Vernon Subutex 1

Äntligen har första delen i Virginie Despentes moderna pikareskromantrilogi Vernon Subutex utkommit i svensk översättning.

Despentes mest kända verk i en svensk kontext lär vara den kontroversiella filmen Baise-moi, som är en adaption av hennes debutroman. Jag fick dock upp ögonen för henne senare, när hon likt en litteraturens Stor-Jobal knökade in alla samtidens ödesfrågor i säcken och plockade ut den växelvis groteska och betagande romanbesten Apokalyps baby (Apocalypse bebe i original, den svenska utgåvan kom 2012).

Vernon Subutex ville jag läsa så fort jag blev varse dess existens, men eftersom jag inte kan franska och började tvivla på att något svenskt förlag skulle plocka upp trilogin nöjde jag mig med att läsa på engelska. Jag hann dock bara läsa första delen innan den aviserades bland Norstedts höstutgivning i år.

Nu har jag även läst Vernon Subutex 1 i Kristoffer Leandoers översättning, och min känsla är att trilogin mycket väl kan blomma upp i en modern klassiker – förutsatt att Despentes förvaltar sina styrkor som samtidsskildrare lika väl i de avslutande delarna.

Vernon Subutex är en parisisk före detta skivbutiksföreståndare i övre medelåldern som sedan butiken stängt igen livnärt sig på att sälja rara skivor under några alltmer knapra år. Startskottet för romantrilogin är att Subutex lägenhet beslagtas av kronofogden, olägligt nog precis efter det att hans rika rockstjärnebeskyddare Alex Bleach dött. Bleach kan således inte skjuta till pengar där det behövs längre, och Subutex blir tvungen att börja jobba sig genom bekantskapskretsen för att få mat i magen och tak över huvudet. Till en början är han aningen för stolt för att vare sig vilja inse eller avslöja sin prekära situation, men det förfall han är stadd i accelererar obarmhärtigt.

Upplägget med Subutex ofrivilliga kringflackande gör det möjligt för Despentes att i högt tempo presentera ett omfattande persongalleri, till synes enligt mottot "alla ska med". Vi rör oss på alla nivåer mellan Paris botten- och toppskikt, från filmproducenter och förborgerligade punkare till samhällets mest utsatta. Ambitionen att visa upp det samtida franska samhället via dess olika medborgartyper  är tydlig, men Despentes har inte bara ett mycket gott gehör för subkulturer, hon gör dessutom sina karaktärer till människor snarare än entydiga representanter för sin förmenta grupptillhörighet.

Fort går det som sagt. Prosan trycker på genom samtiden som vore den en anabolakille på väg genom folkmassan i tunnelbanan under rusningstid. Det är ofta elakt och upprörande, men också konstant underhållande. Framförallt: trots alla hårda ord är det som framträder mellan raderna i Vernon Subutex 1 inte cynism, snarare ett hårt prövat men i stort sett intakt världssamvete.

Många har jämfört Despentes med Houellebecq. Ytligt sett är Despentes progressiv och Houellebecq reaktionär, men nog har de en hel del gemensamt, framförallt i sina anspråk att skildra samtidsmänniskan med en orubblig, stundtals plågsam, ärlighet.

Jag tillåter mig en lite fånig liknelse: om Houellebecq är den där bekante som jämt och ständigt rapar ur sig oförskämdheter med en tillgjort oskyldig uppsyn och ett "jag säger bara som det är", är Despentes kompisen som högljutt grillar dig för dina tillkortakommanden, men som alltid har koll på hur du mår och ställer upp när du behöver det som mest.

Andra delen ges ut i Sverige våren 2019, se nu till att låna Vernon Subutex 1 på bibblan eller köpa den (till exempel här eller här), så att det stora förlaget inte bangar på att ge ut även del tre!

Night in the Woods

Night in the Woods är ett spel som den lilla spelstudion Infinite Fall crowdfundade 2013, men som efter en del förseningar släpptes till PC, Mac, Linux och PS4 först för en månad sen.

Vi spelar som Mae Borowski. När spelet börjar har Mae precis hoppat av college och flytt hem till Possum Springs, en småstad som ansatts av arbetslöshet och butiksdöd, för att – eventuellt – fundera ut vad hon ska göra med och av sitt liv. Mae ger intryck av att vara en lite lat pseudonihilist som fortfarande lider av att ha orsakat en incident för flera år sedan som vi inte vet mer om än att den gett henne öknamnet "Killer".

I Possum Springs finns, utöver föräldrarna, hennes gamla kompisar. Gregg är den hyperaktiva och omåttligt spontana bästisen som inte bangar för nåt, särskilt inte om det innefattar att skolka från jobbet i snacksbutiken Snack Falcon. Greggs pojkvän Angus är till ytan hans raka motsats: stor, lugn, trygg och i besittning av kunskaper om det mesta, inklusive obskyra specialområden.

Bea är den svala gotharen (så tolkar jag hennes utseende i alla fall, hon bär till exempel en ankh runt halsen, precis som Death i Sandman) som med en cigg i mungipan fäller dräpande sarkasmer. När vi träffar Bea för första gången är hon så kylig mot Mae att det är svårt att tro att de är forna bästa kompisar, men snart förstår vi att de har ett förflutet som sådana och att något har hänt som fått dem att glida isär.

Redan innan NitW släpptes har det genererat en hel del fantastisk fan art. Att många sett fram emot spelet kan nog förklaras av kombinationen tilltalande story och en distinkt estetik som är serieteckningsartad, med stiliserade förmänskligade djur. Mae är en katt, Gregg en räv, Angus en björn och Bea en krokodil. Söker man lite bland all fan art kan man dock hitta många träffsäkra tolkningar av spelets karaktärer i mänsklig skepnad.

NitW kallas för ett äventyrsspel och ser ut som ett traditionellt 2D-plattformsspel, men tyngdpunkten ligger varken på problemlösning eller precisionshoppande. Snarare handlar det om att utforska Possum Springs och hur det är att vara tjugonånting och sakna riktning i livet.

Riktningslös cirka tjugoåring i en för liten stad har man ju varit. Det bestående intrycket av denna icke-prime till livsperiod är den överhängande känslan av att tillvaron bestod av en loop som för varje omstart hade blivit ännu mer innehålls- och meningslös.

NitW tar mig verkligen tillbaka till den här tiden. Under spelets första timmar är dagarna enahanda. Vår antihjälte Mae vaknar, pratar med sin mamma, går ut. Sedan låter jag henne hoppa runt lite förstrött i Possum Springs händelsefattiga centrum tills hon träffar någon av sina kompisar. Efter det blir det i bästa fall någon aktivitet – som rep med bandet, fest i skogen eller galleriahäng – innan det är dags att sova igen (och drömma – även Maes drömmar spelas).

Nu när jag skriver inser jag att det låter rätt kul, men medan jag spelade NitWs första tredjedel tyckte jag att det tangerade min egen tjugonåntingtids tomhet i för hög grad, med andra ord var det helt enkelt lite trist. Kanske är detta tecken på lyckad gestaltning, men efter att ha tryckt bort dialogrutor tills fingrarna krampade väntade jag fortfarande på att engageras av Maes relationer.

När jag precis skulle till att ge upp hoppet om spelet började det dock hända grejer. NitW gick med till synes små men ytterst vältajmade rörelser in på djupet. Jag insåg att vad jag nära nog dömt ut som ett excessivt användande av dialog i själva verket varit ett metodiskt arbete för att närma sig smärtpunkten, för Mae och hennes vänner och för den stukade staden Possum Springs.

Spelet levererade den ena lågmält vackra, sorgsna och sanna scenen efter den andra. När NitW några timmar senare tog slut ville jag egentligen fortsätta följa Mae och kompani, men jag nöjde mig med att jag kommer bära dem med mig länge – ett par scener glömmer jag nog aldrig. Dessutom vet jag att jag måste spela om NitW för att få uppleva det i sin helhet. Trots att spelet är väldigt linjärt finns det ett antal val att göra som påverkar vilka delar av storyn som vi spelar.

Jag har spelat på PS4.

Officiell webbsida, där finns även två korta "supplemental games"

Alec Holowkas soundtrack