Skam

Jag vet. Ingen behöver eller vill läsa en till trettiofemåring tycka till om Skam. Eftersom jag är helt skamlös (förlåt) bjussar jag ändå ett par reflektioner kring den briljanta, underbara, fantastiska serien – inklusive spoilers från de två första säsongerna, som är de som jag sett hittills eftersom de finns med svensk text på SVT. Se så, var glada att ni alla fall slipper Min gymnasiekamp – bloggbiografi i sex delar av Yung Knausgård aka Daniel Sundgren.

1. Tror aldrig jag sett någon som är så sinnsykt bra på att spela full som Lisa Teige, som spelar Eva. Minspelet, rörelsemönstret, allt är smärtsamt rätt. Kanske verkar det random att lyfta ut just denna prestation, när skådespeleriet överlag är en av de saker som gör Skam så bra, men anledningen till att Evas fyllescener fastnar är att skådespelad fylla annars nästan undantagslöst fungerar som ett tjutande alarm till påminnelse om att det vi ser inte är på riktigt! Detta är helt enkelt en detalj som säger någonting om hur serien som helhet får till allt rätt.

2. Det lyssnas på en del horribel studentflaksmusik i Skam och konstigt vore det väl annars. De icke-diegetiska låtarna – det vill säga de som spelas upp för oss tittare, i vår verklighet, och inte i själva fiktionen – är dock inte heller alltid njutbara. Musikläggningen är brokig och för varje "Dick in the air" eller "Teardrop" finns det en olyssningsbar Die Antwoord-låt eller menlös Smashing Pumpkins-cover.

Flera av de mer minnesvärda musikscenerna kombinerar postironisk slowmotion med attitydsstinn hiphop (Kelis, Young Thug, Jay Z + Kanye West) eller sakrala sånger ("Dejlig er jorden"), men den musiklagda scen som lite oväntat gjorde starkast intryck på mig var den som utspelas när William, efter tjat och utpressning, till sist har fått Noora att gå med på att gå på en date och ska hämta upp henne med bilen.

Noora sätter sig motvilligt i Williams nästan parodiskt fräsiga bil och när de sedan kör genom Oslokvällen är det till tonerna av The Weeknds "The Hills".

 

Det känns klockrent. Vilken samtida musik är lika skräddarsydd för moraliskt geggigt tonårsdrama som The Weeknd? Vilken artist illustrerar bättre den gymnasiala posörnihilism som är det enda vi ditintills sett hos William än just The Weeknd? The Weeknd är liksom så corny att man ryser av skam ("I'm just try'na get you out the friend zone"), samtidigt som det finns en nerv i musiken som gör att man mot bättre vetande fortsätter lyssna. Kanske fortsätter man också lyssna för att man tycker sig ana något mer där – något mänskligt som glimtar bakom de trötta douche-poserna och klichéerna, precis som man inbillar sig att det gör hos William, precis som man alltid hoppas att det ska göra hos alla såna här känslomässigt stukade snyggon.

När William parkerat bilen kommer detaljen som gör hela scenen för mig: han stänger av musiken. Vad som sker i det ögonblicket är en subtil perspektivförskjutning. Det som jag först uppfattade som en scen med icke-diegetisk musik visar sig ha varit en scen med diegetisk musik. Det innebär att det som vi under bilresan tolkar som regissörens val av musik för att förklara och/eller förstärka stämningen i bilen, snarare är Williams metod att osäkra de fasta positionerna mellan honom och Noora.

Jag vägrar tro att det är en slump att någon så manipulativ som William spelar just "The Hills". Kanske vill han skapa en air av fara, bara för att sedan kunna kontrastera med att bjuda på kakao. Kanske passar han på att driva lite med Nooras bild av honom och/eller sitt eget identitetsbygge som bad boy. "The Hills" blir då en slags metakommentar till Williams karaktär. Kanske är det så. Eller så har jag bara livlig fantasi!

Här är hur som helst en lista över de bästa musikscenerna i Skam.

För övrigt lyssnar jag på Svenska Skam-podden, som mycket förtjänstfullt ältar alla aspekter av Skam, och så har jag precis insett att jag inte kan vänta på svensk text för att kolla på säsong tre. Att döma av de två avsnitten jag sett hittills står det klart att det inte är särskilt svårt att förstå norska och att tredje säsongen verkar minst lika bra som de första två.