Min första tanke när jag vaknade på måndagsmorgonen: hur ska det gå för Cameron?
I några sirapströga sekunder kände jag mig genuint oroad, som om jag precis fått reda på att en kompis gått in i en depression eller tyngts av något annat verkligt bekymmer. Cameron Howe är dock en helt fiktiv person, närmare bestämt en av huvudkaraktärerna i Halt and Catch Fire, AMC-serien som under en vecka och cirka 2,7 ditintills sedda säsonger hade förflyttat mig till ett icke-idealiserat 1980-tal/en övertygande replika av persondatorevolutionens startbana.
Egentligen vet jag inte om min oro för en påhittad person säger mest om mig, om de psykologiska effekterna av dagens bingevanor eller om just den här seriens kvaliteter, men jag lutar ändå åt det sista alternativet.
Första säsongen av HaCF utspelar sig 1983 och inleds med att forne IBM-säljaren Joe MacMillan (Lee Pace) nästlar sig in på Dallasbaserade mjukvaruföretaget Cardiff Electric, där han lyckas övertala den avdankade dataingenjören Gordon Clark (Scoot McNairy) att försöka plocka isär IBM:s persondator och tillverka en portabel variant. MacMillan får även med sig avhoppade collegestudenten och punkiga programmerarunderbarnet Cameron Howe (Mackenzie Davis).
Tanken är att Howe ska skriva operativsystemet till den nya portabla PC:n, men hon är inte det minsta beredd att kompromissa med sin autonomitet eller friktionsfritt anpassa sig till rollen som hunsad kontorsslav, vilket – tillsammans med det faktum att hon och MacMillan inleder en slags förment kravlös relation – leder till en hel del drama.
Huvudrollskvintetten kompletteras av Gordons fru, Texas Instruments-anställda Donna Clark (Kerry Bishé), vars ingenjörstalanger inledningsvis får stå tillbaka för hennes makes martyrium som "plågat geni", och John Bosworth (Toby Huss), Cardiff Electrics texanske good 'ol boy till chef.
I piloten fångades jag mer av det heist-liknande upplägget än av karaktärerna, men under loppet av några avsnitt blev jag minst lika engagerad i protagonisterna och deras inbördes relationer som i huvudintrigen, men i lika stor utsträckning som karaktärerna och intrigen är det HaCF:s setting som gör den speciell.
Det kunde lika gärna ha blivit ett yvigare och mindre tålmodigt Mad Men, med 1980-talets datorbransch som genomskinlig ytfinish på en upprepning av den sistnämnda seriens fulländade kontorsdramatik, men efter en lite sökande inledning hittar HaCF sitt eget uttryck och en övertygande tolkning av den stämning som måste ha rått i Texas Silicon Prairie under 1980-talets första halva (och senare i Kaliforniens Silicon Valley), ett lätt febrigt tillstånd där omvälvande förändringar hela tiden hägrar vid horisonten, en tidsanda som tycks pendla mellan uppgivenhet och framtidstro.
Serien är sällan showig med hur grundligt researchade komponenterna i dess 1980-talstidsfärg är – ibland skulle man nästan kunna missta miljön för en samtida – men tekniken, detaljerna, det som räknas känns rätt. Dessutom har det strösslats generöst med relativt subtila populärkulturhistoriska referenser, utöver en del härliga 80-talsdatorer och spelkonsoler i bild.
Flera av de här små nördblinkningarna gjorde mig barnsligt glad. Att Gordon i säsong 2 läser William Gibsons Neuromancer fick mig att plocka ner uppföljaren Count Zero ur hyllan, och Sierra On-Line nämns, vilket ledde tankarna till en verklig pionjär inom datorspelsutveckling: Roberta Williams, som grundade Sierra med sin make Ken och skapade det första äventyrsspelet som kombinerade text med grafik (Mystery House).
Williams ligger även bakom King's Quest-spelen, av vilka jag alltid kommer att bära med mig åtminstone 3:an och 5:an i minnet efter att de gett mig många magiska timmars spelande. Sierra dominerade de grafiska äventyrsspelen på 80-talet, innan de fick maka på sig en aning för att ge plats för konkurrenten LucasArts.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar