Det finns så många lönndörrar och falluckor att lulla in genom. Så många katakomber att utforska. Så många drömska rum med vaga konturer, rum som är alltför angenäma att vila i. Jag är ovanligt mottaglig. För mottaglig. Tillåter mig själv att motståndslöst somna in, snooza, bli kvar.
I ett av de otaliga rummen står en nopprig tygsoffa i en obestämbar färg. Där har syskonen krupit upp framför en omodernt brun tv som barnvakten ögnar skeptiskt innan hon lyckas koppla in och få igång movieboxen. På andra sidan fönstren som utgör fond för tv-apparaten har mörkret packats så tätt att filmbolagets logotyp, åskviggscirkeln som framträder på skärmen, är den enda ljuskällan.
Touchstone-loggan tonar bort. Öppningsscenen som följer är, eller visar sig i alla fall senare vara, oförglömlig. Syskonen och barnvakten i soffan får medelst oerhört effektivt filmberättande stifta bekantskap med tre manskompisar som delar lägenhet. Till Miami Sound Machines trånande Bad boy får filmtittarna följa när hallen föräras med en magnifik målning à la åttiotals-art deco, samtidigt som kvinnorna med fluffigt hår avlöser varandra i hisnande (på buskisvis lätt uppsnabbat) tempo, via hissen som leder direkt in i hallen.
Nej, Tre män och en baby är inte fantastisk annat än som medel för nostalginarkos, men trots den provocerande premissen att en man som byter en blöja en gång är värd att dyrka är filmen inte hemsk heller, och framförallt så har den Tom Selleck.
Åh, Tom. Thomas Magnum-Tom. Jag vet att han är någon slags NRA-jeppe, men här utstrålar han så mycket sårbarhet och värme, med sin ljusa, lätt spruckna, röst och sitt målmedvetna mjölkersättningsvärmande. Sen är han ju sanslöst snygg också med sin mustasch, sina linnen och korta shorts.
Här är öppningsscenen, på en tv som filmats med videokamera:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar