En liten avstickare

I förrgår inledde jag hemfärden från jobbet med att cykla in på en annan gata än den jag vanligtvis tar. Under den minimala avstickaren trampade jag förbi ett hus som i min minnesbild är en stor kloss till tvåplansvilla.

Här krävs nog en förklaring till varför jag inte tydligt minns ett hus som jag cyklade förbi bara i förrgår. Mitt byggnadsminne är helt enkelt inte bra alls. Jag försökte kompensera genom att kolla upp huset på Googles gatuvy, men gav upp direkt efter att ha hamnat här i mitt mobilgooglande (Falun, Kansas, var i och för sig en fantastisk syn som inte alls osökt fick mig att vilja se om Den sista föreställningen).

Hur som helst. Från ett av villans öppna fönster (stora fönster, det minns jag) kom knarrandet av en fiol som stämdes. Sen... KRASCH! Ljudet av något som revs. En vägg? Min första tanke var: Einstürzende neubauten!

Jag fnissade för mig själv, som den fjant jag är. Sen tänkte jag: hur ska jag förmedla det här bisarra undantagsögonblicket i vardagen? Ska jag skriva en tweet? Filma via Instagram och hoppas på att de två ljuden möts igen?

Allteftersom jag cyklade vidare (långsamt, på grund av halkrisken) hamnade den åttiotalsavantgardistiska och oplanerade konsertsnutten jag tagit del av längre bak i medvetandet. Tillvaratagandet uteblev.

Att jag skriver om den här händelsen som knappt var en händelse nu, här, kan ju tyda på att mitt liv är så ordentligt inrutat att minsta lilla avsteg motiverar en flera stycken lång bloggtext. Eller att det finns ett behov av att omvandla varje upplevelse till ett korn med vilket man kan bygga på det skeva självporträtt som är ens samlade internetnärvaro, och att det behovet är så starkt att det inte skulle kännas fel att kalla det patologiskt.

Ett kort för faster Kattis

Utanför friggeboden är morgonen klar och sval. Antar att det är höst nu, fast lövverken på björkarna som omger stugan och tomten fortfarande är mer gröna än gula och temperaturen befinner sig precis på rätt sida gränsen till det uthärdliga när jag tar av mig tröjan utomhus för en punkdusch i iskallt vatten.

Jag har varit här åtminstone de första tjugo somrarna i mitt liv. Visserligen mer sporadiskt åren efter det, men stugan i Stråtjära, Skogs socken, är tveklöst ett andra hem för mig. Ändå är det först nu, när jag inte kommer upp lika ofta, som jag verkligen förstår skillnaden på detta hem och Hemma, bland radhusen.

Det är tyst här. Nej, det stämmer inte riktigt. Det är tyst av människor. Skogen däremot, delvis avverkad eller ej, viskar. Tänk att jag var rädd för skogen här när jag var ett barn. Nu talar den lugnt, tydligt, tröstande – som till ett barn. Påminner mig om att farfar Sixten vilar i trakten, att farmor Gun vilar i trakten, om alla andra släktingar som begravts på Skogs kyrkogård.

Idag var tiden inne för faster Kattis att också få vila här. Katarina, som såg till att jag fick dricka världens största cola i Kew Gardens när hon bodde i London. Min lärarfaster Katarina, som hade min djupaste respekt ända sedan hon gödde mitt och brorsans intresse för Garbage Pail Kids – hon tillhörde inte dem som tyckte att det var hemskt att sätta de groteska samlarbilderna i händerna på barn, utan var minst lika peppad på dem som sina elever.

Kattis stora fritidsintresse var fotografi, och på jularna fick vi syskonbarn varsitt häfte som sammanfattade året med hennes bilder. Varje sommar fotade hon mig, mina syskon och våra kusiner när vi satt eller stod tillsammans på samma skrangliga bänk vid Farmors stuga. Hon såg till att dokumentera och bevara vår uppväxt, men var också med själv, hittade alltid på roliga och spännande äventyr för oss barn att ta oss an.

Hela dagen tänkte jag på de där raderna av Bodil Malmsten: "Vi som lever / Är bara de döda på semester / Nån sorts sommargäster", men istället för moster Lillie och cigg så fortsatte det med att jag Tar ett kort / för faster Kattis. Det kanske låter cheesy, men det var hur som helst vad jag tänkte när jag fotograferade kistan och blommorna efter att vi sagt våra farväl till Katarina.

När vi i sakta mak gick ut från kyrkan sken solen efter en regnig morgon. Jag tog ett kort av kyrkan också. Det var väl egentligen inget särskilt med att jag gjorde det, men jag tänkte på min faster när jag tog bilderna, och då fylldes den slentrianmässiga handlingen med mening. Samma sak senare, när jag fotade den stilla kyrkogården och farmor och farfars grav.

Gun och Sixten skulle båda ha fyllt 100 i år. Farmor dog för fjorton år sedan och farfar fick jag inte ens träffa, han dog två år innan jag föddes. Ändå känns det som att båda är närvarande och att de alltid varit det. Samma känsla kommer nu att omfatta Katarina. Vila i frid.

Girls on Fire

Jag har en veckogammal bebis. Jag skriver det bara för att få citera en mening ur Robin Wassermans Girls on Fire, som på pricken beskriver hur fort det ovanliga kan omvandlas till rutin i det undantagstillstånd som sommaren utgör: "It was inexplicable and impossible, and then, with that weird summer temporal distortion where one day seems like ten and a week is enough to turn any alien addition into the familiar furniture of life, it was routine."

Det omöjliga och oförklarliga i citatet syftar visserligen inte på någon nyfödd bebis, utan på en osannolik vänskap mellan två tonårstjejer. Jag tycker att det kan tas för bevis på min tes att Wassermans roman är så välskriven att man kan välja ett stycke ur den nästan på måfå och garanteras en snygg formulering som säger någonting även utanför sin ursprungliga kontext.

Girls on Fire utspelar sig under nittiotalets första år, med allt vad det innebär av grunge, satanisthysteri och The Real World. Hannah bor i hålan Battle Creek, där hon är hunsad och ocool i sin high school innan hon möter rebelliska nykomlingen Lacey, som liksom henne hatar the queen bitch Nikki Drummond.

Lacey, som älskar Kurt Cobain, har en dekad groupie till mamma och oheligt obehaglig gudsfanatiker till styvfarsa, tar Hannah under sina vingar och omskapar henne till sin avbild. Men varför hatar Lacey Nikki så mycket? Och vad hände egentligen när Nikkis pojkvän, überjocken Craig, gick ut i skogen och tog livet av sig på Halloween?

Wassermans roman får inga poäng för originalitet. Alla typiska beståndsdelar för en coming-of-age-historia finns med. Upplägget med en anonym och färglös person som ger upp sig själv för att låta sig övertas av en cool och destruktiv person är konventionell.

Här dikterar dock moralen inte nödvändigtvis att berättarna till sist väljer tryggheten och familjen. Snarare tycks moralen ersatts av en slags nihilism som möjligen känns mer trovärdig som tonårig livsfilosofi än den som är gängse i den här sortens uppväxtskildringar.

Kanske är det denna brist på uppbygglighet som gör att Girls on Fire är den första av författarens böcker som inte kategoriseras som YA (det vill säga young adult fiction). Wasserman har gett sig fan på att ta ut svängarna i sex- och våldsskildringarna, så till den grad att hon ofta svajar på gränsen till rent effektsökeri. Det är dock uppenbart att hon har väldigt roligt när hon ägnar sig åt tabubrott. Berättelsen har en mörkt komisk underton som gör det lättare att ta till sig även de scener där det känns att författaren nästan överkompenserar för att göra upp med sin tidigare genres begränsningar.

I slutänden är det ändå väldigt tillfredsställande att läsa en roman som visserligen inte viker av det minsta från sin planerade färdväg, men där författaren har satt sin stolthet i att skriva stilistiskt fulländade och psykologiskt träffsäkra versioner av varenda en av alla dessa bekanta high school-scener, och allt som oftast lyckas.

PS. Jag köpte den elektroniska utgåvan av boken på Dito för femtio spänn. Den tryckta utgåvan finns bland annat på Bokus och Adlibris. En radikal idé är annars att du besöker ditt lokala bibliotek och ser om den finns att låna eller går att låna in!

Hvad gör väl namnet?

"Får jag fråga dig om en sak?"

"Javisst."

"Lovar du att inte bli arg?"

"Du vet ju vad som finns i mitt medicinskåp. Vilka hemligheter har jag kvar?"

"Varför döpte du Heinrich till Heinrich?"

"Rimlig fråga."

"Du behöver inte svara."

"Bra fråga. Jag har inget emot att du ställer den."

"Varför gjorde du det då?"

"Jag tyckte att det var ett kraftfullt namn, ett namn med tyngd. Det har ett slags pondus."

"Är han uppkallad efter nån?"

"Nej, han föddes strax efter det att jag hade skapat institutionen, och jag ville väl bekräfta min framgång. Jag ville göra nåt tyskt. Det kändes som om en gest var på sin plats."

