Mot slutet av John Darnielles nya roman Universal Harvester börjar jag inse att den inte kommer att skrämmas och att det som känts som uppbyggnad inför en väntad skräckeffekt var själva romanen.
Visserligen förstod jag redan från start att jag inte påbörjade någon traditionell skräckroman, men skräckaspekterna av romanen har framhållits i alla texter jag läst om den, så lättskrämd som jag är antar jag att jag förväntade mig att bli åtminstone lite skraj.
Premissen tycks också utlova skräck. Bokens första del utspelar sig under det sena nittiotalet i Nevada – inte delstaten, utan en håla i Iowa. Midwest! Vidsträckta majsfält i vilka både saker och människor kan försvinna... Bara det räcker ju för att skapa obehag, men värre ska det bli.
I Nevada bor Jeremy med sin pappa. De tar hand om varandra så gott de kan, men är båda känslomässigt stukade efter att ha förlorat sin mamma respektive fru i en bilolycka.
Jeremy jobbar som biträde på en videobutik. En kund som återlämnar She's All That påpekar att bandet innehåller något som inte borde finnas där – någon har ersatt korta partier av filmen med egeninspelat material. Det visar sig att flera filmer innehåller dessa hemvideoscener, som tycks föreställa en person som sitter fastbunden vid en stol, i en lada som ser ut att vara hemmahörande i trakten...
Jeremy jobbar som biträde på en videobutik. En kund som återlämnar She's All That påpekar att bandet innehåller något som inte borde finnas där – någon har ersatt korta partier av filmen med egeninspelat material. Det visar sig att flera filmer innehåller dessa hemvideoscener, som tycks föreställa en person som sitter fastbunden vid en stol, i en lada som ser ut att vara hemmahörande i trakten...
Det låter väldigt läskigt. Men nu har jag ju redan avslöjat att det aldrig blir riktigt otäckt, på sin höjd lite kusligt. Däremot får Universal Harvester mig att tänka på något som Johannes Anyuru sa i Babel häromdagen: att hans uppgift som författare är att hitta hopp och ljus i världens mörker.
Just det är Darnielles specialitet som författare (och att döma av den, visserligen relativt lilla, mängd Mountain Goats jag lyssnat på, även som låtskrivare). Om det är något som både Darnielles debutroman Wolf in White Van och denna andra roman lyckas med, är det att ta en till synes beckmörk upptakt och utvinna oanade mängder ljus, medkänsla och värme ur den.
Gåtan med de snuffartade filmerna visar sig vara den gemensamma fonden för en handfull människors berättelser, varav flera anknyter till den tematik om sorg och förlust som Jeremys historia slår an. Om det inte är skrämmande är det i alla fall medkännande och värdigt.
Ps. Jag saknar hyrvideoeran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar