sallad i stora byttor. Vissa tallrikar var redan använda. Den mesta fetan var redan urplockad.

Jag förstår nog åtminstone delvis vad drömmen vill säga mig.

Liket lever

Ok x:er. Eller y:er. Eller vilken generation jag nu tillhör. Nu skriver jag tydligen i den här bloggen igen.

Jag har i alla fall två goda anledningar till att fortsätta blogga, men kruxet är att jag inte kan välja båda. De är ömsesidigt exklusiva.

1. Ingen läser.

Att ingen läser bloggar i allmänhet och den här bloggen i synnerhet gör att jag är fri att skriva vad jag vill. Jag slipper prestige, kraven är låga och likaså verkshöjden. Det är ett enkelt sätt att hålla igång ett skrivande, motsvarande de symboliska armhävningar som jag gör då och då för att lura mig själv att jag håller kroppen i trim.

2. Det vore pinsamt om det senaste jag skrev blir det folk läser.

Jag drivs av skam. Det som jag redan skrivit är alltid beklämmande, pinsamt, även om eller just för att det sällan är nånting, några rader om en musikvideo eller trivial händelse som ingen bryr sig om. Den text jag har på gång har alltid potentialen att bli mindre pinsam än det redan färdigskrivna, så gång på gång tar jag chansen att ersätta det senaste med något nytt, som också snabbt stelnar och blir ytterligare en plump i protokollet. Men detta förutsätter ju att någon faktiskt läser.

90-talet

Du, ung, tror att 90-talet var så här:

Jag, gammal, vet att 90-talet var så här:

Dagens video: Chai - ”I’m Me”

”Musik ska byggas utav glädje” sjöng nån. Ja, varför inte, nån gång ibland. Och denna alltså. Man blir ju glad, blir man (sagt med Eskilstunadialekt).

Tre videos: mars

Jag börjar inse Dagens video-formatets begränsningar, det vill säga att bara någon ynka bråkdel av all hörvärd musik förses med musikvideo nu för tiden. Här är i alla fall några av de låtar som jag lyssnat mest på i mars, bildsatta av psykedelia, kattmani och hedniska krigare, varav de sistnämnda är som hämtade från Britannia, den tramsiga Game Of Thrones-klonen som HBO försökte kränga till oss GoT-svultna TV-seriejunkies för ett par år sen.

Dagens video: Talk Talk - ”Living In Another World”