torsdag 22 december 2016

Skam

Jag vet. Ingen behöver eller vill läsa en till trettiofemåring tycka till om Skam. Eftersom jag är helt skamlös (förlåt) bjussar jag ändå ett par reflektioner kring den briljanta, underbara, fantastiska serien  inklusive spoilers från de två första säsongerna, som är de som jag sett hittills eftersom de finns med svensk text på SVT. Se så, var glada att ni alla fall slipper Min gymnasiekamp – bloggbiografi i sex delar av Yung Knausgård aka Daniel Sundgren.

1. Tror aldrig jag sett någon som är så sinnsykt bra på att spela full som Lisa Teige, som spelar Eva. Minspelet, rörelsemönstret, allt är smärtsamt rätt. Kanske verkar det random att lyfta ut just denna prestation, när skådespeleriet överlag är en av de saker som gör Skam så bra, men anledningen till att Evas fyllescener fastnar är att skådespelad fylla annars nästan undantagslöst fungerar som ett tjutande alarm till påminnelse om att det vi ser inte är på riktigt! Detta är helt enkelt en detalj som säger någonting om hur serien som helhet får till allt rätt.


2. Det lyssnas på en del horribel studentflaksmusik i Skam och konstigt vore det väl annars. De icke-diegetiska låtarna – det vill säga de som spelas upp för oss tittare, i vår verklighet, och inte i själva fiktionen – är dock inte heller alltid njutbara. Musikläggningen är brokig och för varje "Dick in the air" eller "Teardrop" finns det en olyssningsbar Die Antwoord-låt eller menlös Smashing Pumpkins-cover.

Flera av de mer minnesvärda musikscenerna kombinerar postironisk slowmotion med attitydsstinn hiphop (Kelis, Young Thug, Jay Z + Kanye West) eller sakrala sånger ("Dejlig er jorden"), men den musiklagda scen som lite oväntat gjorde starkast intryck på mig var den som utspelas när William, efter tjat och utpressning, till sist har fått Noora att gå med på att gå på en date och ska hämta upp henne med bilen.

Noora sätter sig motvilligt i Williams nästan parodiskt fräsiga bil och när de sedan kör genom Oslokvällen är det till tonerna av The Weeknds "The Hills".



 

Det känns klockrent. Vilken samtida musik är lika skräddarsydd för moraliskt geggigt tonårsdrama som The Weeknd? Vilken artist illustrerar bättre den gymnasiala posörnihilism som är det enda vi ditintills sett hos William än just The Weeknd? The Weeknd är liksom så corny att man ryser av skam ("I'm just try'na get you out the friend zone"), samtidigt som det finns en nerv i musiken som gör att man mot bättre vetande fortsätter lyssna. Kanske fortsätter man också lyssna för att man tycker sig ana något mer där – något mänskligt som glimtar bakom de trötta douche-poserna och klichéerna, precis som man inbillar sig att det gör hos William, precis som man alltid hoppas att det ska göra hos alla såna här känslomässigt stukade snyggon.

När William parkerat bilen kommer detaljen som gör hela scenen för mig: han stänger av musiken. Vad som sker i det ögonblicket är en subtil perspektivförskjutning. Det som jag först uppfattade som en scen med icke-diegetisk musik visar sig ha varit en scen med diegetisk musik. Det innebär att det som vi under bilresan tolkar som regissörens val av musik för att förklara och/eller förstärka stämningen i bilen, snarare är Williams metod att osäkra de fasta positionerna mellan honom och Noora.

Jag vägrar tro att det är en slump att någon så manipulativ som William spelar just "The Hills". Kanske vill han skapa en air av fara, bara för att sedan kunna kontrastera med att bjuda på kakao. Kanske passar han på att driva lite med Nooras bild av honom och/eller sitt eget identitetsbygge som bad boy. "The Hills" blir då en slags metakommentar till Williams karaktär. Kanske är det så. Eller så har jag bara livlig fantasi!

Här är hur som helst en lista över de bästa musikscenerna i Skam.

För övrigt lyssnar jag på Svenska Skam-podden, som mycket förtjänstfullt ältar alla aspekter av Skam, och så har jag precis insett att jag inte kan vänta på svensk text för att kolla på säsong tre. Att döma av de två avsnitten jag sett hittills står det klart att det inte är särskilt svårt att förstå norska och att tredje säsongen verkar minst lika bra som de första två.

fredag 18 november 2016

Stockholm, love and devotion

Ända sedan första gången jag såg och hörde världens ledsnaste Mauro maxa magstödet för att serenadera Sarah, på Listan, har Stockholm fått symbolisera allt som Eskilstuna redan då hade upphört att utgöra för mig.


