Mediet film

Efter ett decennium av kollektiv tv-seriepsykos kanske det är dags att upptäcka filmmediet igen?

Igår såg jag min andra film på två dagar, och att det kändes som en bedrift, som något att blogga om, kan bara bero på att jag övrigt helt tappat filmtittandet, som brukade vara ett av mina stora intressen. Jaja, småbarn och yada yada, men det har ju uppenbarligen inte hindrat mig från att se säsong efter säsong av i många fall medioker tv.

Jag saknar film! Och känner mig också utmattad bara vid tanken på att en ziljon nya tv-serier som man bara måste se kommer att proppa upp streamingtjänsterna även i år. En film! Max tre timmar, sen är jobbet gjort! Du behöver inte invänta ytterligare sju allt sämre säsonger!

Jovisst, vilken krass konstsyn, och dessutom, vad är det som säger att man inte kan kolla på både tv-serier och filmer? Jag antar att jag bara är glad för att jag har återupptäckt film och vill uttrycka min tacksamhet.

Filmerna jag såg var förresten Away from her (till boktipsfrukosten på jobbet, där vi diskuterade filmen och novellen den är baserad på av Alice Munro) och Booksmart (för att jag är svag för coming of age-komedier).

Nu när jag skrivit klart inlägget inser jag att förra inlägget också handlade om att titta på film, och att jag sett cirka alla barnfilmer som producerats sen 2009. Kanske måste jag förtydliga att den sortens film som jag inte sett tillräckligt mycket på länge är film som inte har barn som primär målgrupp. Inte för att det är något fel på, säg, Toy Story 4, men ja, ni fattar.

Lästa böckers kyrkogård

I samband med att jag flyttade till Falun för mer än fyra år sedan påbörjade jag en logg där jag nedtecknade böckerna jag läste, filmerna jag såg och spelen jag spelat igenom.

Varför?

För det första är jag en person som närmast tvångsmässigt skriver lappar, påminnelser, listor. Jag är helt enkelt en sån typ – om nu detta generella karaktärsdrag är tillräckligt för att utgöra fundamentet till en typ.

En annan anledning som utkristalliserar sig, såhär med några års avstånd, är att jag förmodligen var en aning nervös inför hur mitt liv i den nya staden skulle arta sig. Kanske tog jag, om än bara halvt medvetet, ansvar för mitt långsiktiga mående genom att skapa en slags buffert som jag skulle kunna gå tillbaka till flera år senare för att hämta bevis på att jag faktiskt har gjort någonting värdefullt med tiden efter flytten.

Med glaset halvfullt menar jag att det är kul att kunna gå tillbaka och se vad jag läste vid en given tidpunkt. Leta mönster. Hitta tillbaka till vad jag tänkte på i ett nära förlutet vars tendens att smälta ihop till en enda mångårig minnesgröt ökar för varje år som gått.

Om glaset å andra sidan är halvtomt är det också oerhört beklämmande att jag känner det här behovet att registerföra varje potentiellt meningsfull upplevelse, som om upplevelsen inte är meningsfull innan den resulterar i något konkret – konst som en bock i en ruta, som något oskiljbart från annan konsumtion, som prestation.

Jag tror hur som helst inte att jag missat att redovisa en enda bok, film eller spel som jag tagit mig igenom sen dess. Fram tills igår. Då råkade jag nämligen radera hela listan.

Min spontana reaktion var att försöka ta reda på hur det där satans molnet som jag ju faktiskt betalar några kronor i månaden för fungerar. Sen stannade jag upp i mitt googlande, och det var inte enbart för att det verkade orimligt jobbigt att återskapa innehållet på min telefon. Skit i det, tänkte jag. Nu kan jag göra vad jag vill. Jag kan sluta läsa P.O. Enquists samlade kammarspel efter bara två avverkade dramer, avsluta mitt i en mening, lägga boken åt sidan och känna mig helt tillfreds med det jag faktiskt läst istället för att tvinga mig själv att läsa från pärm till pärm för att kunna lägga boken till min supersymboliska lista. Jag är... fri?!

Så nu ligger alltså alla hundratals avslutade böcker, filmer och spel och skvalpar bland molnen, flyttade från loggens mentala kyrkogård till minnets efterliv, och jag tror jag föredrar att ha dem där.

Om Blade Runner 2049 och andra onödiga filmer

Ok, Fury Road var bra. Höll till och med för att ses om minst en gång. Efter den har det nyhetens behag jag först kände över att tillhöra en målgrupp som filmbolagen öser förmenta önskeuppfyllelser över snabbt gett vika för stadigt ökande skepsis mot och mättnad på de otaliga senkomna sequels, prequels, reboots och remakes som borde ha fått de senaste årens fantastiksfilmsutbud att kännas som att en kollektiv nördfeberdröm omfamnat verkligheten.

En av de mest aktuella exemplen är Blade Runner 2049. Blade Runner är en av mina, säg, tre favoritfilmer genom tiderna. När jag för några år sen fick reda på att en uppföljare var planerad blev jag förväntansfull. I takt med att info, teasers och trailers för den avtäckts har det dock stört mig mer och mer att denna uppföljare faktiskt blir gjord.

Varför stör det mig så mycket? Det har jag försökt formulera för mig själv utan att riktigt få till det. Det fiffiga med att formulera långsamt i det här thinkpiece-samhället är dock att om man väntar tillräckligt länge lyckas alltid någon annan hinna före i att beskriva ens känslor inför ett samtida fenomen. Ansatt av lättja och tidsbrist som jag är passar det mig rätt bra att precis det har skett även i fallet med Blade Runner 2049 och andra filmer eller tv-serier i den andan. I The Guardian skriver Ben Child om varför Hollywood envisas med att sabba klassiska sci-fi-filmers (bråk om definitioner kan vi ta en annan gång) mystik, och i och med det så får han också allt som jag velat säga om BR 2049 sagt.

Andemeningen i Childs text går förresten lika bra att applicera på nya säsongen av Twin Peaks, även om jag lika lite kan hålla mig från att se säsongsstarten på måndag som jag kommer kunna undvika att se den nya Blade Runnern när den går upp på bio i höst.

Tre män och en baby revisited

Det finns så många lönndörrar och falluckor att lulla in genom. Så många katakomber att utforska. Så många drömska rum med vaga konturer, rum som är alltför angenäma att vila i. Jag är ovanligt mottaglig. För mottaglig. Tillåter mig själv att motståndslöst somna in, snooza, bli kvar.

I ett av de otaliga rummen står en nopprig tygsoffa i en obestämbar färg. Där har syskonen krupit upp framför en omodernt brun tv som barnvakten ögnar skeptiskt innan hon lyckas koppla in och få igång movieboxen. På andra sidan fönstren som utgör fond för tv-apparaten har mörkret packats så tätt att  filmbolagets logotyp, åskviggscirkeln som framträder på skärmen, är den enda ljuskällan.

Touchstone-loggan tonar bort. Öppningsscenen som följer är, eller visar sig i alla fall senare vara, oförglömlig. Syskonen och barnvakten i soffan får medelst oerhört effektivt filmberättande stifta bekantskap med tre manskompisar som delar lägenhet. Till Miami Sound Machines trånande Bad boy får filmtittarna följa när hallen föräras med en magnifik målning à la åttiotals-art deco, samtidigt som kvinnorna med fluffigt hår avlöser varandra i hisnande (på buskisvis lätt uppsnabbat) tempo, via hissen som leder direkt in i hallen.

Nej, Tre män och en baby är inte fantastisk annat än som medel för nostalginarkos, men trots den provocerande premissen att en man som byter en blöja en gång är värd att dyrka är filmen inte hemsk heller, och framförallt så har den Tom Selleck.

Åh, Tom. Thomas Magnum-Tom. Jag vet att han är någon slags NRA-jeppe, men här utstrålar han så mycket sårbarhet och värme, med sin ljusa, lätt spruckna, röst och sitt målmedvetna mjölkersättningsvärmande. Sen är han ju sanslöst snygg också med sin mustasch, sina linnen och korta shorts.

Här är öppningsscenen, på en tv som filmats med videokamera: