Girls on Fire

Jag har en veckogammal bebis. Jag skriver det bara för att få citera en mening ur Robin Wassermans Girls on Fire, som på pricken beskriver hur fort det ovanliga kan omvandlas till rutin i det undantagstillstånd som sommaren utgör: "It was inexplicable and impossible, and then, with that weird summer temporal distortion where one day seems like ten and a week is enough to turn any alien addition into the familiar furniture of life, it was routine."

Det omöjliga och oförklarliga i citatet syftar visserligen inte på någon nyfödd bebis, utan på en osannolik vänskap mellan två tonårstjejer. Jag tycker att det kan tas för bevis på min tes att Wassermans roman är så välskriven att man kan välja ett stycke ur den nästan på måfå och garanteras en snygg formulering som säger någonting även utanför sin ursprungliga kontext.

Girls on Fire utspelar sig under nittiotalets första år, med allt vad det innebär av grunge, satanisthysteri och The Real World. Hannah bor i hålan Battle Creek, där hon är hunsad och ocool i sin high school innan hon möter rebelliska nykomlingen Lacey, som liksom henne hatar the queen bitch Nikki Drummond.

Lacey, som älskar Kurt Cobain, har en dekad groupie till mamma och oheligt obehaglig gudsfanatiker till styvfarsa, tar Hannah under sina vingar och omskapar henne till sin avbild. Men varför hatar Lacey Nikki så mycket? Och vad hände egentligen när Nikkis pojkvän, überjocken Craig, gick ut i skogen och tog livet av sig på Halloween?

Wassermans roman får inga poäng för originalitet. Alla typiska beståndsdelar för en coming-of-age-historia finns med. Upplägget med en anonym och färglös person som ger upp sig själv för att låta sig övertas av en cool och destruktiv person är konventionell.

Här dikterar dock moralen inte nödvändigtvis att berättarna till sist väljer tryggheten och familjen. Snarare tycks moralen ersatts av en slags nihilism som möjligen känns mer trovärdig som tonårig livsfilosofi än den som är gängse i den här sortens uppväxtskildringar.

Kanske är det denna brist på uppbygglighet som gör att Girls on Fire är den första av författarens böcker som inte kategoriseras som YA (det vill säga young adult fiction). Wasserman har gett sig fan på att ta ut svängarna i sex- och våldsskildringarna, så till den grad att hon ofta svajar på gränsen till rent effektsökeri. Det är dock uppenbart att hon har väldigt roligt när hon ägnar sig åt tabubrott. Berättelsen har en mörkt komisk underton som gör det lättare att ta till sig även de scener där det känns att författaren nästan överkompenserar för att göra upp med sin tidigare genres begränsningar.

I slutänden är det ändå väldigt tillfredsställande att läsa en roman som visserligen inte viker av det minsta från sin planerade färdväg, men där författaren har satt sin stolthet i att skriva stilistiskt fulländade och psykologiskt träffsäkra versioner av varenda en av alla dessa bekanta high school-scener, och allt som oftast lyckas.

PS. Jag köpte den elektroniska utgåvan av boken på Dito för femtio spänn. Den tryckta utgåvan finns bland annat på Bokus och Adlibris. En radikal idé är annars att du besöker ditt lokala bibliotek och ser om den finns att låna eller går att låna in!

De dödas röster

Lyssnade klart på thrillerserien De dödas röster igår. Den är skriven av Sara Bergmark Elfgren, känd bland annat som författare till Engelsfors-trilogin och fanbärare för nördkultur, och ingår i Sveriges radios nya dramasatsning.

Om kvaliteten på SRs kommande dramaprojekt är i närheten av detta kommer radiodrama snart på allvar kunna konkurrera med TV-drama om tittarnas/lyssnarnas uppmärksamhet.

De dödas röster är en fiktiv dokumentär om mordet på sjuttonåriga Jessica Lundh i Täby 1996 i vilken journalisten Emma, en av Jessicas bästa vänner, undersöker alla ouppklarade spår kring fallet och vem mördaren egentligen var.

I centrum för dokumentären står Jessica och Emmas dåvarande, till synes tätt sammansvetsade, kompisgäng och deras rollspelande.

Mer om handlingen ska jag inte avslöja.

Upplägget gjorde mig lite orolig. Inte för att berättelsen skulle vara för läskig, men för att greppet fiktiv dokumentär skulle vara för vanskligt att upprätthålla på ett trovärdigt sätt med de övernaturliga inslag som storyn utlovade. 

När jag väl började lyssna blev jag dock snabbt övertygad och uppslukad av berättelsen. Upphovspersonerna har inte slarvat med researchen eller lämnat något åt slumpen. Redan under vinjetten är det uppenbart att de kan dokumentärpoddformen och poddar som Serial utan och innan. 

Bergmark Elfgren, regissören Mattias J. Skoglund och kompani lyckas med balansgången att skapa en trovärdig och känslomässigt engagerande berättelse som samtidigt är otäck och kittlande nära det oförklarliga. Skådespelarna är överlag suveräna. Den otäcka stämningen och spänningen håller alla åtta avsnitten ut.

Jag hoppas att serien får många lyssnare och jag tror att den har potential att få brett genomslag, inte bara bland gamla rollspelare. 

Fast det ska sägas, alla som någon gång spelat rollspel har nog

ännu mer att hämta av De dödas röster.

En bit nutidshistoria som jag annars trodde jag tröttnat på efter att den dragits några gånger i olika sammanhang de senaste åren är den om moralpaniken kring rollspel. Fixeringen vid denna bland gamla rollspelare kan påminna lite om, säg, bibliotekariers fixering vid hur omvärlden uppfattar bibliotekarieyrket.

Här har De dödas röster med sin fiktiva ingång faktiskt nåt nytt att tillföra. Förutom att Bergmark Elfgren insiktsfullt gestaltar rollspelarna och rollspelskulturen lyckas hon också förmedla lockelsen i det förment farliga med rollspel, i synnerhet med rollspelet Kult, så att man själv känner den. 

Fördelen med den skönlitterära framställningen blir tydlig - att den kan levandegöra eran och förmedla dess stämningar på ett hudnära sätt som en mer faktabunden framställning som den i nostalgiböckerna och -artiklarna inte kan.

Kult släpptes när jag var tio år. Jag var nog i alla fall något år äldre när jag såg spelet första gången, men jag minns hur jävla rädd jag var för Kult och hur jag samtidigt inte kunde motstå att bläddra i kompisens storebrors Kult, stirra på bilder av grinande nefariter och läsa om spelets värld, som var bortom fasansfull och som ju faktiskt verkade vara vår värld.

Kults mörka lockelse är dock bara en av de fenomen jag känner igen mig i här.

All den nittiotalsmusik jag själv lyssnade på tycks vara med på ett hörn. Smashing Pumpkins, Tricky, Portishead. PJ Harvey, Beastie Boys...

Det är överhuvudtaget intressant att De dödas röster lyckas pricka in så väldigt många av mina egna nittiotalsreferenspunkter. 

Kanske visar det bara att jag var väldigt vanlig, kanske visar det också att det fanns färre förgreningar och smala spår att följa för de som tillhörde subkulturer som rollspelkulturen för tjugo år sen. En mainstreamfilm med vag koppling till någon form av nördintresse? Taget!

(Nu följer en mycket mild spoiler:)

Det kan vara en förklaring till varför Se7en dyker upp här som en milstolpe för en i rollspelsgänget. Det var något särskilt med den filmen. Jag var på mitt första spelkonvent vintern 1995, Stockholms spelkonvent, med min kompis Erik. Vi hängde med några jämnåriga stockholmare som tjatade om filmen, som precis haft premiär. En av snubbarna hette Anders och att jag minns just hans namn är bara på grund av hans gimmick: att han ständigt gick med käpp. Anders var dessutom vänlig nog att spoila slutet, men när vi kom hem till Eskilstuna drog vi i alla fall med oss resten av det rollspelande kompisgänget och såg filmen på bio. (Jag träffade Anders igen i folkhavet på Dinosaur Jr, Vattenfestivalen 1996, men då var han med andra kompisar och låtsades att han inte visste vad rollspel var för något. Så kan det gå!)

Se7en slog an något som jag blev djupt skakad av. Den oerhörda uppgivenheten i den. Känslorna efter att ha sett den filmen påminde mycket om de känslor som Kult tidigare hade väckt i mig. Jag hade svårt att förlika mig med att det inte fanns plats för något hopp, någon ljusning överhuvudtaget i det smogdränkta inferno till storstadsvärld som filmen målar upp.

Jag känner fortfarande ett lätt obehag när jag tänker på den filmen, precis som att jag alltid kommer att förknippa Kult med en avgrundsdjup skräck, även nu när jag glatt slänger pengar på spelets crowdfundade nya utgåva Divinity lost.

Av den anledningen var det också betryggande att lyssna på De dödas röster. Trots att den stundtals var väldigt otäck är det skönt att inse att andra lockats, skrämts och påverkats av samma saker lika djupt som en själv.

Här finns alla avsnitt av De dödas röster.