I Lina Wolffs nya roman De polyglotta älskarna finns en passage där en av berättarna, författaren och polyglotten Max Lamas, reflekterar över Sveriges natur:
"[D]en svenska skönheten har alltid fyllt mig med vemod, och jag är oförmögen att njuta av en djup skog eller utsikten över Östersjön utan att känna att mina dagar är räknade. Varför får man inte samma känsla av övergivenhet om man ser ut över Atlanten från den galiciska dödskusten, eller från de branta kullarna i Baskien? Då känner jag istället friskhet, utmaning, styrka, vitalitet."
Jag förstår att det säkert är orimligt att prata om svensk prosa som om den premierade endast ett uttryck, eller som om den rörde sig i en riktning snarare än sjuttioelva olika. Ändå kände jag direkt när jag läste stycket ovan att det verkligen satte ord på hur jag känner för svensk prosa kontra, tja, osvensk prosa och varför jag blev så glatt överraskad när jag läste Wolffs förra och första roman Bret Easton Ellis och de andra hundarna.
Att miljön för Bret Easton Ellis och de andra hundarna är spansk – den utspelar sig mestadels i Barcelona – och att persongalleriet, så vitt jag kan minnas, inte innehåller en enda svensk kunde i sig ha räckt för att den skulle sticka ut i 2012 års skörd av svenska samtidsromaner. Nu är det verkligen inte den bokens enda förtjänster. Den klassas som roman men består, på Bolañoeskt manér, av flera till synes osammanhängande berättelser vars förmodade gemensamma nämnare är författaren Alba Cambo. Handlingen spretar och ålar sig således iväg, ibland till synes slumpartat, i olika riktningar. Denna oförutsägbarhet, känslan av att upptäcka något oväntat, vilt och vackert runt varje okänt hörn, är dock en stor del av behållningen.
Framförallt förundrades jag dock av hur otvungen och självklar Wolffs prosa är. Precis som Bolaño – ja, jag vet, tjatig referens, men han har så uppenbart varit en av förebilderna – behärskar Wolff konsten att hantera stundtals tung tematik med en lätthet och perfekt avvägd humor som gör att läsningen mot alla odds blir närmast uppsluppen.
De polyglotta älskarna berättas av tre olika karaktärer och rör sig från Skåne till Italien och Rom via Stockholm i en handling som vid första anblicken kan verka lika disparat som föregångarens, men som visar sig ha ett helt nätverk av röda trådar som löper genom den. Kompositionen tillåter den här gången inga sidospår, men trots den insnävade berättartekniken är innehållet minst lika expansivt som första romanen eller Wolffs skönlitterära debut, den underbara novellsamlingen Många människor dör som du.
Ellinor som lär sig slåss på byns lokala "fajtarklubb", men i övrigt ger ett rätt håglöst intryck, etablerar i alla fall rätt omgående romanens ämnen: det handlar en del om våld och sex, men framförallt om maktförhållanden mellan mellan kvinnor och män. Det låter kanske väldigt gjort, men i takt med att händelseförloppet bjuder på allt fler läckra bisarrerier och berättarperspektiven skiftar gestaltas dessa teman på oräkneliga originella sätt.
Michel Houellebecq är precis som Bret Easton Ellis en av världens meste – eller i alla fall mest kända – författarmisogyner, men där Ellis i förra romanen trots dess titel spelade en väldigt liten roll som (i och för sig kraftfullt symbolisk) hund, blir återkommande referenser till Houellebecq här en fond för diverse destruktiviteter från berättelsens män: kritikern Calisto och tidigare nämnde Max Lamas.
Här väjs det dock skickligt inför alla enkla sanningar och ensidigheter. Snarare får jag känslan av att Wolff verkligen vill förstå sina karaktärer i alla deras imperfektioner. Hon skriver så fördomsfritt och ofta innerligt, även i de ytligt sett mer skruvade och mustiga scenerna.
På tal om mustighet och magisk realism; visserligen nämns både Borges och Bolaño i De polyglotta älskarna, men dessa åkallanden hade gott kunna skippats. Det är långt ifrån bara miljöombytet från Wolffs tidigare böcker som klargör att Wolff är på väg bort från de mest uppenbara influenserna och in i en romanvärld som är helt hennes egen. Och vilken märklig och märkvärdig värld det är! Jag längtar redan till nästa bok av Lina Wolff.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar