Ok x:er. Eller y:er. Eller vilken generation jag nu tillhör. Nu skriver jag tydligen i den här bloggen igen.
Jag har i alla fall två goda anledningar till att fortsätta blogga, men kruxet är att jag inte kan välja båda. De är ömsesidigt exklusiva.
1. Ingen läser.
Att ingen läser bloggar i allmänhet och den här bloggen i synnerhet gör att jag är fri att skriva vad jag vill. Jag slipper prestige, kraven är låga och likaså verkshöjden. Det är ett enkelt sätt att hålla igång ett skrivande, motsvarande de symboliska armhävningar som jag gör då och då för att lura mig själv att jag håller kroppen i trim.
2. Det vore pinsamt om det senaste jag skrev blir det folk läser.
Jag drivs av skam. Det som jag redan skrivit är alltid beklämmande, pinsamt, även om eller just för att det sällan är nånting, några rader om en musikvideo eller trivial händelse som ingen bryr sig om. Den text jag har på gång har alltid potentialen att bli mindre pinsam än det redan färdigskrivna, så gång på gång tar jag chansen att ersätta det senaste med något nytt, som också snabbt stelnar och blir ytterligare en plump i protokollet. Men detta förutsätter ju att någon faktiskt läser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar