Precis som Gumball

Allt var som vanligt när jag skulle lämna Agnes på förskolan, med undantag för två saker:

1. Det låg en iögonfallande hög med bråte på gräsplätten utanför.

2. Det var näst näst sista dagen som jag skulle lämna något av mina barn till förskolan överhuvudtaget (med reservation för eventuella kommande barn) eftersom båda från och med höstterminen kommer att gå i skolan.

Här borde jag egentligen stanna till och reflektera över punkt 2, hålla fast vid den där känslan av att tiden ökar så i hastighet att den borde kantra, men dels är det ju säkert världens mest gjorda spaning att tiden tycks gå fortare ju äldre man blir (till en viss gräns?) och dels så blir man väl fartblind. Rätt vad det är så... 

Nej, I shan't go there. Hög med bråte! Det var ju vad detta handlade om.

Agnes hade kvällen innan pratat om att förskolan skulle ge bort snurrpallen som de haft i hallen och att hon ville ha den, med typiskt besvärad och tveksam respons från sina föräldrar.

När jag såg snurrpallen i all sin snurrbara prakt och sitt hyfsade skick framför mig, mitt bland lösa plankor och massakrerade möbler, så insåg jag att den faktiskt skulle slängas på tippen om vi inte tog den.

Vad var det värsta som kunde hända? Att vi själva måste slänga den på tippen (alt. att någon skadar sig i snurr-relaterade skador, men man får väl se till att snurra med måtta)? Taget.

Nu kommer poängen! När jag frågade en av förskolepedagogerna om det var ok att vi tog pallen fick jag en så stark förnimmelse, något i närheten av en déjà vu-upplevelse, att jag befann mig i upptakten till ett avsnitt av Gumball.

Gumball är alltså en typisk modern tv-serie för barn med en popkulturell referens per hundradels sekund, där pappan Richard Watterson är en mer konstant urblåst Homer Simpson eller Peter Griffin.

Det här var precis en sån ogenomtänkt sak som Richard gör i var och vartannat avsnitt för att sätta igång en kedja av knäppa händelser.

Typ: Gumball vill ha överbliven snurrstol. Gumballs mamma Nicole är på väg att säga nej, men hinner inte innan Richard har skrikit ja och snurrar vilt på stolen. Richard fastnar och blir insnärjd i stolen, hamnar på sjukhus. Kommer på att han ska ställa upp i robotlådbilsrace, så Gumball och Darwin måste vara med i hans ställe osv.

Kanske borde man känna sig kränkt av hur ofta idiotpappa-stereotypen reproduceras i tv-serier. Om inte det, så borde man nog reagera på hur alla mammorna i serierna är helt humorbefriade (men överpresterande). 

Jag garvar istället ikapp med barnen.