Efter ett decennium av kollektiv tv-seriepsykos kanske det är dags att upptäcka filmmediet igen?
Igår såg jag min andra film på två dagar, och att det kändes som en bedrift, som något att blogga om, kan bara bero på att jag övrigt helt tappat filmtittandet, som brukade vara ett av mina stora intressen. Jaja, småbarn och yada yada, men det har ju uppenbarligen inte hindrat mig från att se säsong efter säsong av i många fall medioker tv.
Jag saknar film! Och känner mig också utmattad bara vid tanken på att en ziljon nya tv-serier som man bara måste se kommer att proppa upp streamingtjänsterna även i år. En film! Max tre timmar, sen är jobbet gjort! Du behöver inte invänta ytterligare sju allt sämre säsonger!
Jovisst, vilken krass konstsyn, och dessutom, vad är det som säger att man inte kan kolla på både tv-serier och filmer? Jag antar att jag bara är glad för att jag har återupptäckt film och vill uttrycka min tacksamhet.
Filmerna jag såg var förresten Away from her (till boktipsfrukosten på jobbet, där vi diskuterade filmen och novellen den är baserad på av Alice Munro) och Booksmart (för att jag är svag för coming of age-komedier).
Nu när jag skrivit klart inlägget inser jag att förra inlägget också handlade om att titta på film, och att jag sett cirka alla barnfilmer som producerats sen 2009. Kanske måste jag förtydliga att den sortens film som jag inte sett tillräckligt mycket på länge är film som inte har barn som primär målgrupp. Inte för att det är något fel på, säg, Toy Story 4, men ja, ni fattar.
Att jag en lördagkväll i väntan på mello poppar popcorn samtidigt som jag stuffar till vinjettmusik från olika åttiotalstvserier, det kan ju inte vara något annat än ett tecken på att fyrtioårskrisen kommer krypande som myror över linoleumgolven i Slätta om sommaren.
Nog för att livet för det mesta redan känns som ett enda stort Feel old yet-meme, men nu har Netflix dessutom producerat en dramediserie om 90-talet.
Serien heter Everything Sucks!, och den uttalade ambitionen bakom är att ta över stafettpinnen från serier som Nollor och nördar, That 70's show, En härlig tid och Gänget och jag. Den röda tråden som löper mellan dessa serier är alltså dels att de är någon form av komedier, men främst att de skildrar varsin tidsperiod (80-, 70-, 60- och 50-talet) med tjugo års distans.
Jag är inte dummare än att jag fattar att jag sedan flera år tillbaka tillhör kategorin medelålders, men det är ändå något med följande fakta som är så svårsmält:
That 70's Show utspelar sig 1976, första säsongen hade premiär 1998.
Everything Sucks! utspelar sig 1996, första säsongen har premiär (16 februari) 2018.
1996 var alltså för lika länge sen som 1976 var när That 70's Show hade premiär! Tjugotvå jävla år. Tack för mig.
Min första tanke när jag vaknade på måndagsmorgonen: hur ska det gå för Cameron?
I några sirapströga sekunder kände jag mig genuint oroad, som om jag precis fått reda på att en kompis gått in i en depression eller tyngts av något annat verkligt bekymmer. Cameron Howe är dock en helt fiktiv person, närmare bestämt en av huvudkaraktärerna i Halt and Catch Fire, AMC-serien som under en vecka och cirka 2,7 ditintills sedda säsonger hade förflyttat mig till ett icke-idealiserat 1980-tal/en övertygande replika av persondatorevolutionens startbana.
Egentligen vet jag inte om min oro för en påhittad person säger mest om mig, om de psykologiska effekterna av dagens bingevanor eller om just den här seriens kvaliteter, men jag lutar ändå åt det sista alternativet.
Första säsongen av HaCF utspelar sig 1983 och inleds med att forne IBM-säljaren Joe MacMillan (Lee Pace) nästlar sig in på Dallasbaserade mjukvaruföretaget Cardiff Electric, där han lyckas övertala den avdankade dataingenjören Gordon Clark (Scoot McNairy) att försöka plocka isär IBM:s persondator och tillverka en portabel variant. MacMillan får även med sig avhoppade collegestudenten och punkiga programmerarunderbarnet Cameron Howe (Mackenzie Davis).
Tanken är att Howe ska skriva operativsystemet till den nya portabla PC:n, men hon är inte det minsta beredd att kompromissa med sin autonomitet eller friktionsfritt anpassa sig till rollen som hunsad kontorsslav, vilket – tillsammans med det faktum att hon och MacMillan inleder en slags förment kravlös relation – leder till en hel del drama.
Huvudrollskvintetten kompletteras av Gordons fru, Texas Instruments-anställda Donna Clark (Kerry Bishé), vars ingenjörstalanger inledningsvis får stå tillbaka för hennes makes martyrium som "plågat geni", och John Bosworth (Toby Huss), Cardiff Electrics texanske good 'ol boy till chef.
