Lästa böckers kyrkogård

I samband med att jag flyttade till Falun för mer än fyra år sedan påbörjade jag en logg där jag nedtecknade böckerna jag läste, filmerna jag såg och spelen jag spelat igenom.

Varför?

För det första är jag en person som närmast tvångsmässigt skriver lappar, påminnelser, listor. Jag är helt enkelt en sån typ – om nu detta generella karaktärsdrag är tillräckligt för att utgöra fundamentet till en typ.

En annan anledning som utkristalliserar sig, såhär med några års avstånd, är att jag förmodligen var en aning nervös inför hur mitt liv i den nya staden skulle arta sig. Kanske tog jag, om än bara halvt medvetet, ansvar för mitt långsiktiga mående genom att skapa en slags buffert som jag skulle kunna gå tillbaka till flera år senare för att hämta bevis på att jag faktiskt har gjort någonting värdefullt med tiden efter flytten.

Med glaset halvfullt menar jag att det är kul att kunna gå tillbaka och se vad jag läste vid en given tidpunkt. Leta mönster. Hitta tillbaka till vad jag tänkte på i ett nära förlutet vars tendens att smälta ihop till en enda mångårig minnesgröt ökar för varje år som gått.

Om glaset å andra sidan är halvtomt är det också oerhört beklämmande att jag känner det här behovet att registerföra varje potentiellt meningsfull upplevelse, som om upplevelsen inte är meningsfull innan den resulterar i något konkret – konst som en bock i en ruta, som något oskiljbart från annan konsumtion, som prestation.

Jag tror hur som helst inte att jag missat att redovisa en enda bok, film eller spel som jag tagit mig igenom sen dess. Fram tills igår. Då råkade jag nämligen radera hela listan.

Min spontana reaktion var att försöka ta reda på hur det där satans molnet som jag ju faktiskt betalar några kronor i månaden för fungerar. Sen stannade jag upp i mitt googlande, och det var inte enbart för att det verkade orimligt jobbigt att återskapa innehållet på min telefon. Skit i det, tänkte jag. Nu kan jag göra vad jag vill. Jag kan sluta läsa P.O. Enquists samlade kammarspel efter bara två avverkade dramer, avsluta mitt i en mening, lägga boken åt sidan och känna mig helt tillfreds med det jag faktiskt läst istället för att tvinga mig själv att läsa från pärm till pärm för att kunna lägga boken till min supersymboliska lista. Jag är... fri?!

Så nu ligger alltså alla hundratals avslutade böcker, filmer och spel och skvalpar bland molnen, flyttade från loggens mentala kyrkogård till minnets efterliv, och jag tror jag föredrar att ha dem där.

What's it like to be a girl in a band?

Efter att ha läst Evelyn McDonnells The Runaways-biografi Queens of Noise är jag böjd att hålla med Marissa Ribisis karaktär Cynthia i Dazed and Confused när hon exemplifierar teorin om att vartannat decennium är fantastiskt och vartannat är skit med det årtionde som filmen utspelar sig under: “The '70s obviously suck”.

Samtidigt som Cynthia i ett fiktivt 1976 kör genom Austin på skolavslutningskvällen och förklarar decenniet dött är det bara några dagar tills tonåringarna i The Runaways släpper sitt första album i det riktiga 1976, efter att ha existerat som band i bara några månader.

McDonnell resonerar mycket kring kulturen i vilken Runaways kom till och vårdslöst formades. De är några av alla löst hållna L.A.-kids som jagar rock n' roll-drömmen på Sunset strip. Tidsandan som förmedlas genomsyras av desperation under den tunna fernissan av good times och frigjordhet. Det ruttnande Sunset strips förförarröst rosslar motbjudande mellan raderna. Självklart påverkas läsningen av anledningen till att jag överhuvudtaget fick för mig att läsa biografin: den här texten om hur basisten Jackie Fox våldtogs av bandets manager Kim Fowley. Med den som nyckel till McDonnells bok är det lätt att bara se nihilismen samt den totala sexismen som omringar bandet.

Vad hände sen? Jag fick ett sug efter fler rockbiografier och läste Viv Albertine, gitarrist i The Slits, självbiografi Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys. och Kim Gordon i Sonic Youths självbiografi Girl in a Band.

Albertine rapporterar rakt och ärligt från punkens frontlinjer i London, från samma år i slutet av sjuttiotalet som merparten av berättelsen om Runaways utspelar sig. Kaos, våld och missbruk är ständigt närvarande men Albertine klarar sig hyfsat helskinnad från eran, i motsats till exempelvis Sid Vicious som hon startade sitt första band med och The Slits sångerska Ari Up, som bland annat blir knivhuggen vid två olika tillfällen.

Efter alla växelvis underhållande och hårresande hemska punkminnen, peppande skildringar av The Slits galenskaper och de många redogörelserna för Albertines relationer med bland andra Mick Jones och Johnny Thunders blir berättelsen mindre uppsluppen, men lika osentimental när Albertine redogör för många år av ofrivillig barnlöshet med missfall efter missfall, sedan cancer, följt av hopplöst hemmafruleverne. Lyckligtvis finns det också en långsam väg tillbaka till livet, till konsten och musiken.

Kim Gordon, som förutom att vara musiker är eller har varit konstnär, skådespelerska, producent och modedesigner skriver också ärligt, särskilt om uppbrottet med sin man och bandkollega Thurston Moore efter att hon upptäckt att han i hemlighet har en relation med sin förläggarkollega.

Girl in a Band har följaktligen, liksom Albertines bok, en relativt hög skvallerratio för den som växte upp med åttio- och nittiotalets indierock. Den högfrekventa namedroppingen är dock inte det bestående intrycket. Gordons självbiografi är också drömsk och flyktig, omväxlande tvärsäker och i besittning av en närmast självutplånande ödmjukhet. Flera poetiska passager om L.A. fungerar även utmärkt tillsammans med Runaways-biografins ingående beskrivningar av stadens form och struktur.

Antecknade några överlappningar + gemensamma nämnare

PS. Vilken är bästa Sonic Youth-låten?