"Heinrich Gerhardt Gladney?"

"Jag tyckte att det hade en pondus som kunde färga av sig på honom. Jag tyckte att det var kraftfullt och imponerande, och det tycker jag fortfarande. Jag ville skydda honom och göra honom orädd. På den tiden döpte folk sina barn till Kim, Kelly och Tracy."

[...]

"Tycker du att jag gjorde ett misstag?"

"Det är inte min sak att avgöra."

- Ur Vitt brus av Don DeLillo, i översättning av Thomas Preis.

DeLillos milt ironiska ton får många av scenerna i Vitt brus att vid första anblicken verka lättviktiga. Ingen av dem hinner dock pågå särskilt länge förrän subtila insikter om den moderna tillvaron seglar förbi, som såpbubblor en sommardag, varpå jag förundrat försöker hinna med att fånga dem innan nästa korta kapitel tar vid.

Jag har svårt att avgöra om det är för att DeLillo så mästerligt göder och underhåller sitt rotsystem av undertexter, eller om det i högre grad beror på att jag råkar befinna mig precis på den här nu trettiotvå år gamla romanens frekvens. Oavsett vilket har jag vid flera tillfällen blivit till synes oproportionerligt berörd av Vitt brus. 

Ett exempel på det är när jag läste passagen som citatet ovan är hämtat från. Där har Jack Gladney, Hitlerforskare och romanens berättare, satt sig ner med Denise, en av styvdöttrarna, för att hon vill tala allvar om sin mammas förmodade pillermissbruk och varför hennes styvbror Heinrich heter Heinrich. Stycket i sig är inte särskilt uppseendeväckande, men det hjälpte mig att skingra det mentala gytter det kan innebära att vänta barn för att formulera några saker för mig själv om mina förväntningar och farhågor inför att få detta barn.

Här är det nog på plats med en liten bakgrund. Min fru är gravid för tredje gången, i trettiosjätte veckan. När vi väntade våra två första barn var vi på ultraljudsundersökningarna väldigt noga med att påpeka att vi inte ville få reda på könet. Den här gången var vi snarare lite nyfikna, vilket resulterade i att barnmorskan zoomade in på vad hon menade var en snopp (med reservation för att det aldrig går att vara helt säker). Jag vill lägga in en brasklapp om att det inte spelade någon roll i bemärkelsen att något av alternativen skulle vara mer önskvärt för oss. Ändå fanns det där svaga men omisskännliga suget efter att veta.

Kanske har behovet att rusta oss för att möta omvärldens och våra egna fördomar ökat i och med att våra barn blir äldre och vi mer och mer märker av den åtskillnad som görs på flickor och pojkar. Att det biologiska könet har betydelse i omvärldens ögon går i alla fall inte att förneka. Om någon mot förmodan behöver bevis räcker det med att anföra antalet personer som vänt sig särskilt till mig och gratulerat för att barnet i magen verkar bli en pojke. Vad kul för dig, äntligen! Jag blir inte förolämpad av antagandet, jag har bara svårt att förstå vad denna hitintills ouppnåeliga potential skulle bestå av.

En känsla som hängt med sen vi väntade första barnet och började fundera på namn är att det är lättare att komma på bra flicknamn än pojknamn. Så även denna gång. Samtidigt har namnvalet känts viktigare än tidigare. Kanske är det för att de första två graviditeterna innebar så många och stora omställningar i vardagen (varav mina givetvis inte ens skulle utgöra en bråkdel av de min fru gick igenom) att det helt enkelt inte var möjligt att lägga lika mycket energi på namnvalet.

Sådant är läget. Det som slog mig när jag läste om varför Heinrich heter Heinrich är hur mycket förväntan det ligger i ett namn. Det är säkert en oerhört banal insikt, men jag tror att svårigheten att välja namn i det här fallet också kan vara ett uttryck för osäkerhet inför vad det innebär att vara förälder till en pojke och att hantera de särskilda utmaningar som följer med det.

Det finns nog ett drag av vidskepelse i det. Om än undermedvetet hoppas man kunna välja ett namn som i sig kan bidra till att barnet växer upp till att bli en trygg, omtänksam, rejäl person. Ett namn som kan "skydda honom och göra honom orädd", som i exemplet med Heinrich. En amulett som låter barnet staka ut sin egen väg, som stöter bort negativt grupptryck, som ger fri lejd från att drabbas av och förbjuder en att drabba andra med patriarkalt våld i någon dess många skepnader. Så laddar man namnet med sin besvärjelse, låter det bära alla ens goda dagdrömmar till förhoppningar om den kommande människan.

Vitt brus finns i pocket på Adlibris och Bokus.

Tre Super Nintendo-refererande raplåtar

Medan jag försökte fastställa exakt hur onödigt det skulle vara att förhandsbeställa ett exemplar av Super Nintendo Classic Edition, nyutgåvan av en konsol som jag inte ens är nostalgisk över, fick jag Slim Thugs röst i huvudet: "Blowin' on that endo, Gamecube Nintendo", från hans gästvers på Mike Jones "Still Tippin'".

Nu refererar den raden visserligen till en annan konsol, men det som slog mig var att det finns drösvis med Nintendo-droppande raplåtar och flera av dem nämner den konsol som nu ska återlanseras i miniversion.

När det begav sig var jag en Amiga 500 kind of guy, och spelade jag någon 16-bitarskonsol hos kompisar var det Sega Megadrive, så minnet av Super Nintendo i sig var inte särskilt känsloladdat för mig. Däremot fick de här låtarna mig att längtansfullt tänka tillbaka på en svunnen era, om än bara för en liten stund och fortfarande fullt medveten om att saker väldigt sällan var bättre förr.

1.

1994 satt jag och Staffan på golvet i vardagsrummet hemma hos mina föräldrar. CD-växlaren bläddrade långsamt fram skivan vi valt: Public Enemys cd-maxisingel Give It Up. Vi tyckte att "Give It Up" var tung, men när b-sidan "Bedlam 13:13" drog igång blev vi mållösa. Vi kunde bara inte fatta att Chuck D rappade om "Super Nin-tin-doh", så främmande kändes det att en amerikansk rappare skulle nämna en företeelse som vi kunde relatera till. Vi var tvungna att spola tillbaka och lyssna, gång på gång.

2.

En betydligt mer känd Super Nintendo-referens finns i Notorious B.I.G.s debutsingel "Juicy" från samma år. Där får även Sega Genesis, det vill säga den konsol som kallades Sega Megadrive i Europa, plats vid sidan av Super Nintendot – att ha båda dessa blir en symbol för att "D går bra nu" (väljer så klart Mwuana-stavningen av denna låttitel framför Petters).

Eftersom "Juicy" verkligen känns som arketypen för hiphopens rags-to-riches-historier är det lite bitterljuvt att jämföra originalet med de hundratals, tusentals, låtar på samma tema och street hustler-till-imperieförvaltare-upplägg som kommit de senaste tjugo åren. Hur ödmjukt ter det sig inte idag att skryta med att man har inte en, men två 16-bitarskonsoler?

3.

Den tredje referensen kommer från Ice Cubes titellåt från soundtracket till filmen Friday. Jag minns inte mycket av filmen, och det kanske är lika bra. "Friday" släpptes 1995, och jag gissar att Super Nintendos popularitet och kulturella genomslag redan hade peakat när Ice Cube rappade om att han spelade på konsolen. Året därpå släpptes i alla fall Nintendo 64 (i Sverige 1997).

Hur slutade det då? Jag beställde prylen. Tröstar mig med att jag förmodligen inte kommer att få någon ändå och då har lyckats spara de femtonhundra spänn jag la ut!

Tre tyngdlösa

Cigarettes After Sex - "K"

Första gången i år som jag fick den där känslan av att allt hade stannat upp och gett vika för det kvava, lättjefulla, stiltje som sommaren åtminstone i föreställningsvärlden består av var i lördags. Morgonen började med att jag promenerade längs Stångtjärnsvägen och drog en punkterad cykelvagn fullastad med plast, papp, glas och metall framför mig.

När jag kom fram till återvinningen hade jag hunnit bli svettig i min hoodie och det stank av varma sopor, men trots det var det en närmast mindful upplevelse att kryssa mellan containrarna och samvetsgrant slänga skräpet. Helt säkert berodde det på att jag samtidigt lyssnade på låt efter låt av Cigarettes After Sex.

Om jag ska försöka ge en bild av hur musiken låter utifrån min begränsade och av kritikerklyschor evigt märkta vokabulär för att beskriva musik skulle jag säga att:

- Cigarettes After Sex låter som att de borde spelas med tunt ljud på en billig iPhoneförstärkare en ljummen>varm söndagseftermiddag på stranden.

- Tänk dig ett Red House Painters som framför covers på alternativ-r&b-hits (Här hoppades jag på att det skulle bli kongenialt med en kritikermässig formulering om bandet som var lika somrigt slö som deras musik).

Phoenix - "Fior Di Latte"

Det tar mig kanske tjugofem sekunder att ana att jag kommer att älska den här låten. Efter ytterligare tjugofem vet jag att jag älskar den. När sedan refrängen kommer får den mig att tänka på något Billy Corgan sagt som följt mig genom åren. Citatet är från en intervju i Spin 1993 som handlar om tillkomsten av låttexterna på Siamese Dream: "I would sit down at the typewriter and just type pages and pages, and then when I came to a line that made me cringe with embarrassment, that's the one I would use".

När Thomas Mars sjunger "Fior di latte, fi-fi-fior di latte" med en tillkämpat nasal appropriering av italienska skäms jag, nästan grimaserar, mer än jag vanligtvis gör ens av Mars hittepåengelska, som resten av låten framförs på. MEN. När jag vant mig lyfter denna närmast transgressiva frasering låten till att vara något av det bästa Phoenix gjort. Varje detalj är arrangerad med absolut fingertoppskänsla för var gränsen går mellan ljuvlig kitsch och bara kitsch. Att "Fior Di Latte" slutar tvärt med en klocka som ringer visar att även Phoenix förstår att de skapat en perfekt sommardagdröm.

Carly Rae Jepsen - "Cut To The Feeling"

Det finns en tid för crossover thrash från Texas och det finns en tid för euforisk pop från Carly Rae Jepsen. Egentligen är tiden för båda precis nu, men för att ändå slutföra den inledande tankefiguren: det finns nog ingen samtida artist som med lika många refränger tangerat känslan av att cykla hem från jobbet den sista avslutade arbetsdagen före semestern än Carly fucking Rae (jag är medveten om att liknelsen är brackig, men sån är jag). Jag kan lätt leva med att versen är intetsägande, ge mig refrängen igen!

Om Blade Runner 2049 och andra onödiga filmer

Ok, Fury Road var bra. Höll till och med för att ses om minst en gång. Efter den har det nyhetens behag jag först kände över att tillhöra en målgrupp som filmbolagen öser förmenta önskeuppfyllelser över snabbt gett vika för stadigt ökande skepsis mot och mättnad på de otaliga senkomna sequels, prequels, reboots och remakes som borde ha fått de senaste årens fantastiksfilmsutbud att kännas som att en kollektiv nördfeberdröm omfamnat verkligheten.

En av de mest aktuella exemplen är Blade Runner 2049. Blade Runner är en av mina, säg, tre favoritfilmer genom tiderna. När jag för några år sen fick reda på att en uppföljare var planerad blev jag förväntansfull. I takt med att info, teasers och trailers för den avtäckts har det dock stört mig mer och mer att denna uppföljare faktiskt blir gjord.

Varför stör det mig så mycket? Det har jag försökt formulera för mig själv utan att riktigt få till det. Det fiffiga med att formulera långsamt i det här thinkpiece-samhället är dock att om man väntar tillräckligt länge lyckas alltid någon annan hinna före i att beskriva ens känslor inför ett samtida fenomen. Ansatt av lättja och tidsbrist som jag är passar det mig rätt bra att precis det har skett även i fallet med Blade Runner 2049 och andra filmer eller tv-serier i den andan. I The Guardian skriver Ben Child om varför Hollywood envisas med att sabba klassiska sci-fi-filmers (bråk om definitioner kan vi ta en annan gång) mystik, och i och med det så får han också allt som jag velat säga om BR 2049 sagt.

Andemeningen i Childs text går förresten lika bra att applicera på nya säsongen av Twin Peaks, även om jag lika lite kan hålla mig från att se säsongsstarten på måndag som jag kommer kunna undvika att se den nya Blade Runnern när den går upp på bio i höst.

Blackwood Crossing

I Inland Empire utgör de skådespelarensemblen i en surrealistisk sitcom. I Donnie Darko heter han Frank och ser ut som en riktigt elak maskot. I Lewis Carrolls Alice i underlandet är det en stressad typ som säkert fått stå som förebild för alla dessa förmänskligade kaniner – för det finns många, och exemplen jag just nämnt är bara de första jag kom att tänka på – som där de dyker upp i kulturen lotsar oss in i mer eller mindre skruvade underländer och spegelvärldar.

Kanske är det en för frekvent använd figur, för när det veckogamla äventyrsspelet Blackwood Crossing tidigt introducerar en typisk kaninkaraktär får det mig att fundera på hur mycket lägre mina krav på verkshöjd är ställda när det gäller storyn i ett spel än i litteratur eller film.

Är det lättare att acceptera sådant som skulle känts som ren slentrian om verket presenterats i en annan medieform, bara för att klyschan ännu inte använts till leda i den specifika kontexten tv-/datorspel? Vet inte, men förmodligen är det så, för trots allt köper jag det och följer kaninen in i Blackwood Crossings drömvärld.

Spelet börjar på ett tåg. Spelaren intar rollen som nyvakna tonåringen Scarlett, som försöker få fatt på sin lillebror Finn. Brorsan är av okänd anledning upprörd och springer iväg ifrån henne. Kaninens uppdykande får oss snart att förstå att Scarlett befinner sig i någon slags overklighet.

Den som gnuggar händerna och hoppas på makaber psyko-lynchiana inser dock lika snabbt att det inte blir särskilt mycket curiouser än de småkusliga masker som bärs av de drömprojektioner till karaktärer som utgör spelets rollbesättning utöver huvudpersonerna Scarlett och Finn.

Utan att gå in på detaljerna om storyn, eftersom den går ut på att lösa ett mysterium, konstaterar jag att ingen av dess beståndsdelar är särskilt originella. Ändå lyckas den snabbt engagera, och trots det makliga tempot finns det hela tiden en framåtrörelse som gör att jag inte tappar intresset. Omtagningarna och upprepningarna som används som berättargrepp är effektiva och precis lagom många för att det inte ska bli tjatigt.

Jag kan spela med barnen närvarande, och de blir lika indragna i syskonens berättelse som jag. Spelet kretsar kring teman som lika gärna kunde målats med betydligt mörkare penseldrag, men stråken av svärta håller sig tillräckligt nära ljuset för att det kan kännas ok att spela tillsammans med barn i nedre skolåldern. För mig blev det en oväntad och givande bonus att prata med barnen om hur de upplever vad som händer med Scarlett och Finn.

Blackwood Crossing är över på några få timmar. Hade det varit längre skulle jag med största sannolikhet hinna störa mig rejält på såväl de tekniska begränsningarna (främst det enerverande i att försöka placera kameran på exakt rätt punkt för att kunna interagera med föremål och personer) som på hur begränsad spelets interaktivitet är.

Nu tycker jag ändå PaperSeven, som gjort spelet, lyckas just för att de inte försöker ro i land mer än vad deras nysnickrade eka till spelstudio kan bära. Deras första spel rymmer en del tragik, men helhetsintrycket är ändå att det är väldigt trevligt. Ibland räcker "trevligt" faktiskt förvånansvärt långt.

Jag har spelat på PS4.

Här är spelets officiella webbsida.

Vad är The Smashing Pumpkins?

Vad är The Smashing Pumpkins?

Idag: en harmlöst tokig haveristgubbe (som kunde ha varit en outsinlig källa till meme-material om han inte varit så hopplöst irrelevant i samtiden) samt hans utbytbara personalstyrka av menlösa musiker.

Det är ett svar på frågan. Ett annat skulle kunna vara "ett yngre men mindre välbehållet The Cure för tidiga åttiotalister".

Under den ungefärliga tidsperioden 1993-1998 hade de dock förmånen att vara ett av de största rockbanden i världen samtidigt som de fick tonåringar som dyrkade dem att känna sig speciella och utvalda.

10 april 1996, för exakt 21 år sedan idag, spelade de i nästan tre timmar på Hovet och då var svaret på inledningsfrågan att The Smashing Pumkpins är typ gud. I alla fall om den hade ställts till mig, som var en av dessa speciella och utvalda 14-åringar som dissade allt som var mainstream (ingen behöver påpeka ironin i detta för mig. Förresten så dyker en sån här, om än några år äldre, SP-elitist upp i Tove Folkessons generationsroman Kalmars jägarinnor).

Pumpkins (som vi brukade kalla dem) är följaktligen också "ett band som många ungdomar gillade för ett par decennier sen".

Men för att få det mest tillfredsställande svaret på frågan om vad The Smashing Pumpkins är behöver jag bara backa några år tillbaka i tiden, till den tredje säsongen av tv-serien Girls och avsnittet där Hannah fyller 25.

Det var egentligen först i det avsnittet som jag förstod Alex Karpovskys karaktär Ray och vilken roll han spelade i sammanhanget. Tidigare hade jag inte riktigt reflekterat över att Ray ska vara kanske tio år äldre än titelns girls, men när han släpper hämningarna till Pumpkins Today och sedan blir personligen kränkt när DJ:n byter låt till något generiskt untz untz faller allt på plats.

Ray Ploshansky är visserligen en levande karaktär i sin egen rätt, men kanske i ännu högre grad en representant för sin generation – min generation. Today med Smashing Pumpkins fungerar här som symbol för generationsklyftan mellan Rays generation och Hannahs. Jag tror inte att det är en slump att jag från och med denna tredje säsong alltmer börjar betrakta Ray som den mest sansade personen i Girls, och den som jag har lättast att relatera till.

Så för att återgå till frågan: vad är The Smashing Pumpkins? Svar:

den perfekta markören för en generation som inte riktigt fattat att den varken är ung eller relevant längre, en generation som får se sina ideal och idéer ignorerade eller i bästa fall hånade av sina efterträdare.

Precis lika tjurskalligt som Ray står upp för sina mossiga principer kommer jag dock att fortsätta betrakta The Smashing Pumpkins mer som mina tonårs räddning, som något magiskt i den torftiga högstadievardagen, än som den sentida inkarnationen som devalverar bandets betydelse ytterligare med varje tossighet som undslipper dess ständige ledare.

P.S! Pumpkins mesta signaturmelodi Today var dessutom låten Liv Strömquist för några veckor sedan valde att spela upp för Caroline Ringskog Ferrada-Noli i deras En varg söker sin pod, för att initiera en diskussion om hur bisarr Billy Corgan är idag vs. Billy Corgan på den gamla goda silverbyxetiden.

Night in the Woods

Night in the Woods är ett spel som den lilla spelstudion Infinite Fall crowdfundade 2013, men som efter en del förseningar släpptes till PC, Mac, Linux och PS4 först för en månad sen.

Vi spelar som Mae Borowski. När spelet börjar har Mae precis hoppat av college och flytt hem till Possum Springs, en småstad som ansatts av arbetslöshet och butiksdöd, för att – eventuellt – fundera ut vad hon ska göra med och av sitt liv. Mae ger intryck av att vara en lite lat pseudonihilist som fortfarande lider av att ha orsakat en incident för flera år sedan som vi inte vet mer om än att den gett henne öknamnet "Killer".

I Possum Springs finns, utöver föräldrarna, hennes gamla kompisar. Gregg är den hyperaktiva och omåttligt spontana bästisen som inte bangar för nåt, särskilt inte om det innefattar att skolka från jobbet i snacksbutiken Snack Falcon. Greggs pojkvän Angus är till ytan hans raka motsats: stor, lugn, trygg och i besittning av kunskaper om det mesta, inklusive obskyra specialområden.

Bea är den svala gotharen (så tolkar jag hennes utseende i alla fall, hon bär till exempel en ankh runt halsen, precis som Death i Sandman) som med en cigg i mungipan fäller dräpande sarkasmer. När vi träffar Bea för första gången är hon så kylig mot Mae att det är svårt att tro att de är forna bästa kompisar, men snart förstår vi att de har ett förflutet som sådana och att något har hänt som fått dem att glida isär.

Redan innan NitW släpptes har det genererat en hel del fantastisk fan art. Att många sett fram emot spelet kan nog förklaras av kombinationen tilltalande story och en distinkt estetik som är serieteckningsartad, med stiliserade förmänskligade djur. Mae är en katt, Gregg en räv, Angus en björn och Bea en krokodil. Söker man lite bland all fan art kan man dock hitta många träffsäkra tolkningar av spelets karaktärer i mänsklig skepnad.

NitW kallas för ett äventyrsspel och ser ut som ett traditionellt 2D-plattformsspel, men tyngdpunkten ligger varken på problemlösning eller precisionshoppande. Snarare handlar det om att utforska Possum Springs och hur det är att vara tjugonånting och sakna riktning i livet.

Riktningslös cirka tjugoåring i en för liten stad har man ju varit. Det bestående intrycket av denna icke-prime till livsperiod är den överhängande känslan av att tillvaron bestod av en loop som för varje omstart hade blivit ännu mer innehålls- och meningslös.

NitW tar mig verkligen tillbaka till den här tiden. Under spelets första timmar är dagarna enahanda. Vår antihjälte Mae vaknar, pratar med sin mamma, går ut. Sedan låter jag henne hoppa runt lite förstrött i Possum Springs händelsefattiga centrum tills hon träffar någon av sina kompisar. Efter det blir det i bästa fall någon aktivitet – som rep med bandet, fest i skogen eller galleriahäng – innan det är dags att sova igen (och drömma – även Maes drömmar spelas).

Nu när jag skriver inser jag att det låter rätt kul, men medan jag spelade NitWs första tredjedel tyckte jag att det tangerade min egen tjugonåntingtids tomhet i för hög grad, med andra ord var det helt enkelt lite trist. Kanske är detta tecken på lyckad gestaltning, men efter att ha tryckt bort dialogrutor tills fingrarna krampade väntade jag fortfarande på att engageras av Maes relationer.

När jag precis skulle till att ge upp hoppet om spelet började det dock hända grejer. NitW gick med till synes små men ytterst vältajmade rörelser in på djupet. Jag insåg att vad jag nära nog dömt ut som ett excessivt användande av dialog i själva verket varit ett metodiskt arbete för att närma sig smärtpunkten, för Mae och hennes vänner och för den stukade staden Possum Springs.

Spelet levererade den ena lågmält vackra, sorgsna och sanna scenen efter den andra. När NitW några timmar senare tog slut ville jag egentligen fortsätta följa Mae och kompani, men jag nöjde mig med att jag kommer bära dem med mig länge – ett par scener glömmer jag nog aldrig. Dessutom vet jag att jag måste spela om NitW för att få uppleva det i sin helhet. Trots att spelet är väldigt linjärt finns det ett antal val att göra som påverkar vilka delar av storyn som vi spelar.

Jag har spelat på PS4.

Officiell webbsida, där finns även två korta "supplemental games"

Alec Holowkas soundtrack

Universal Harvester

Mot slutet av John Darnielles nya roman Universal Harvester börjar jag inse att den inte kommer att skrämmas och att det som känts som uppbyggnad inför en väntad skräckeffekt var själva romanen.

Visserligen förstod jag redan från start att jag inte påbörjade någon traditionell skräckroman, men skräckaspekterna av romanen har framhållits i alla texter jag läst om den, så lättskrämd som jag är antar jag att jag förväntade mig att bli åtminstone lite skraj.

Premissen tycks också utlova skräck. Bokens första del utspelar sig under det sena nittiotalet i Nevada – inte delstaten, utan en håla i Iowa. Midwest! Vidsträckta majsfält i vilka både saker och människor kan försvinna... Bara det räcker ju för att skapa obehag, men värre ska det bli.

I Nevada bor Jeremy med sin pappa. De tar hand om varandra så gott de kan, men är båda känslomässigt stukade efter att ha förlorat sin mamma respektive fru i en bilolycka.
Jeremy jobbar som biträde på en videobutik. En kund som återlämnar She's All That påpekar att bandet innehåller något som inte borde finnas där – någon har ersatt korta partier av filmen med egeninspelat material. Det visar sig att flera filmer innehåller dessa hemvideoscener, som tycks föreställa en person som sitter fastbunden vid en stol, i en lada som ser ut att vara hemmahörande i trakten...

Det låter väldigt läskigt. Men nu har jag ju redan avslöjat att det aldrig blir riktigt otäckt, på sin höjd lite kusligt. Däremot får Universal Harvester mig att tänka på något som Johannes Anyuru sa i Babel häromdagen: att hans uppgift som författare är att hitta hopp och ljus i världens mörker.

Just det är Darnielles specialitet som författare (och att döma av den, visserligen relativt lilla, mängd Mountain Goats jag lyssnat på, även som låtskrivare). Om det är något som både Darnielles debutroman Wolf in White Van och denna andra roman lyckas med, är det att ta en till synes beckmörk upptakt och utvinna oanade mängder ljus, medkänsla och värme ur den.

Gåtan med de snuffartade filmerna visar sig vara den gemensamma fonden för en handfull människors berättelser, varav flera anknyter till den tematik om sorg och förlust som Jeremys historia slår an. Om det inte är skrämmande är det i alla fall medkännande och värdigt.

Ps. Jag saknar hyrvideoeran.

Boken finns bland annat att köpa på Adlibris och Bokus.

Mello på högstadieskola för tjugo år sen

Så här säger Tove: "När man är sex år är man inte alls intresserad av mello, men när man är sju är man jätteintresserad." Anekdotisk bevisföring kallas det. På tal om mello och anekdoter kom jag att tänka på en annan melodifestival. På Årbyskolan, min högstadieskola, var det tradition att niorna fick arrangera sin egen melodifestival. När det var vår tur var jag med i två olika konstellationer, den ena uppträdde med Sepulturas "Roots, Bloody Roots" och den andra spelade Holes "Teenage Whore".

Gänget som spelade Hole var samma som utgjorde alternativrockbandet (på den tiden tyckte vi att det var coolt att använda termen alternativrock för sådant som tuffade fram bara några millimeter vid sidan av den allra bredaste rockmittfåremaskinen) Starla. Det kan ha varit så att vi även framförde en egen låt, eller så var det på niornas avslutning. Never mind. Det mest förbryllande minnet från Årby-mello anno 1996 var att två snubbar körde 2Pac och Snoop Doggs "2 Of Amerikaz Most Wanted" med blackface-sminkning. Pikant.