I piloten fångades jag mer av det heist-liknande upplägget än av karaktärerna, men under loppet av några avsnitt blev jag minst lika engagerad i protagonisterna och deras inbördes relationer som i huvudintrigen, men i lika stor utsträckning som karaktärerna och intrigen är det HaCF:s setting som gör den speciell.
Det kunde lika gärna ha blivit ett yvigare och mindre tålmodigt Mad Men, med 1980-talets datorbransch som genomskinlig ytfinish på en upprepning av den sistnämnda seriens fulländade kontorsdramatik, men efter en lite sökande inledning hittar HaCF sitt eget uttryck och en övertygande tolkning av den stämning som måste ha rått i Texas Silicon Prairie under 1980-talets första halva (och senare i Kaliforniens Silicon Valley), ett lätt febrigt tillstånd där omvälvande förändringar hela tiden hägrar vid horisonten, en tidsanda som tycks pendla mellan uppgivenhet och framtidstro.
Serien är sällan showig med hur grundligt researchade komponenterna i dess 1980-talstidsfärg är – ibland skulle man nästan kunna missta miljön för en samtida – men tekniken, detaljerna, det som räknas känns rätt. Dessutom har det strösslats generöst med relativt subtila populärkulturhistoriska referenser, utöver en del härliga 80-talsdatorer och spelkonsoler i bild.
Flera av de här små nördblinkningarna gjorde mig barnsligt glad. Att Gordon i säsong 2 läser William Gibsons Neuromancer fick mig att plocka ner uppföljaren Count Zero ur hyllan, och Sierra On-Line nämns, vilket ledde tankarna till en verklig pionjär inom datorspelsutveckling: Roberta Williams, som grundade Sierra med sin make Ken och skapade det första äventyrsspelet som kombinerade text med grafik (Mystery House).
Williams ligger även bakom King's Quest-spelen, av vilka jag alltid kommer att bära med mig åtminstone 3:an och 5:an i minnet efter att de gett mig många magiska timmars spelande. Sierra dominerade de grafiska äventyrsspelen på 80-talet, innan de fick maka på sig en aning för att ge plats för konkurrenten LucasArts.
Nyligen blev det klart att HaCF kommer att avslutas med en fjärde säsong. Första två säsongerna finns på HBO Nordic och alla tre finns på C More. Det går också att köpa första säsongen för en hundring på exempelvis Cdon eller Discshop.
Allt var som vanligt när jag skulle lämna Agnes på förskolan, med undantag för två saker:
1. Det låg en iögonfallande hög med bråte på gräsplätten utanför.
2. Det var näst näst sista dagen som jag skulle lämna något av mina barn till förskolan överhuvudtaget (med reservation för eventuella kommande barn) eftersom båda från och med höstterminen kommer att gå i skolan.
Här borde jag egentligen stanna till och reflektera över punkt 2, hålla fast vid den där känslan av att tiden ökar så i hastighet att den borde kantra, men dels är det ju säkert världens mest gjorda spaning att tiden tycks gå fortare ju äldre man blir (till en viss gräns?) och dels så blir man väl fartblind. Rätt vad det är så...
Nej, I shan't go there. Hög med bråte! Det var ju vad detta handlade om.
Agnes hade kvällen innan pratat om att förskolan skulle ge bort snurrpallen som de haft i hallen och att hon ville ha den, med typiskt besvärad och tveksam respons från sina föräldrar.
När jag såg snurrpallen i all sin snurrbara prakt och sitt hyfsade skick framför mig, mitt bland lösa plankor och massakrerade möbler, så insåg jag att den faktiskt skulle slängas på tippen om vi inte tog den.
Vad var det värsta som kunde hända? Att vi själva måste slänga den på tippen (alt. att någon skadar sig i snurr-relaterade skador, men man får väl se till att snurra med måtta)? Taget.
Nu kommer poängen! När jag frågade en av förskolepedagogerna om det var ok att vi tog pallen fick jag en så stark förnimmelse, något i närheten av en déjà vu-upplevelse, att jag befann mig i upptakten till ett avsnitt av Gumball.
Gumball är alltså en typisk modern tv-serie för barn med en popkulturell referens per hundradels sekund, där pappan Richard Watterson är en mer konstant urblåst Homer Simpson eller Peter Griffin.
Det här var precis en sån ogenomtänkt sak som Richard gör i var och vartannat avsnitt för att sätta igång en kedja av knäppa händelser.
Typ: Gumball vill ha överbliven snurrstol. Gumballs mamma Nicole är på väg att säga nej, men hinner inte innan Richard har skrikit ja och snurrar vilt på stolen. Richard fastnar och blir insnärjd i stolen, hamnar på sjukhus. Kommer på att han ska ställa upp i robotlådbilsrace, så Gumball och Darwin måste vara med i hans ställe osv.
Kanske borde man känna sig kränkt av hur ofta idiotpappa-stereotypen reproduceras i tv-serier. Om inte det, så borde man nog reagera på hur alla mammorna i serierna är helt humorbefriade (men överpresterande).
