Vad är The Smashing Pumpkins?

Vad är The Smashing Pumpkins?

Idag: en harmlöst tokig haveristgubbe (som kunde ha varit en outsinlig källa till meme-material om han inte varit så hopplöst irrelevant i samtiden) samt hans utbytbara personalstyrka av menlösa musiker.

Det är ett svar på frågan. Ett annat skulle kunna vara "ett yngre men mindre välbehållet The Cure för tidiga åttiotalister".

Under den ungefärliga tidsperioden 1993-1998 hade de dock förmånen att vara ett av de största rockbanden i världen samtidigt som de fick tonåringar som dyrkade dem att känna sig speciella och utvalda.

10 april 1996, för exakt 21 år sedan idag, spelade de i nästan tre timmar på Hovet och då var svaret på inledningsfrågan att The Smashing Pumkpins är typ gud. I alla fall om den hade ställts till mig, som var en av dessa speciella och utvalda 14-åringar som dissade allt som var mainstream (ingen behöver påpeka ironin i detta för mig. Förresten så dyker en sån här, om än några år äldre, SP-elitist upp i Tove Folkessons generationsroman Kalmars jägarinnor).

Pumpkins (som vi brukade kalla dem) är följaktligen också "ett band som många ungdomar gillade för ett par decennier sen".

Men för att få det mest tillfredsställande svaret på frågan om vad The Smashing Pumpkins är behöver jag bara backa några år tillbaka i tiden, till den tredje säsongen av tv-serien Girls och avsnittet där Hannah fyller 25.

Det var egentligen först i det avsnittet som jag förstod Alex Karpovskys karaktär Ray och vilken roll han spelade i sammanhanget. Tidigare hade jag inte riktigt reflekterat över att Ray ska vara kanske tio år äldre än titelns girls, men när han släpper hämningarna till Pumpkins Today och sedan blir personligen kränkt när DJ:n byter låt till något generiskt untz untz faller allt på plats.

Ray Ploshansky är visserligen en levande karaktär i sin egen rätt, men kanske i ännu högre grad en representant för sin generation – min generation. Today med Smashing Pumpkins fungerar här som symbol för generationsklyftan mellan Rays generation och Hannahs. Jag tror inte att det är en slump att jag från och med denna tredje säsong alltmer börjar betrakta Ray som den mest sansade personen i Girls, och den som jag har lättast att relatera till.

Så för att återgå till frågan: vad är The Smashing Pumpkins? Svar:

den perfekta markören för en generation som inte riktigt fattat att den varken är ung eller relevant längre, en generation som får se sina ideal och idéer ignorerade eller i bästa fall hånade av sina efterträdare.

Precis lika tjurskalligt som Ray står upp för sina mossiga principer kommer jag dock att fortsätta betrakta The Smashing Pumpkins mer som mina tonårs räddning, som något magiskt i den torftiga högstadievardagen, än som den sentida inkarnationen som devalverar bandets betydelse ytterligare med varje tossighet som undslipper dess ständige ledare.

P.S! Pumpkins mesta signaturmelodi Today var dessutom låten Liv Strömquist för några veckor sedan valde att spela upp för Caroline Ringskog Ferrada-Noli i deras En varg söker sin pod, för att initiera en diskussion om hur bisarr Billy Corgan är idag vs. Billy Corgan på den gamla goda silverbyxetiden.

Night in the Woods

Night in the Woods är ett spel som den lilla spelstudion Infinite Fall crowdfundade 2013, men som efter en del förseningar släpptes till PC, Mac, Linux och PS4 först för en månad sen.

Vi spelar som Mae Borowski. När spelet börjar har Mae precis hoppat av college och flytt hem till Possum Springs, en småstad som ansatts av arbetslöshet och butiksdöd, för att – eventuellt – fundera ut vad hon ska göra med och av sitt liv. Mae ger intryck av att vara en lite lat pseudonihilist som fortfarande lider av att ha orsakat en incident för flera år sedan som vi inte vet mer om än att den gett henne öknamnet "Killer".

I Possum Springs finns, utöver föräldrarna, hennes gamla kompisar. Gregg är den hyperaktiva och omåttligt spontana bästisen som inte bangar för nåt, särskilt inte om det innefattar att skolka från jobbet i snacksbutiken Snack Falcon. Greggs pojkvän Angus är till ytan hans raka motsats: stor, lugn, trygg och i besittning av kunskaper om det mesta, inklusive obskyra specialområden.

Bea är den svala gotharen (så tolkar jag hennes utseende i alla fall, hon bär till exempel en ankh runt halsen, precis som Death i Sandman) som med en cigg i mungipan fäller dräpande sarkasmer. När vi träffar Bea för första gången är hon så kylig mot Mae att det är svårt att tro att de är forna bästa kompisar, men snart förstår vi att de har ett förflutet som sådana och att något har hänt som fått dem att glida isär.

Redan innan NitW släpptes har det genererat en hel del fantastisk fan art. Att många sett fram emot spelet kan nog förklaras av kombinationen tilltalande story och en distinkt estetik som är serieteckningsartad, med stiliserade förmänskligade djur. Mae är en katt, Gregg en räv, Angus en björn och Bea en krokodil. Söker man lite bland all fan art kan man dock hitta många träffsäkra tolkningar av spelets karaktärer i mänsklig skepnad.

NitW kallas för ett äventyrsspel och ser ut som ett traditionellt 2D-plattformsspel, men tyngdpunkten ligger varken på problemlösning eller precisionshoppande. Snarare handlar det om att utforska Possum Springs och hur det är att vara tjugonånting och sakna riktning i livet.

Riktningslös cirka tjugoåring i en för liten stad har man ju varit. Det bestående intrycket av denna icke-prime till livsperiod är den överhängande känslan av att tillvaron bestod av en loop som för varje omstart hade blivit ännu mer innehålls- och meningslös.

NitW tar mig verkligen tillbaka till den här tiden. Under spelets första timmar är dagarna enahanda. Vår antihjälte Mae vaknar, pratar med sin mamma, går ut. Sedan låter jag henne hoppa runt lite förstrött i Possum Springs händelsefattiga centrum tills hon träffar någon av sina kompisar. Efter det blir det i bästa fall någon aktivitet – som rep med bandet, fest i skogen eller galleriahäng – innan det är dags att sova igen (och drömma – även Maes drömmar spelas).

Nu när jag skriver inser jag att det låter rätt kul, men medan jag spelade NitWs första tredjedel tyckte jag att det tangerade min egen tjugonåntingtids tomhet i för hög grad, med andra ord var det helt enkelt lite trist. Kanske är detta tecken på lyckad gestaltning, men efter att ha tryckt bort dialogrutor tills fingrarna krampade väntade jag fortfarande på att engageras av Maes relationer.

När jag precis skulle till att ge upp hoppet om spelet började det dock hända grejer. NitW gick med till synes små men ytterst vältajmade rörelser in på djupet. Jag insåg att vad jag nära nog dömt ut som ett excessivt användande av dialog i själva verket varit ett metodiskt arbete för att närma sig smärtpunkten, för Mae och hennes vänner och för den stukade staden Possum Springs.

Spelet levererade den ena lågmält vackra, sorgsna och sanna scenen efter den andra. När NitW några timmar senare tog slut ville jag egentligen fortsätta följa Mae och kompani, men jag nöjde mig med att jag kommer bära dem med mig länge – ett par scener glömmer jag nog aldrig. Dessutom vet jag att jag måste spela om NitW för att få uppleva det i sin helhet. Trots att spelet är väldigt linjärt finns det ett antal val att göra som påverkar vilka delar av storyn som vi spelar.

Jag har spelat på PS4.

Officiell webbsida, där finns även två korta "supplemental games"

Alec Holowkas soundtrack

Universal Harvester

Mot slutet av John Darnielles nya roman Universal Harvester börjar jag inse att den inte kommer att skrämmas och att det som känts som uppbyggnad inför en väntad skräckeffekt var själva romanen.

Visserligen förstod jag redan från start att jag inte påbörjade någon traditionell skräckroman, men skräckaspekterna av romanen har framhållits i alla texter jag läst om den, så lättskrämd som jag är antar jag att jag förväntade mig att bli åtminstone lite skraj.

Premissen tycks också utlova skräck. Bokens första del utspelar sig under det sena nittiotalet i Nevada – inte delstaten, utan en håla i Iowa. Midwest! Vidsträckta majsfält i vilka både saker och människor kan försvinna... Bara det räcker ju för att skapa obehag, men värre ska det bli.

I Nevada bor Jeremy med sin pappa. De tar hand om varandra så gott de kan, men är båda känslomässigt stukade efter att ha förlorat sin mamma respektive fru i en bilolycka.
Jeremy jobbar som biträde på en videobutik. En kund som återlämnar She's All That påpekar att bandet innehåller något som inte borde finnas där – någon har ersatt korta partier av filmen med egeninspelat material. Det visar sig att flera filmer innehåller dessa hemvideoscener, som tycks föreställa en person som sitter fastbunden vid en stol, i en lada som ser ut att vara hemmahörande i trakten...

Det låter väldigt läskigt. Men nu har jag ju redan avslöjat att det aldrig blir riktigt otäckt, på sin höjd lite kusligt. Däremot får Universal Harvester mig att tänka på något som Johannes Anyuru sa i Babel häromdagen: att hans uppgift som författare är att hitta hopp och ljus i världens mörker.

Just det är Darnielles specialitet som författare (och att döma av den, visserligen relativt lilla, mängd Mountain Goats jag lyssnat på, även som låtskrivare). Om det är något som både Darnielles debutroman Wolf in White Van och denna andra roman lyckas med, är det att ta en till synes beckmörk upptakt och utvinna oanade mängder ljus, medkänsla och värme ur den.

Gåtan med de snuffartade filmerna visar sig vara den gemensamma fonden för en handfull människors berättelser, varav flera anknyter till den tematik om sorg och förlust som Jeremys historia slår an. Om det inte är skrämmande är det i alla fall medkännande och värdigt.

Ps. Jag saknar hyrvideoeran.

Boken finns bland annat att köpa på Adlibris och Bokus.

Mello på högstadieskola för tjugo år sen

Så här säger Tove: "När man är sex år är man inte alls intresserad av mello, men när man är sju är man jätteintresserad." Anekdotisk bevisföring kallas det. På tal om mello och anekdoter kom jag att tänka på en annan melodifestival. På Årbyskolan, min högstadieskola, var det tradition att niorna fick arrangera sin egen melodifestival. När det var vår tur var jag med i två olika konstellationer, den ena uppträdde med Sepulturas "Roots, Bloody Roots" och den andra spelade Holes "Teenage Whore".

Gänget som spelade Hole var samma som utgjorde alternativrockbandet (på den tiden tyckte vi att det var coolt att använda termen alternativrock för sådant som tuffade fram bara några millimeter vid sidan av den allra bredaste rockmittfåremaskinen) Starla. Det kan ha varit så att vi även framförde en egen låt, eller så var det på niornas avslutning. Never mind. Det mest förbryllande minnet från Årby-mello anno 1996 var att två snubbar körde 2Pac och Snoop Doggs "2 Of Amerikaz Most Wanted" med blackface-sminkning. Pikant.

Skam

Jag vet. Ingen behöver eller vill läsa en till trettiofemåring tycka till om Skam. Eftersom jag är helt skamlös (förlåt) bjussar jag ändå ett par reflektioner kring den briljanta, underbara, fantastiska serien – inklusive spoilers från de två första säsongerna, som är de som jag sett hittills eftersom de finns med svensk text på SVT. Se så, var glada att ni alla fall slipper Min gymnasiekamp – bloggbiografi i sex delar av Yung Knausgård aka Daniel Sundgren.

1. Tror aldrig jag sett någon som är så sinnsykt bra på att spela full som Lisa Teige, som spelar Eva. Minspelet, rörelsemönstret, allt är smärtsamt rätt. Kanske verkar det random att lyfta ut just denna prestation, när skådespeleriet överlag är en av de saker som gör Skam så bra, men anledningen till att Evas fyllescener fastnar är att skådespelad fylla annars nästan undantagslöst fungerar som ett tjutande alarm till påminnelse om att det vi ser inte är på riktigt! Detta är helt enkelt en detalj som säger någonting om hur serien som helhet får till allt rätt.

2. Det lyssnas på en del horribel studentflaksmusik i Skam och konstigt vore det väl annars. De icke-diegetiska låtarna – det vill säga de som spelas upp för oss tittare, i vår verklighet, och inte i själva fiktionen – är dock inte heller alltid njutbara. Musikläggningen är brokig och för varje "Dick in the air" eller "Teardrop" finns det en olyssningsbar Die Antwoord-låt eller menlös Smashing Pumpkins-cover.

Flera av de mer minnesvärda musikscenerna kombinerar postironisk slowmotion med attitydsstinn hiphop (Kelis, Young Thug, Jay Z + Kanye West) eller sakrala sånger ("Dejlig er jorden"), men den musiklagda scen som lite oväntat gjorde starkast intryck på mig var den som utspelas när William, efter tjat och utpressning, till sist har fått Noora att gå med på att gå på en date och ska hämta upp henne med bilen.

Noora sätter sig motvilligt i Williams nästan parodiskt fräsiga bil och när de sedan kör genom Oslokvällen är det till tonerna av The Weeknds "The Hills".

 

Det känns klockrent. Vilken samtida musik är lika skräddarsydd för moraliskt geggigt tonårsdrama som The Weeknd? Vilken artist illustrerar bättre den gymnasiala posörnihilism som är det enda vi ditintills sett hos William än just The Weeknd? The Weeknd är liksom så corny att man ryser av skam ("I'm just try'na get you out the friend zone"), samtidigt som det finns en nerv i musiken som gör att man mot bättre vetande fortsätter lyssna. Kanske fortsätter man också lyssna för att man tycker sig ana något mer där – något mänskligt som glimtar bakom de trötta douche-poserna och klichéerna, precis som man inbillar sig att det gör hos William, precis som man alltid hoppas att det ska göra hos alla såna här känslomässigt stukade snyggon.

När William parkerat bilen kommer detaljen som gör hela scenen för mig: han stänger av musiken. Vad som sker i det ögonblicket är en subtil perspektivförskjutning. Det som jag först uppfattade som en scen med icke-diegetisk musik visar sig ha varit en scen med diegetisk musik. Det innebär att det som vi under bilresan tolkar som regissörens val av musik för att förklara och/eller förstärka stämningen i bilen, snarare är Williams metod att osäkra de fasta positionerna mellan honom och Noora.

Jag vägrar tro att det är en slump att någon så manipulativ som William spelar just "The Hills". Kanske vill han skapa en air av fara, bara för att sedan kunna kontrastera med att bjuda på kakao. Kanske passar han på att driva lite med Nooras bild av honom och/eller sitt eget identitetsbygge som bad boy. "The Hills" blir då en slags metakommentar till Williams karaktär. Kanske är det så. Eller så har jag bara livlig fantasi!

Här är hur som helst en lista över de bästa musikscenerna i Skam.

