Mediet film

Efter ett decennium av kollektiv tv-seriepsykos kanske det är dags att upptäcka filmmediet igen?

Igår såg jag min andra film på två dagar, och att det kändes som en bedrift, som något att blogga om, kan bara bero på att jag övrigt helt tappat filmtittandet, som brukade vara ett av mina stora intressen. Jaja, småbarn och yada yada, men det har ju uppenbarligen inte hindrat mig från att se säsong efter säsong av i många fall medioker tv.

Jag saknar film! Och känner mig också utmattad bara vid tanken på att en ziljon nya tv-serier som man bara måste se kommer att proppa upp streamingtjänsterna även i år. En film! Max tre timmar, sen är jobbet gjort! Du behöver inte invänta ytterligare sju allt sämre säsonger!

Jovisst, vilken krass konstsyn, och dessutom, vad är det som säger att man inte kan kolla på både tv-serier och filmer? Jag antar att jag bara är glad för att jag har återupptäckt film och vill uttrycka min tacksamhet.

Filmerna jag såg var förresten Away from her (till boktipsfrukosten på jobbet, där vi diskuterade filmen och novellen den är baserad på av Alice Munro) och Booksmart (för att jag är svag för coming of age-komedier).

Nu när jag skrivit klart inlägget inser jag att förra inlägget också handlade om att titta på film, och att jag sett cirka alla barnfilmer som producerats sen 2009. Kanske måste jag förtydliga att den sortens film som jag inte sett tillräckligt mycket på länge är film som inte har barn som primär målgrupp. Inte för att det är något fel på, säg, Toy Story 4, men ja, ni fattar.