Stockholm – en plats som sjöd av hopp och en förtvivlan som bara måste vara mer meningsfull än den man kunde känna i ett radhus intill E20, Klippbergen och världens ände. Ett utrymme att projicera all sin romantiska sorg och längtan på. Ett undantagstillstånd – staden familjen åkte till någon gång om året för att jag och mina syskon i andakt skulle kunna röra oss mellan hyllorna på Stor & Liten, äta på McDonalds (innan det fanns i Eskilstuna) och sedan slumra medan den tidiga kvällens mörker slöt sig om tåget som tog oss hem. Senare: någonstans att supa, shoppa, dagdrömma. Allt detta var Stockholm, men inte en plats att bo på. Det hade alltid varit underförstått.

Nåväl, sen gjorde jag ju det ändå, bodde där. Så blev Stockholm också så småningom vardag, med allt vad det innebar av avmystifiering, blasé attityd och tristess. Samtidigt tror jag att den där orimligt romantiserade bilden överlevde, om än djupt under den hypnotiskt vaggande ytan.

Sedan jag flyttade från Stockholm har jag aldrig ångrat mig och sällan saknat staden, men när jag lyssnar på Jonathan Johanssons Love & Devotion känner jag ett sug efter den igen. Johanssons nya album är Stockholm. Inte bara för att han sjunger om Dovas och Heron city. Den underfundigt popkulturreferenstäta hipsterjargongen, som han sedan Lebensraum! blandat ut sina mer lyriska och allvarstyngda strofer med, är även utan platsangivelser en Stockholmsmarkör i sig.

Framförallt låter skivan som storstans inre, som en hypermodern bärare av den innerstadspop-tradition som Scoccos sound 1988 också tillhör. Den låter som stämningen som uppstår när man är trött och less, men har blivit övertalad att möta upp en kompis inne i stan och följaktligen sitter i en halvfull tunnelbanevagn, på väg ut. Som känslan i en när tåget kommer upp ur jorden och man stirrar ut i kvällen där hundratals pyttesmå lägenhetsfönster lyser som flyktiga drömmar om hopp och förändring.

Love & Devotion följer en kärleksrelation när den balanserar över glappet mellan eufori och illusionslös vardag. Ett tydligt tema är jakten på det genuina, "the real thing", det som inte är bull. Detta sökande går ju att applicera på alla aspekter av livet. Jag, som fortfarande i viss mån har kvar en typisk "kusinen från landet"-syn på Stockholm, ser i temat också min relation till staden; svårigheten att se förbi all rök och alla speglar, att vara i vardagsmalandet och acceptera verkligheten som good enough, utan att ständigt kräva att staden ska producera nya spektakulära kickar.

Lyssna på musik, se videor och läs texter (dock inte från Love & Devotion ännu) på Jonathan Johanssons hemsida.

Här framför Johansson "Real Thing" på P3 Guld-galan:

 

torsdag 3 november 2016

Min vecka med Halt and Catch Fire

Min första tanke när jag vaknade på måndagsmorgonen: hur ska det gå för Cameron?

I några sirapströga sekunder kände jag mig genuint oroad, som om jag precis fått reda på att en kompis gått in i en depression eller tyngts av något annat verkligt bekymmer. Cameron Howe är dock en helt fiktiv person, närmare bestämt en av huvudkaraktärerna i Halt and Catch Fire, AMC-serien som under en vecka och cirka 2,7 ditintills sedda säsonger hade förflyttat mig till ett icke-idealiserat 1980-tal/en övertygande replika av persondatorevolutionens startbana.

Egentligen vet jag inte om min oro för en påhittad person säger mest om mig, om de psykologiska effekterna av dagens bingevanor eller om just den här seriens kvaliteter, men jag lutar ändå åt det sista alternativet.


Första säsongen av HaCF utspelar sig 1983 och inleds med att forne IBM-säljaren Joe MacMillan (Lee Pace) nästlar sig in på Dallasbaserade mjukvaruföretaget Cardiff Electric, där han lyckas övertala den avdankade dataingenjören Gordon Clark (Scoot McNairy) att försöka plocka isär IBM:s persondator och tillverka en portabel variant. MacMillan får även med sig avhoppade collegestudenten och punkiga programmerarunderbarnet Cameron Howe (Mackenzie Davis). 

Tanken är att Howe ska skriva operativsystemet till den nya portabla PC:n, men hon är inte det minsta beredd att kompromissa med sin autonomitet eller friktionsfritt anpassa sig till rollen som hunsad kontorsslav, vilket – tillsammans med det faktum att hon och MacMillan inleder en slags förment kravlös relation – leder till en hel del drama.

Huvudrollskvintetten kompletteras av Gordons fru, Texas Instruments-anställda Donna Clark (Kerry Bishé), vars ingenjörstalanger inledningsvis får stå tillbaka för hennes makes martyrium som "plågat geni", och John Bosworth (Toby Huss), Cardiff Electrics texanske good 'ol boy till chef.

I piloten fångades jag mer av det heist-liknande upplägget än av karaktärerna, men under loppet av några avsnitt blev jag minst lika engagerad i protagonisterna och deras inbördes relationer som i huvudintrigen, men i lika stor utsträckning som karaktärerna och intrigen är det HaCF:s setting som gör den speciell.

Det kunde lika gärna ha blivit ett yvigare och mindre tålmodigt Mad Men, med 1980-talets datorbransch som genomskinlig ytfinish på en upprepning av den sistnämnda seriens fulländade kontorsdramatik, men efter en lite sökande inledning hittar HaCF sitt eget uttryck och en övertygande tolkning av den stämning som måste ha rått i Texas Silicon Prairie under 1980-talets första halva (och senare i Kaliforniens Silicon Valley), ett lätt febrigt tillstånd där omvälvande förändringar hela tiden hägrar vid horisonten, en tidsanda som tycks pendla mellan uppgivenhet och framtidstro.

Serien är sällan showig med hur grundligt researchade komponenterna i dess 1980-talstidsfärg är – ibland skulle man nästan kunna missta miljön för en samtida – men tekniken, detaljerna, det som räknas känns rätt. Dessutom har det strösslats generöst med relativt subtila populärkulturhistoriska referenser, utöver en del härliga 80-talsdatorer och spelkonsoler i bild.

Flera av de här små nördblinkningarna gjorde mig barnsligt glad. Att Gordon i säsong 2 läser William Gibsons Neuromancer fick mig att plocka ner uppföljaren Count Zero ur hyllan, och Sierra On-Line nämns, vilket ledde tankarna till en verklig pionjär inom datorspelsutveckling: Roberta Williams, som grundade Sierra med sin make Ken och skapade det första äventyrsspelet som kombinerade text med grafik (Mystery House).


Williams ligger även bakom King's Quest-spelen, av vilka jag alltid kommer att bära med mig åtminstone 3:an och 5:an i minnet efter att de gett mig många magiska timmars spelande. Sierra dominerade de grafiska äventyrsspelen på 80-talet, innan de fick maka på sig en aning för att ge plats för konkurrenten LucasArts.

Nyligen blev det klart att HaCF kommer att avslutas med en fjärde säsong. Första två säsongerna finns på HBO Nordic och alla tre finns på C More. Det går också att köpa första säsongen för en hundring på exempelvis Cdon eller Discshop.

onsdag 28 september 2016

Linda och Valentin: samlade äventyr 6

2015 lyckades jag under årets sista månader kila in tillräckligt många tidsluckor i tillvaron för att hinna se om alla Bond-filmerna. Årets motsvarighet är att se hela The Wire (jag har hittills hunnit med lite mer än hälften). Inför nästa år har jag funderat på att höja ribban för dessa små kvasisjälvföverkligande projekt och lära mig ett språk. Jag tänker, naivt nog, att tiden som jag lägger på att se 25 filmer eller fem säsonger tv-drama ungefär motsvarar den som det tar att tillgodogöra sig grunderna i ett språk.

Franskan har varit en het kandidat för detta megalomana 2017-projekt, bland annat efter att jag fick ett akut sug efter att läsa Virginie Despentes senaste roman Vernon Subutex. Förra veckan fick jag dock ett skäl mindre att förkovra mig i just franska språket, i och med att serieförlaget Cobolt gav ut sin senaste samlingsutgåva av Pierre Christin och Jean-Claude Mézières klassiska science fiction-serie om rymdtidsagenterna Linda och Valentin. Cobolt är nu inne på sjätte bandet av den svenska utgivningen. Vad som är anmärkningsvärt med Linda och Valentin: samlade äventyr 6 är att boken innehåller två album som för första gången publiceras på svenska.


Jag upptäckte serien via bokbussen och albumet Bortom okända gränser i slutet av 1980-talet, eller möjligtvis precis i början av 1990-talet. Greps av en sense of wonder som nog susade förbi känslan som Narnia- eller Prydainböckerna ingett, och finkammade följaktligen Eskilstunas biblioteksfilialer för att få läsa så många som möjligt av det dussin album som fanns på svenska då. När det flera år senare visade sig att Hotet från ultralum, som gavs ut 1996, satt punkt för den svenska utgivningen trodde jag inte att jag skulle få läsa de avslutande fem delar som gavs ut mellan 1998 och 2010 i Frankrike inte med mindre än att jag lärde mig läsa på franska (eller fann mig i att läsa de danska översättningarna). Inte ens när Cobolt började med sin återutgivning vågade jag hoppas på att de skulle komma till de oöversatta albumen, men jag är så klart barnsligt glad över att ha haft fel.

Hotet från ultralum inleder volymen. Den utgör första delen i ett dubbelalbum där andra delen är det på svenska debuterande Hittebarnet från stjärnorna. Storyn tar avstamp i den dävna tillvaro Linda och Valentin för medan de, med sinsemellan olika resultat, försöker hantera faktumet att de tycks vara de enda kvarvarande människorna bland oräkneliga andra existenser i galaxen. På en lyxkryssning råkar de hamna mitt i kidnappningen av en viss storkalifs odrägliga unge, och Linda blir i kalabaliken också bortförd av kidnapparna. Det är upptakten på en typisk L&V-berättelse av det mer lättsamma, action- och humorbestrukna slaget.

Ur Hotet från ultralum

Själva storyn tillhör inte seriens mer minnesvärda. Christin introducerar ännu en kapitalistisk utsugare, storkalifen, och ett förtryckt, "primitivt", arbetarfolk för Linda och Valentin att stärka. Temat är ett som förekommer ofta i Linda och Valentin. Eftersom serien känns så genuint snäll, snarare än utstuderat pk, har jag dock svårt att hata dessa samhällskritiska drag. Tyvärr har dessa aspekter av Linda och Valentin inte utvecklats nämnvärt sen sjuttiotalsalbumen, och skildringen av samhällets maktförhållanden blir sällan mer nyanserad eller subtil än den i Bamse.Utöver kamp mot giriga kalifer och välkomna gästspel från en schniarf, shingouzerna samt Jal och Kistna från Bortom okända gränser hinner Christin även med ett par nedslag med mild, svepande, satir över nöjesindustrin och vad man får förmoda är tendenser han ser i det västerländska utbildningsväsendet. Tonvikten på humor gör att det aldrig känns som så mycket står på spel, och möjligen är berättelsen för mycket av en bagatell för att breda ut sig över två album. Jag föredrar också den generellt sett allvarligare tonen i de åttiotalsalbum där rymdtidsagenterna pendlar mellan uppdrag på jorden och ute i galaxen.

Ur Hittebarnet från stjärnorna

Trots alla invändningar är detta konstant underhållande läsning. Där storyn är väl tunn finns alltid Mézières snärtiga och fantasispäckade underverk till teckningar för att uppväga, och den stora behållningen med de här albumen är ändå att få återuppta bekantskapen med Linda och Valentin. Där några bifigurer är för schablonartade är seriens protagonister nämligen alltid väldigt levande och mänskliga. Jag trivs i deras sällskap. Jag tycker om att följa dem, deras tjafs och deras samspel, Lindas beslutsamhet och Valentins mer försiktiga, stundtals bortkomna, framtoning. Sense of wonder och allt det där oaktat är det i slutändan karaktärerna Linda och Valentin som gör Linda och Valentin så bra.

I Genom osäkra tider gör rymdtidsagenterna ett av seriens otaliga rumtidssprång. Den här gången återvänder de, precis som i de bästa albumen, till hemplaneten jorden, i vår tid, för att rädda den från kloningskåta företag, djävulen och gud. Christin och Mézières tolkning av den heliga treenigheten, som introducerades i Hypsis blixtar, gör här comeback för att stävja vetenskapens landvinningar inom kloningen och de får sällskap av ingen mindre än ärkeängeln själv. Till skillnad från en del av Christins övriga försök till satir, tycker jag han och Mézières respektlöst framställda treenighet är rätt välfunnen. Nu är de knappast de enda bekantingarna i denna fullproppade story. Var och varannan sida bjuder på gästspel och hänvisar till tidigare berättelser: Det stigande vattnets stad, Elementarvarelserna, Vårdagjämningens hjältar, Ambassadören som försvann, De onda drömmarna...

Den heliga treenigheten, ur Genom osäkra tider

Trots försöken att klämma in så mycket som möjligt finns det på ett sätt mer framåtrörelse i Genom osäkra tider än i volymens andra album. Det känns som om Christin här har insett att hans rymdtidsagenter drivit runt i rymden rätt länge och att det är dags att ta upp den övergripande berättelsen om det försvunna Galaxity igen, hög tid att röja upp i härvan av tidsparadoxer och parallella verkligheter. När jag slår ihop den utlästa boken längtar jag redan till den sjunde och sista volymen, som kommer att innehålla de tre avslutande, tidigare oöversatta, äventyren.

Köp boken på din lokala serieaffär. Eller på Sf-bokhandeln, Adlibris eller Bokus.

PS. Nästa år är det inte bara femtio år sedan den första serien om Linda och Valentin publicerades (i franska Pilote), det är också då Luc Bessons Linda och Valentin-filmatisering Valerian and the City of a Thousand Planets har premiär!

fredag 23 september 2016

Tre män och en baby revisited

Det finns så många lönndörrar och falluckor att lulla in genom. Så många katakomber att utforska. Så många drömska rum med vaga konturer, rum som är alltför angenäma att vila i. Jag är ovanligt mottaglig. För mottaglig. Tillåter mig själv att motståndslöst somna in, snooza, bli kvar.

I ett av de otaliga rummen står en nopprig tygsoffa i en obestämbar färg. Där har syskonen krupit upp framför en omodernt brun tv som barnvakten ögnar skeptiskt innan hon lyckas koppla in och få igång movieboxen. På andra sidan fönstren som utgör fond för tv-apparaten har mörkret packats så tätt att  filmbolagets logotyp, åskviggscirkeln som framträder på skärmen, är den enda ljuskällan.

Touchstone-loggan tonar bort. Öppningsscenen som följer är, eller visar sig i alla fall senare vara, oförglömlig. Syskonen och barnvakten i soffan får medelst oerhört effektivt filmberättande stifta bekantskap med tre manskompisar som delar lägenhet. Till Miami Sound Machines trånande Bad boy får filmtittarna följa när hallen föräras med en magnifik målning à la åttiotals-art deco, samtidigt som kvinnorna med fluffigt hår avlöser varandra i hisnande (på buskisvis lätt uppsnabbat) tempo, via hissen som leder direkt in i hallen.

Nej, Tre män och en baby är inte fantastisk annat än som medel för nostalginarkos, men trots den provocerande premissen att en man som byter en blöja en gång är värd att dyrka är filmen inte hemsk heller, och framförallt så har den Tom Selleck.

Åh, Tom. Thomas Magnum-Tom. Jag vet att han är någon slags NRA-jeppe, men här utstrålar han så mycket sårbarhet och värme, med sin ljusa, lätt spruckna, röst och sitt målmedvetna mjölkersättningsvärmande. Sen är han ju sanslöst snygg också med sin mustasch, sina linnen och korta shorts.



Här är öppningsscenen, på en tv som filmats med videokamera:






söndag 14 augusti 2016

De polyglotta älskarna

I Lina Wolffs nya roman De polyglotta älskarna finns en passage där en av berättarna, författaren och polyglotten Max Lamas, reflekterar över Sveriges natur:

"[D]en svenska skönheten har alltid fyllt mig med vemod, och jag är oförmögen att njuta av en djup skog eller utsikten över Östersjön utan att känna att mina dagar är räknade. Varför får man inte samma känsla av övergivenhet om man ser ut över Atlanten från den galiciska dödskusten, eller från de branta kullarna i Baskien? Då känner jag istället friskhet, utmaning, styrka, vitalitet."

Jag förstår att det säkert är orimligt att prata om svensk prosa som om den premierade endast ett uttryck, eller som om den rörde sig i en riktning snarare än sjuttioelva olika. Ändå kände jag direkt när jag läste stycket ovan att det verkligen satte ord på hur jag känner för svensk prosa kontra, tja, osvensk prosa och varför jag blev så glatt överraskad när jag läste Wolffs förra och första roman Bret Easton Ellis och de andra hundarna.

Att miljön för Bret Easton Ellis och de andra hundarna är spansk  den utspelar sig mestadels i Barcelona  och att persongalleriet, så vitt jag kan minnas, inte innehåller en enda svensk kunde i sig ha räckt för att den skulle sticka ut i 2012 års skörd av svenska samtidsromaner. Nu är det verkligen inte den bokens enda förtjänster. Den klassas som roman men består, på Bolañoeskt manér, av flera till synes osammanhängande berättelser vars förmodade gemensamma nämnare är författaren Alba Cambo. Handlingen spretar och ålar sig således iväg, ibland till synes slumpartat, i olika riktningar. Denna oförutsägbarhet, känslan av att upptäcka något oväntat, vilt och vackert runt varje okänt hörn, är dock en stor del av behållningen.

Framförallt förundrades jag dock av hur otvungen och självklar Wolffs prosa är. Precis som Bolaño – ja, jag vet, tjatig referens, men han har så uppenbart varit en av förebilderna – behärskar Wolff konsten att hantera stundtals tung tematik med en lätthet och perfekt avvägd humor som gör att läsningen mot alla odds blir närmast uppsluppen.

De polyglotta älskarna berättas av tre olika karaktärer och rör sig från Skåne till Italien och Rom via Stockholm i en handling som vid första anblicken kan verka lika disparat som föregångarens, men som visar sig ha ett helt nätverk av röda trådar som löper genom den. Kompositionen tillåter den här gången inga sidospår, men trots den insnävade berättartekniken är innehållet minst lika expansivt som första romanen eller Wolffs skönlitterära debut, den underbara novellsamlingen Många människor dör som du.

Ellinor som lär sig slåss på byns lokala "fajtarklubb", men i övrigt ger ett rätt håglöst intryck, etablerar i alla fall rätt omgående romanens ämnen: det handlar en del om våld och sex, men framförallt om maktförhållanden mellan mellan kvinnor och män. Det låter kanske väldigt gjort, men i takt med att händelseförloppet bjuder på allt fler läckra bisarrerier och berättarperspektiven skiftar gestaltas dessa teman på oräkneliga originella sätt.

Michel Houellebecq är precis som Bret Easton Ellis en av världens meste – eller i alla fall mest kända – författarmisogyner, men där Ellis i förra romanen trots dess titel spelade en väldigt liten roll som (i och för sig kraftfullt symbolisk) hund, blir återkommande referenser till Houellebecq här en fond för diverse destruktiviteter från berättelsens män: kritikern Calisto och tidigare nämnde Max Lamas.

Här väjs det dock skickligt inför alla enkla sanningar och ensidigheter. Snarare får jag känslan av att Wolff verkligen vill förstå sina karaktärer i alla deras imperfektioner. Hon skriver så fördomsfritt och ofta innerligt, även i de ytligt sett mer skruvade och mustiga scenerna.

På tal om mustighet och magisk realism; visserligen nämns både Borges och Bolaño i De polyglotta älskarna, men dessa åkallanden hade gott kunna skippats. Det är långt ifrån bara miljöombytet från Wolffs tidigare böcker som klargör att Wolff är på väg bort från de mest uppenbara influenserna och in i en romanvärld som är helt hennes egen. Och vilken märklig och märkvärdig värld det är! Jag längtar redan till nästa bok av Lina Wolff.

Boken finns att köpa på, bland andra, Adlibris och Bokus.







torsdag 7 juli 2016

De dödas röster

Lyssnade klart på thrillerserien De dödas röster igår. Den är skriven av Sara Bergmark Elfgren, känd bland annat som författare till Engelsfors-trilogin och fanbärare för nördkultur, och ingår i Sveriges radios nya dramasatsning.



Om kvaliteten på SRs kommande dramaprojekt är i närheten av detta kommer radiodrama snart på allvar kunna konkurrera med TV-drama om tittarnas/lyssnarnas uppmärksamhet.

De dödas röster är en fiktiv dokumentär om mordet på sjuttonåriga Jessica Lundh i Täby 1996 i vilken journalisten Emma, en av Jessicas bästa vänner, undersöker alla ouppklarade spår kring fallet och vem mördaren egentligen var.

I centrum för dokumentären står Jessica och Emmas dåvarande, till synes tätt sammansvetsade, kompisgäng och deras rollspelande.

Mer om handlingen ska jag inte avslöja.

Upplägget gjorde mig lite orolig. Inte för att berättelsen skulle vara för läskig, men för att greppet fiktiv dokumentär skulle vara för vanskligt att upprätthålla på ett trovärdigt sätt med de övernaturliga inslag som storyn utlovade. 

När jag väl började lyssna blev jag dock snabbt övertygad och uppslukad av berättelsen. Upphovspersonerna har inte slarvat med researchen eller lämnat något åt slumpen. Redan under vinjetten är det uppenbart att de kan dokumentärpoddformen och poddar som Serial utan och innan. 

Bergmark Elfgren, regissören Mattias J. Skoglund och kompani lyckas med balansgången att skapa en trovärdig och känslomässigt engagerande berättelse som samtidigt är otäck och kittlande nära det oförklarliga. Skådespelarna är överlag suveräna. Den otäcka stämningen och spänningen håller alla åtta avsnitten ut.

Jag hoppas att serien får många lyssnare och jag tror att den har potential att få brett genomslag, inte bara bland gamla rollspelare. 

Fast det ska sägas, alla som någon gång spelat rollspel har nog
ännu mer att hämta av De dödas röster.

En bit nutidshistoria som jag annars trodde jag tröttnat på efter att den dragits några gånger i olika sammanhang de senaste åren är den om moralpaniken kring rollspel. Fixeringen vid denna bland gamla rollspelare kan påminna lite om, säg, bibliotekariers fixering vid hur omvärlden uppfattar bibliotekarieyrket.

Här har De dödas röster med sin fiktiva ingång faktiskt nåt nytt att tillföra. Förutom att Bergmark Elfgren insiktsfullt gestaltar rollspelarna och rollspelskulturen lyckas hon också förmedla lockelsen i det förment farliga med rollspel, i synnerhet med rollspelet Kult, så att man själv känner den. 

Fördelen med den skönlitterära framställningen blir tydlig - att den kan levandegöra eran och förmedla dess stämningar på ett hudnära sätt som en mer faktabunden framställning som den i nostalgiböckerna och -artiklarna inte kan.

Kult släpptes när jag var tio år. Jag var nog i alla fall något år äldre när jag såg spelet första gången, men jag minns hur jävla rädd jag var för Kult och hur jag samtidigt inte kunde motstå att bläddra i kompisens storebrors Kult, stirra på bilder av grinande nefariter och läsa om spelets värld, som var bortom fasansfull och som ju faktiskt verkade vara vår värld.

Kults mörka lockelse är dock bara en av de fenomen jag känner igen mig i här.

All den nittiotalsmusik jag själv lyssnade på tycks vara med på ett hörn. Smashing Pumpkins, Tricky, Portishead. PJ Harvey, Beastie Boys...

Det är överhuvudtaget intressant att De dödas röster lyckas pricka in så väldigt många av mina egna nittiotalsreferenspunkter. 

Kanske visar det bara att jag var väldigt vanlig, kanske visar det också att det fanns färre förgreningar och smala spår att följa för de som tillhörde subkulturer som rollspelkulturen för tjugo år sen. En mainstreamfilm med vag koppling till någon form av nördintresse? Taget!

(Nu följer en mycket mild spoiler:)

Det kan vara en förklaring till varför Se7en dyker upp här som en milstolpe för en i rollspelsgänget. Det var något särskilt med den filmen. Jag var på mitt första spelkonvent vintern 1995, Stockholms spelkonvent, med min kompis Erik. Vi hängde med några jämnåriga stockholmare som tjatade om filmen, som precis haft premiär. En av snubbarna hette Anders och att jag minns just hans namn är bara på grund av hans gimmick: att han ständigt gick med käpp. Anders var dessutom vänlig nog att spoila slutet, men när vi kom hem till Eskilstuna drog vi i alla fall med oss resten av det rollspelande kompisgänget och såg filmen på bio. (Jag träffade Anders igen i folkhavet på Dinosaur Jr, Vattenfestivalen 1996, men då var han med andra kompisar och låtsades att han inte visste vad rollspel var för något. Så kan det gå!)

Se7en slog an något som jag blev djupt skakad av. Den oerhörda uppgivenheten i den. Känslorna efter att ha sett den filmen påminde mycket om de känslor som Kult tidigare hade väckt i mig. Jag hade svårt att förlika mig med att det inte fanns plats för något hopp, någon ljusning överhuvudtaget i det smogdränkta inferno till storstadsvärld som filmen målar upp.



Jag känner fortfarande ett lätt obehag när jag tänker på den filmen, precis som att jag alltid kommer att förknippa Kult med en avgrundsdjup skräck, även nu när jag glatt slänger pengar på spelets crowdfundade nya utgåva Divinity lost.

Av den anledningen var det också betryggande att lyssna på De dödas röster. Trots att den stundtals var väldigt otäck är det skönt att inse att andra lockats, skrämts och påverkats av samma saker lika djupt som en själv.

Här finns alla avsnitt av De dödas röster.

torsdag 16 juni 2016

Precis som Gumball

Allt var som vanligt när jag skulle lämna Agnes på förskolan, med undantag för två saker:

1. Det låg en iögonfallande hög med bråte på gräsplätten utanför.

2. Det var näst näst sista dagen som jag skulle lämna något av mina barn till förskolan överhuvudtaget (med reservation för eventuella kommande barn) eftersom båda från och med höstterminen kommer att gå i skolan.

Här borde jag egentligen stanna till och reflektera över punkt 2, hålla fast vid den där känslan av att tiden ökar så i hastighet att den borde kantra, men dels är det ju säkert världens mest gjorda spaning att tiden tycks gå fortare ju äldre man blir (till en viss gräns?) och dels så blir man väl fartblind. Rätt vad det är så... 

Nej, I shan't go there. Hög med bråte! Det var ju vad detta handlade om.

Agnes hade kvällen innan pratat om att förskolan skulle ge bort snurrpallen som de haft i hallen och att hon ville ha den, med typiskt besvärad och tveksam respons från sina föräldrar.

När jag såg snurrpallen i all sin snurrbara prakt och sitt hyfsade skick framför mig, mitt bland lösa plankor och massakrerade möbler, så insåg jag att den faktiskt skulle slängas på tippen om vi inte tog den.

Vad var det värsta som kunde hända? Att vi själva måste slänga den på tippen (alt. att någon skadar sig i snurr-relaterade skador, men man får väl se till att snurra med måtta)? Taget.

Nu kommer poängen! När jag frågade en av förskolepedagogerna om det var ok att vi tog pallen fick jag en så stark förnimmelse, något i närheten av en déjà vu-upplevelse, att jag befann mig i upptakten till ett avsnitt av Gumball.

Gumball är alltså en typisk modern tv-serie för barn med en popkulturell referens per hundradels sekund, där pappan Richard Watterson är en mer konstant urblåst Homer Simpson eller Peter Griffin.

Det här var precis en sån ogenomtänkt sak som Richard gör i var och vartannat avsnitt för att sätta igång en kedja av knäppa händelser.

Typ: Gumball vill ha överbliven snurrstol. Gumballs mamma Nicole är på väg att säga nej, men hinner inte innan Richard har skrikit ja och snurrar vilt på stolen. Richard fastnar och blir insnärjd i stolen, hamnar på sjukhus. Kommer på att han ska ställa upp i robotlådbilsrace, så Gumball och Darwin måste vara med i hans ställe osv.

Kanske borde man känna sig kränkt av hur ofta idiotpappa-stereotypen reproduceras i tv-serier. Om inte det, så borde man nog reagera på hur alla mammorna i serierna är helt humorbefriade (men överpresterande). 

Jag garvar istället ikapp med barnen.



söndag 15 maj 2016

I Austin

Varje försommar längtar jag till Austin, det fiktiva Austin med dess ännu orörda morgnars tennisplaner, sommarkvällssurret kring en basebollplan i solnedgången, Summer Breeze från en bilradio strax före gryningen.

 

onsdag 23 mars 2016

Toves lånekort

Morgonen påminde om häxans slädfärd efter lejonets återkomst: snöskorpan knäppande som bubbelplast under cykeldäcken, träden och husen drypande av glittrande smältvatten. Jag tänkte på att Toves klass skulle åka till biblioteket. Att hon skulle få sitt första alldeles egna lånekort. Att hon för första gången skulle låna själv.
Jag tänkte på Prydain, Narnia, mina första andra världar och hur de fortfarande finns i mig.

Om man inte har C.S. Lewis tro kan man alltid tro på hans avgudabilder, på garderobsryggar som ger vika mot det fantastiska. Och vidare: har man inte har någon kyrka finns det bibliotek.

tisdag 1 mars 2016

Komma hem



Att komma hem och ramla ner i sin barndom. Slukas av en mapp skolkataloger. Bocka av tusen brief lives på Facebook. Harlekinstatyn på Slagstaskolan. Bryan Adams i skogen. Everything I do-tryckare på skoldiskot. Stå och trycka mot väggen på skoldiskot. Ha mage att vara glad på kort (med de där distinkta framtänderna). Morbid Angel i uppehållsrummet. Vinden i allén som viskar lokalt skvaller om död och antabus, om vad de säger till adoptivbarn på buss 13. Stab spelar basgången till Stand by me på gitarr (i sexan). Man kan bara slita av sig sin nya avatar, följa strömmen nedåt och hoppas på att den väntar på strandkanten när man kommer upp till ytan igen.