För övrigt lyssnar jag på Svenska Skam-podden, som mycket förtjänstfullt ältar alla aspekter av Skam, och så har jag precis insett att jag inte kan vänta på svensk text för att kolla på säsong tre. Att döma av de två avsnitten jag sett hittills står det klart att det inte är särskilt svårt att förstå norska och att tredje säsongen verkar minst lika bra som de första två.

Stockholm, love and devotion

Ända sedan första gången jag såg och hörde världens ledsnaste Mauro maxa magstödet för att serenadera Sarah, på Listan, har Stockholm fått symbolisera allt som Eskilstuna redan då hade upphört att utgöra för mig.

Stockholm – en plats som sjöd av hopp och en förtvivlan som bara måste vara mer meningsfull än den man kunde känna i ett radhus intill E20, Klippbergen och världens ände. Ett utrymme att projicera all sin romantiska sorg och längtan på. Ett undantagstillstånd – staden familjen åkte till någon gång om året för att jag och mina syskon i andakt skulle kunna röra oss mellan hyllorna på Stor & Liten, äta på McDonalds (innan det fanns i Eskilstuna) och sedan slumra medan den tidiga kvällens mörker slöt sig om tåget som tog oss hem. Senare: någonstans att supa, shoppa, dagdrömma. Allt detta var Stockholm, men inte en plats att bo på. Det hade alltid varit underförstått.

Nåväl, sen gjorde jag ju det ändå, bodde där. Så blev Stockholm också så småningom vardag, med allt vad det innebar av avmystifiering, blasé attityd och tristess. Samtidigt tror jag att den där orimligt romantiserade bilden överlevde, om än djupt under den hypnotiskt vaggande ytan.

Sedan jag flyttade från Stockholm har jag aldrig ångrat mig och sällan saknat staden, men när jag lyssnar på Jonathan Johanssons Love & Devotion känner jag ett sug efter den igen. Johanssons nya album är Stockholm. Inte bara för att han sjunger om Dovas och Heron city. Den underfundigt popkulturreferenstäta hipsterjargongen, som han sedan Lebensraum! blandat ut sina mer lyriska och allvarstyngda strofer med, är även utan platsangivelser en Stockholmsmarkör i sig.

Framförallt låter skivan som storstans inre, som en hypermodern bärare av den innerstadspop-tradition som Scoccos sound 1988 också tillhör. Den låter som stämningen som uppstår när man är trött och less, men har blivit övertalad att möta upp en kompis inne i stan och följaktligen sitter i en halvfull tunnelbanevagn, på väg ut. Som känslan i en när tåget kommer upp ur jorden och man stirrar ut i kvällen där hundratals pyttesmå lägenhetsfönster lyser som flyktiga drömmar om hopp och förändring.

Love & Devotion följer en kärleksrelation när den balanserar över glappet mellan eufori och illusionslös vardag. Ett tydligt tema är jakten på det genuina, "the real thing", det som inte är bull. Detta sökande går ju att applicera på alla aspekter av livet. Jag, som fortfarande i viss mån har kvar en typisk "kusinen från landet"-syn på Stockholm, ser i temat också min relation till staden; svårigheten att se förbi all rök och alla speglar, att vara i vardagsmalandet och acceptera verkligheten som good enough, utan att ständigt kräva att staden ska producera nya spektakulära kickar.

Lyssna på musik, se videor och läs texter (dock inte från Love & Devotion ännu) på Jonathan Johanssons hemsida.

Här framför Johansson "Real Thing" på P3 Guld-galan:

 

Min vecka med Halt and Catch Fire

Min första tanke när jag vaknade på måndagsmorgonen: hur ska det gå för Cameron?

I några sirapströga sekunder kände jag mig genuint oroad, som om jag precis fått reda på att en kompis gått in i en depression eller tyngts av något annat verkligt bekymmer. Cameron Howe är dock en helt fiktiv person, närmare bestämt en av huvudkaraktärerna i Halt and Catch Fire, AMC-serien som under en vecka och cirka 2,7 ditintills sedda säsonger hade förflyttat mig till ett icke-idealiserat 1980-tal/en övertygande replika av persondatorevolutionens startbana.

Egentligen vet jag inte om min oro för en påhittad person säger mest om mig, om de psykologiska effekterna av dagens bingevanor eller om just den här seriens kvaliteter, men jag lutar ändå åt det sista alternativet.

Första säsongen av HaCF utspelar sig 1983 och inleds med att forne IBM-säljaren Joe MacMillan (Lee Pace) nästlar sig in på Dallasbaserade mjukvaruföretaget Cardiff Electric, där han lyckas övertala den avdankade dataingenjören Gordon Clark (Scoot McNairy) att försöka plocka isär IBM:s persondator och tillverka en portabel variant. MacMillan får även med sig avhoppade collegestudenten och punkiga programmerarunderbarnet Cameron Howe (Mackenzie Davis). 

Tanken är att Howe ska skriva operativsystemet till den nya portabla PC:n, men hon är inte det minsta beredd att kompromissa med sin autonomitet eller friktionsfritt anpassa sig till rollen som hunsad kontorsslav, vilket – tillsammans med det faktum att hon och MacMillan inleder en slags förment kravlös relation – leder till en hel del drama.

Huvudrollskvintetten kompletteras av Gordons fru, Texas Instruments-anställda Donna Clark (Kerry Bishé), vars ingenjörstalanger inledningsvis får stå tillbaka för hennes makes martyrium som "plågat geni", och John Bosworth (Toby Huss), Cardiff Electrics texanske good 'ol boy till chef.

I piloten fångades jag mer av det heist-liknande upplägget än av karaktärerna, men under loppet av några avsnitt blev jag minst lika engagerad i protagonisterna och deras inbördes relationer som i huvudintrigen, men i lika stor utsträckning som karaktärerna och intrigen är det HaCF:s setting som gör den speciell.

Det kunde lika gärna ha blivit ett yvigare och mindre tålmodigt Mad Men, med 1980-talets datorbransch som genomskinlig ytfinish på en upprepning av den sistnämnda seriens fulländade kontorsdramatik, men efter en lite sökande inledning hittar HaCF sitt eget uttryck och en övertygande tolkning av den stämning som måste ha rått i Texas Silicon Prairie under 1980-talets första halva (och senare i Kaliforniens Silicon Valley), ett lätt febrigt tillstånd där omvälvande förändringar hela tiden hägrar vid horisonten, en tidsanda som tycks pendla mellan uppgivenhet och framtidstro.

Serien är sällan showig med hur grundligt researchade komponenterna i dess 1980-talstidsfärg är – ibland skulle man nästan kunna missta miljön för en samtida – men tekniken, detaljerna, det som räknas känns rätt. Dessutom har det strösslats generöst med relativt subtila populärkulturhistoriska referenser, utöver en del härliga 80-talsdatorer och spelkonsoler i bild.

Flera av de här små nördblinkningarna gjorde mig barnsligt glad. Att Gordon i säsong 2 läser William Gibsons Neuromancer fick mig att plocka ner uppföljaren Count Zero ur hyllan, och Sierra On-Line nämns, vilket ledde tankarna till en verklig pionjär inom datorspelsutveckling: Roberta Williams, som grundade Sierra med sin make Ken och skapade det första äventyrsspelet som kombinerade text med grafik (Mystery House).

Williams ligger även bakom King's Quest-spelen, av vilka jag alltid kommer att bära med mig åtminstone 3:an och 5:an i minnet efter att de gett mig många magiska timmars spelande. Sierra dominerade de grafiska äventyrsspelen på 80-talet, innan de fick maka på sig en aning för att ge plats för konkurrenten LucasArts.

Nyligen blev det klart att HaCF kommer att avslutas med en fjärde säsong. Första två säsongerna finns på HBO Nordic och alla tre finns på C More. Det går också att köpa första säsongen för en hundring på exempelvis Cdon eller Discshop.