Ända sedan första gången jag såg och hörde världens ledsnaste Mauro maxa magstödet för att serenadera Sarah, på Listan, har Stockholm fått symbolisera allt som Eskilstuna redan då hade upphört att utgöra för mig.
Stockholm – en plats som sjöd av hopp och en förtvivlan som bara måste vara mer meningsfull än den man kunde känna i ett radhus intill E20, Klippbergen och världens ände. Ett utrymme att projicera all sin romantiska sorg och längtan på. Ett undantagstillstånd – staden familjen åkte till någon gång om året för att jag och mina syskon i andakt skulle kunna röra oss mellan hyllorna på Stor & Liten, äta på McDonalds (innan det fanns i Eskilstuna) och sedan slumra medan den tidiga kvällens mörker slöt sig om tåget som tog oss hem. Senare: någonstans att supa, shoppa, dagdrömma. Allt detta var Stockholm, men inte en plats att bo på. Det hade alltid varit underförstått.
Nåväl, sen gjorde jag ju det ändå, bodde där. Så blev Stockholm också så småningom vardag, med allt vad det innebar av avmystifiering, blasé attityd och tristess. Samtidigt tror jag att den där orimligt romantiserade bilden överlevde, om än djupt under den hypnotiskt vaggande ytan.
Sedan jag flyttade från Stockholm har jag aldrig ångrat mig och sällan saknat staden, men när jag lyssnar på Jonathan Johanssons Love & Devotion känner jag ett sug efter den igen. Johanssons nya album är Stockholm. Inte bara för att han sjunger om Dovas och Heron city. Den underfundigt popkulturreferenstäta hipsterjargongen, som han sedan Lebensraum! blandat ut sina mer lyriska och allvarstyngda strofer med, är även utan platsangivelser en Stockholmsmarkör i sig.
Framförallt låter skivan som storstans inre, som en hypermodern bärare av den innerstadspop-tradition som Scoccos sound 1988 också tillhör. Den låter som stämningen som uppstår när man är trött och less, men har blivit övertalad att möta upp en kompis inne i stan och följaktligen sitter i en halvfull tunnelbanevagn, på väg ut. Som känslan i en när tåget kommer upp ur jorden och man stirrar ut i kvällen där hundratals pyttesmå lägenhetsfönster lyser som flyktiga drömmar om hopp och förändring.
Love & Devotion följer en kärleksrelation när den balanserar över glappet mellan eufori och illusionslös vardag. Ett tydligt tema är jakten på det genuina, "the real thing", det som inte är bull. Detta sökande går ju att applicera på alla aspekter av livet. Jag, som fortfarande i viss mån har kvar en typisk "kusinen från landet"-syn på Stockholm, ser i temat också min relation till staden; svårigheten att se förbi all rök och alla speglar, att vara i vardagsmalandet och acceptera verkligheten som good enough, utan att ständigt kräva att staden ska producera nya spektakulära kickar.
Lyssna på musik, se videor och läs texter (dock inte från Love & Devotion ännu) på Jonathan Johanssons hemsida.
Här framför Johansson "Real Thing" på P3 Guld-galan:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar