Vernon Subutex 1

Äntligen har första delen i Virginie Despentes moderna pikareskromantrilogi Vernon Subutex utkommit i svensk översättning.

Despentes mest kända verk i en svensk kontext lär vara den kontroversiella filmen Baise-moi, som är en adaption av hennes debutroman. Jag fick dock upp ögonen för henne senare, när hon likt en litteraturens Stor-Jobal knökade in alla samtidens ödesfrågor i säcken och plockade ut den växelvis groteska och betagande romanbesten Apokalyps baby (Apocalypse bebe i original, den svenska utgåvan kom 2012).

Vernon Subutex ville jag läsa så fort jag blev varse dess existens, men eftersom jag inte kan franska och började tvivla på att något svenskt förlag skulle plocka upp trilogin nöjde jag mig med att läsa på engelska. Jag hann dock bara läsa första delen innan den aviserades bland Norstedts höstutgivning i år.

Nu har jag även läst Vernon Subutex 1 i Kristoffer Leandoers översättning, och min känsla är att trilogin mycket väl kan blomma upp i en modern klassiker – förutsatt att Despentes förvaltar sina styrkor som samtidsskildrare lika väl i de avslutande delarna.

Vernon Subutex är en parisisk före detta skivbutiksföreståndare i övre medelåldern som sedan butiken stängt igen livnärt sig på att sälja rara skivor under några alltmer knapra år. Startskottet för romantrilogin är att Subutex lägenhet beslagtas av kronofogden, olägligt nog precis efter det att hans rika rockstjärnebeskyddare Alex Bleach dött. Bleach kan således inte skjuta till pengar där det behövs längre, och Subutex blir tvungen att börja jobba sig genom bekantskapskretsen för att få mat i magen och tak över huvudet. Till en början är han aningen för stolt för att vare sig vilja inse eller avslöja sin prekära situation, men det förfall han är stadd i accelererar obarmhärtigt.

Upplägget med Subutex ofrivilliga kringflackande gör det möjligt för Despentes att i högt tempo presentera ett omfattande persongalleri, till synes enligt mottot "alla ska med". Vi rör oss på alla nivåer mellan Paris botten- och toppskikt, från filmproducenter och förborgerligade punkare till samhällets mest utsatta. Ambitionen att visa upp det samtida franska samhället via dess olika medborgartyper  är tydlig, men Despentes har inte bara ett mycket gott gehör för subkulturer, hon gör dessutom sina karaktärer till människor snarare än entydiga representanter för sin förmenta grupptillhörighet.

Fort går det som sagt. Prosan trycker på genom samtiden som vore den en anabolakille på väg genom folkmassan i tunnelbanan under rusningstid. Det är ofta elakt och upprörande, men också konstant underhållande. Framförallt: trots alla hårda ord är det som framträder mellan raderna i Vernon Subutex 1 inte cynism, snarare ett hårt prövat men i stort sett intakt världssamvete.

Många har jämfört Despentes med Houellebecq. Ytligt sett är Despentes progressiv och Houellebecq reaktionär, men nog har de en hel del gemensamt, framförallt i sina anspråk att skildra samtidsmänniskan med en orubblig, stundtals plågsam, ärlighet.

Jag tillåter mig en lite fånig liknelse: om Houellebecq är den där bekante som jämt och ständigt rapar ur sig oförskämdheter med en tillgjort oskyldig uppsyn och ett "jag säger bara som det är", är Despentes kompisen som högljutt grillar dig för dina tillkortakommanden, men som alltid har koll på hur du mår och ställer upp när du behöver det som mest.

Andra delen ges ut i Sverige våren 2019, se nu till att låna Vernon Subutex 1 på bibblan eller köpa den (till exempel här eller här), så att det stora förlaget inte bangar på att ge ut även del tre!

Lästa böckers kyrkogård

I samband med att jag flyttade till Falun för mer än fyra år sedan påbörjade jag en logg där jag nedtecknade böckerna jag läste, filmerna jag såg och spelen jag spelat igenom.

Varför?

För det första är jag en person som närmast tvångsmässigt skriver lappar, påminnelser, listor. Jag är helt enkelt en sån typ – om nu detta generella karaktärsdrag är tillräckligt för att utgöra fundamentet till en typ.

En annan anledning som utkristalliserar sig, såhär med några års avstånd, är att jag förmodligen var en aning nervös inför hur mitt liv i den nya staden skulle arta sig. Kanske tog jag, om än bara halvt medvetet, ansvar för mitt långsiktiga mående genom att skapa en slags buffert som jag skulle kunna gå tillbaka till flera år senare för att hämta bevis på att jag faktiskt har gjort någonting värdefullt med tiden efter flytten.

Med glaset halvfullt menar jag att det är kul att kunna gå tillbaka och se vad jag läste vid en given tidpunkt. Leta mönster. Hitta tillbaka till vad jag tänkte på i ett nära förlutet vars tendens att smälta ihop till en enda mångårig minnesgröt ökar för varje år som gått.

Om glaset å andra sidan är halvtomt är det också oerhört beklämmande att jag känner det här behovet att registerföra varje potentiellt meningsfull upplevelse, som om upplevelsen inte är meningsfull innan den resulterar i något konkret – konst som en bock i en ruta, som något oskiljbart från annan konsumtion, som prestation.

Jag tror hur som helst inte att jag missat att redovisa en enda bok, film eller spel som jag tagit mig igenom sen dess. Fram tills igår. Då råkade jag nämligen radera hela listan.

Min spontana reaktion var att försöka ta reda på hur det där satans molnet som jag ju faktiskt betalar några kronor i månaden för fungerar. Sen stannade jag upp i mitt googlande, och det var inte enbart för att det verkade orimligt jobbigt att återskapa innehållet på min telefon. Skit i det, tänkte jag. Nu kan jag göra vad jag vill. Jag kan sluta läsa P.O. Enquists samlade kammarspel efter bara två avverkade dramer, avsluta mitt i en mening, lägga boken åt sidan och känna mig helt tillfreds med det jag faktiskt läst istället för att tvinga mig själv att läsa från pärm till pärm för att kunna lägga boken till min supersymboliska lista. Jag är... fri?!

Så nu ligger alltså alla hundratals avslutade böcker, filmer och spel och skvalpar bland molnen, flyttade från loggens mentala kyrkogård till minnets efterliv, och jag tror jag föredrar att ha dem där.

Girls on Fire

Jag har en veckogammal bebis. Jag skriver det bara för att få citera en mening ur Robin Wassermans Girls on Fire, som på pricken beskriver hur fort det ovanliga kan omvandlas till rutin i det undantagstillstånd som sommaren utgör: "It was inexplicable and impossible, and then, with that weird summer temporal distortion where one day seems like ten and a week is enough to turn any alien addition into the familiar furniture of life, it was routine."

Det omöjliga och oförklarliga i citatet syftar visserligen inte på någon nyfödd bebis, utan på en osannolik vänskap mellan två tonårstjejer. Jag tycker att det kan tas för bevis på min tes att Wassermans roman är så välskriven att man kan välja ett stycke ur den nästan på måfå och garanteras en snygg formulering som säger någonting även utanför sin ursprungliga kontext.

Girls on Fire utspelar sig under nittiotalets första år, med allt vad det innebär av grunge, satanisthysteri och The Real World. Hannah bor i hålan Battle Creek, där hon är hunsad och ocool i sin high school innan hon möter rebelliska nykomlingen Lacey, som liksom henne hatar the queen bitch Nikki Drummond.

Lacey, som älskar Kurt Cobain, har en dekad groupie till mamma och oheligt obehaglig gudsfanatiker till styvfarsa, tar Hannah under sina vingar och omskapar henne till sin avbild. Men varför hatar Lacey Nikki så mycket? Och vad hände egentligen när Nikkis pojkvän, überjocken Craig, gick ut i skogen och tog livet av sig på Halloween?

Wassermans roman får inga poäng för originalitet. Alla typiska beståndsdelar för en coming-of-age-historia finns med. Upplägget med en anonym och färglös person som ger upp sig själv för att låta sig övertas av en cool och destruktiv person är konventionell.

Här dikterar dock moralen inte nödvändigtvis att berättarna till sist väljer tryggheten och familjen. Snarare tycks moralen ersatts av en slags nihilism som möjligen känns mer trovärdig som tonårig livsfilosofi än den som är gängse i den här sortens uppväxtskildringar.

Kanske är det denna brist på uppbygglighet som gör att Girls on Fire är den första av författarens böcker som inte kategoriseras som YA (det vill säga young adult fiction). Wasserman har gett sig fan på att ta ut svängarna i sex- och våldsskildringarna, så till den grad att hon ofta svajar på gränsen till rent effektsökeri. Det är dock uppenbart att hon har väldigt roligt när hon ägnar sig åt tabubrott. Berättelsen har en mörkt komisk underton som gör det lättare att ta till sig även de scener där det känns att författaren nästan överkompenserar för att göra upp med sin tidigare genres begränsningar.

I slutänden är det ändå väldigt tillfredsställande att läsa en roman som visserligen inte viker av det minsta från sin planerade färdväg, men där författaren har satt sin stolthet i att skriva stilistiskt fulländade och psykologiskt träffsäkra versioner av varenda en av alla dessa bekanta high school-scener, och allt som oftast lyckas.

PS. Jag köpte den elektroniska utgåvan av boken på Dito för femtio spänn. Den tryckta utgåvan finns bland annat på Bokus och Adlibris. En radikal idé är annars att du besöker ditt lokala bibliotek och ser om den finns att låna eller går att låna in!

Hvad gör väl namnet?

"Får jag fråga dig om en sak?"

"Javisst."

"Lovar du att inte bli arg?"

"Du vet ju vad som finns i mitt medicinskåp. Vilka hemligheter har jag kvar?"

"Varför döpte du Heinrich till Heinrich?"

"Rimlig fråga."

"Du behöver inte svara."

"Bra fråga. Jag har inget emot att du ställer den."

"Varför gjorde du det då?"

"Jag tyckte att det var ett kraftfullt namn, ett namn med tyngd. Det har ett slags pondus."

"Är han uppkallad efter nån?"

"Nej, han föddes strax efter det att jag hade skapat institutionen, och jag ville väl bekräfta min framgång. Jag ville göra nåt tyskt. Det kändes som om en gest var på sin plats."

"Heinrich Gerhardt Gladney?"

"Jag tyckte att det hade en pondus som kunde färga av sig på honom. Jag tyckte att det var kraftfullt och imponerande, och det tycker jag fortfarande. Jag ville skydda honom och göra honom orädd. På den tiden döpte folk sina barn till Kim, Kelly och Tracy."

[...]

"Tycker du att jag gjorde ett misstag?"

"Det är inte min sak att avgöra."

- Ur Vitt brus av Don DeLillo, i översättning av Thomas Preis.

DeLillos milt ironiska ton får många av scenerna i Vitt brus att vid första anblicken verka lättviktiga. Ingen av dem hinner dock pågå särskilt länge förrän subtila insikter om den moderna tillvaron seglar förbi, som såpbubblor en sommardag, varpå jag förundrat försöker hinna med att fånga dem innan nästa korta kapitel tar vid.

Jag har svårt att avgöra om det är för att DeLillo så mästerligt göder och underhåller sitt rotsystem av undertexter, eller om det i högre grad beror på att jag råkar befinna mig precis på den här nu trettiotvå år gamla romanens frekvens. Oavsett vilket har jag vid flera tillfällen blivit till synes oproportionerligt berörd av Vitt brus. 

Ett exempel på det är när jag läste passagen som citatet ovan är hämtat från. Där har Jack Gladney, Hitlerforskare och romanens berättare, satt sig ner med Denise, en av styvdöttrarna, för att hon vill tala allvar om sin mammas förmodade pillermissbruk och varför hennes styvbror Heinrich heter Heinrich. Stycket i sig är inte särskilt uppseendeväckande, men det hjälpte mig att skingra det mentala gytter det kan innebära att vänta barn för att formulera några saker för mig själv om mina förväntningar och farhågor inför att få detta barn.

Här är det nog på plats med en liten bakgrund. Min fru är gravid för tredje gången, i trettiosjätte veckan. När vi väntade våra två första barn var vi på ultraljudsundersökningarna väldigt noga med att påpeka att vi inte ville få reda på könet. Den här gången var vi snarare lite nyfikna, vilket resulterade i att barnmorskan zoomade in på vad hon menade var en snopp (med reservation för att det aldrig går att vara helt säker). Jag vill lägga in en brasklapp om att det inte spelade någon roll i bemärkelsen att något av alternativen skulle vara mer önskvärt för oss. Ändå fanns det där svaga men omisskännliga suget efter att veta.

Kanske har behovet att rusta oss för att möta omvärldens och våra egna fördomar ökat i och med att våra barn blir äldre och vi mer och mer märker av den åtskillnad som görs på flickor och pojkar. Att det biologiska könet har betydelse i omvärldens ögon går i alla fall inte att förneka. Om någon mot förmodan behöver bevis räcker det med att anföra antalet personer som vänt sig särskilt till mig och gratulerat för att barnet i magen verkar bli en pojke. Vad kul för dig, äntligen! Jag blir inte förolämpad av antagandet, jag har bara svårt att förstå vad denna hitintills ouppnåeliga potential skulle bestå av.

En känsla som hängt med sen vi väntade första barnet och började fundera på namn är att det är lättare att komma på bra flicknamn än pojknamn. Så även denna gång. Samtidigt har namnvalet känts viktigare än tidigare. Kanske är det för att de första två graviditeterna innebar så många och stora omställningar i vardagen (varav mina givetvis inte ens skulle utgöra en bråkdel av de min fru gick igenom) att det helt enkelt inte var möjligt att lägga lika mycket energi på namnvalet.

Sådant är läget. Det som slog mig när jag läste om varför Heinrich heter Heinrich är hur mycket förväntan det ligger i ett namn. Det är säkert en oerhört banal insikt, men jag tror att svårigheten att välja namn i det här fallet också kan vara ett uttryck för osäkerhet inför vad det innebär att vara förälder till en pojke och att hantera de särskilda utmaningar som följer med det.

Det finns nog ett drag av vidskepelse i det. Om än undermedvetet hoppas man kunna välja ett namn som i sig kan bidra till att barnet växer upp till att bli en trygg, omtänksam, rejäl person. Ett namn som kan "skydda honom och göra honom orädd", som i exemplet med Heinrich. En amulett som låter barnet staka ut sin egen väg, som stöter bort negativt grupptryck, som ger fri lejd från att drabbas av och förbjuder en att drabba andra med patriarkalt våld i någon dess många skepnader. Så laddar man namnet med sin besvärjelse, låter det bära alla ens goda dagdrömmar till förhoppningar om den kommande människan.

Vitt brus finns i pocket på Adlibris och Bokus.

Universal Harvester

Mot slutet av John Darnielles nya roman Universal Harvester börjar jag inse att den inte kommer att skrämmas och att det som känts som uppbyggnad inför en väntad skräckeffekt var själva romanen.

Visserligen förstod jag redan från start att jag inte påbörjade någon traditionell skräckroman, men skräckaspekterna av romanen har framhållits i alla texter jag läst om den, så lättskrämd som jag är antar jag att jag förväntade mig att bli åtminstone lite skraj.

Premissen tycks också utlova skräck. Bokens första del utspelar sig under det sena nittiotalet i Nevada – inte delstaten, utan en håla i Iowa. Midwest! Vidsträckta majsfält i vilka både saker och människor kan försvinna... Bara det räcker ju för att skapa obehag, men värre ska det bli.

I Nevada bor Jeremy med sin pappa. De tar hand om varandra så gott de kan, men är båda känslomässigt stukade efter att ha förlorat sin mamma respektive fru i en bilolycka.
Jeremy jobbar som biträde på en videobutik. En kund som återlämnar She's All That påpekar att bandet innehåller något som inte borde finnas där – någon har ersatt korta partier av filmen med egeninspelat material. Det visar sig att flera filmer innehåller dessa hemvideoscener, som tycks föreställa en person som sitter fastbunden vid en stol, i en lada som ser ut att vara hemmahörande i trakten...

Det låter väldigt läskigt. Men nu har jag ju redan avslöjat att det aldrig blir riktigt otäckt, på sin höjd lite kusligt. Däremot får Universal Harvester mig att tänka på något som Johannes Anyuru sa i Babel häromdagen: att hans uppgift som författare är att hitta hopp och ljus i världens mörker.

Just det är Darnielles specialitet som författare (och att döma av den, visserligen relativt lilla, mängd Mountain Goats jag lyssnat på, även som låtskrivare). Om det är något som både Darnielles debutroman Wolf in White Van och denna andra roman lyckas med, är det att ta en till synes beckmörk upptakt och utvinna oanade mängder ljus, medkänsla och värme ur den.

Gåtan med de snuffartade filmerna visar sig vara den gemensamma fonden för en handfull människors berättelser, varav flera anknyter till den tematik om sorg och förlust som Jeremys historia slår an. Om det inte är skrämmande är det i alla fall medkännande och värdigt.

Ps. Jag saknar hyrvideoeran.

Boken finns bland annat att köpa på Adlibris och Bokus.

De polyglotta älskarna

I Lina Wolffs nya roman De polyglotta älskarna finns en passage där en av berättarna, författaren och polyglotten Max Lamas, reflekterar över Sveriges natur:

"[D]en svenska skönheten har alltid fyllt mig med vemod, och jag är oförmögen att njuta av en djup skog eller utsikten över Östersjön utan att känna att mina dagar är räknade. Varför får man inte samma känsla av övergivenhet om man ser ut över Atlanten från den galiciska dödskusten, eller från de branta kullarna i Baskien? Då känner jag istället friskhet, utmaning, styrka, vitalitet."

Jag förstår att det säkert är orimligt att prata om svensk prosa som om den premierade endast ett uttryck, eller som om den rörde sig i en riktning snarare än sjuttioelva olika. Ändå kände jag direkt när jag läste stycket ovan att det verkligen satte ord på hur jag känner för svensk prosa kontra, tja, osvensk prosa och varför jag blev så glatt överraskad när jag läste Wolffs förra och första roman Bret Easton Ellis och de andra hundarna.

Att miljön för Bret Easton Ellis och de andra hundarna är spansk – den utspelar sig mestadels i Barcelona – och att persongalleriet, så vitt jag kan minnas, inte innehåller en enda svensk kunde i sig ha räckt för att den skulle sticka ut i 2012 års skörd av svenska samtidsromaner. Nu är det verkligen inte den bokens enda förtjänster. Den klassas som roman men består, på Bolañoeskt manér, av flera till synes osammanhängande berättelser vars förmodade gemensamma nämnare är författaren Alba Cambo. Handlingen spretar och ålar sig således iväg, ibland till synes slumpartat, i olika riktningar. Denna oförutsägbarhet, känslan av att upptäcka något oväntat, vilt och vackert runt varje okänt hörn, är dock en stor del av behållningen.

Framförallt förundrades jag dock av hur otvungen och självklar Wolffs prosa är. Precis som Bolaño – ja, jag vet, tjatig referens, men han har så uppenbart varit en av förebilderna – behärskar Wolff konsten att hantera stundtals tung tematik med en lätthet och perfekt avvägd humor som gör att läsningen mot alla odds blir närmast uppsluppen.

De polyglotta älskarna berättas av tre olika karaktärer och rör sig från Skåne till Italien och Rom via Stockholm i en handling som vid första anblicken kan verka lika disparat som föregångarens, men som visar sig ha ett helt nätverk av röda trådar som löper genom den. Kompositionen tillåter den här gången inga sidospår, men trots den insnävade berättartekniken är innehållet minst lika expansivt som första romanen eller Wolffs skönlitterära debut, den underbara novellsamlingen Många människor dör som du.

Ellinor som lär sig slåss på byns lokala "fajtarklubb", men i övrigt ger ett rätt håglöst intryck, etablerar i alla fall rätt omgående romanens ämnen: det handlar en del om våld och sex, men framförallt om maktförhållanden mellan mellan kvinnor och män. Det låter kanske väldigt gjort, men i takt med att händelseförloppet bjuder på allt fler läckra bisarrerier och berättarperspektiven skiftar gestaltas dessa teman på oräkneliga originella sätt.

Michel Houellebecq är precis som Bret Easton Ellis en av världens meste – eller i alla fall mest kända – författarmisogyner, men där Ellis i förra romanen trots dess titel spelade en väldigt liten roll som (i och för sig kraftfullt symbolisk) hund, blir återkommande referenser till Houellebecq här en fond för diverse destruktiviteter från berättelsens män: kritikern Calisto och tidigare nämnde Max Lamas.

Här väjs det dock skickligt inför alla enkla sanningar och ensidigheter. Snarare får jag känslan av att Wolff verkligen vill förstå sina karaktärer i alla deras imperfektioner. Hon skriver så fördomsfritt och ofta innerligt, även i de ytligt sett mer skruvade och mustiga scenerna.

På tal om mustighet och magisk realism; visserligen nämns både Borges och Bolaño i De polyglotta älskarna, men dessa åkallanden hade gott kunna skippats. Det är långt ifrån bara miljöombytet från Wolffs tidigare böcker som klargör att Wolff är på väg bort från de mest uppenbara influenserna och in i en romanvärld som är helt hennes egen. Och vilken märklig och märkvärdig värld det är! Jag längtar redan till nästa bok av Lina Wolff.

Boken finns att köpa på, bland andra, Adlibris och Bokus.