Tre tyngdlösa

Cigarettes After Sex - "K"

Första gången i år som jag fick den där känslan av att allt hade stannat upp och gett vika för det kvava, lättjefulla, stiltje som sommaren åtminstone i föreställningsvärlden består av var i lördags. Morgonen började med att jag promenerade längs Stångtjärnsvägen och drog en punkterad cykelvagn fullastad med plast, papp, glas och metall framför mig.

När jag kom fram till återvinningen hade jag hunnit bli svettig i min hoodie och det stank av varma sopor, men trots det var det en närmast mindful upplevelse att kryssa mellan containrarna och samvetsgrant slänga skräpet. Helt säkert berodde det på att jag samtidigt lyssnade på låt efter låt av Cigarettes After Sex.

Om jag ska försöka ge en bild av hur musiken låter utifrån min begränsade och av kritikerklyschor evigt märkta vokabulär för att beskriva musik skulle jag säga att:

- Cigarettes After Sex låter som att de borde spelas med tunt ljud på en billig iPhoneförstärkare en ljummen>varm söndagseftermiddag på stranden.

- Tänk dig ett Red House Painters som framför covers på alternativ-r&b-hits (Här hoppades jag på att det skulle bli kongenialt med en kritikermässig formulering om bandet som var lika somrigt slö som deras musik).

Phoenix - "Fior Di Latte"

Det tar mig kanske tjugofem sekunder att ana att jag kommer att älska den här låten. Efter ytterligare tjugofem vet jag att jag älskar den. När sedan refrängen kommer får den mig att tänka på något Billy Corgan sagt som följt mig genom åren. Citatet är från en intervju i Spin 1993 som handlar om tillkomsten av låttexterna på Siamese Dream: "I would sit down at the typewriter and just type pages and pages, and then when I came to a line that made me cringe with embarrassment, that's the one I would use".

När Thomas Mars sjunger "Fior di latte, fi-fi-fior di latte" med en tillkämpat nasal appropriering av italienska skäms jag, nästan grimaserar, mer än jag vanligtvis gör ens av Mars hittepåengelska, som resten av låten framförs på. MEN. När jag vant mig lyfter denna närmast transgressiva frasering låten till att vara något av det bästa Phoenix gjort. Varje detalj är arrangerad med absolut fingertoppskänsla för var gränsen går mellan ljuvlig kitsch och bara kitsch. Att "Fior Di Latte" slutar tvärt med en klocka som ringer visar att även Phoenix förstår att de skapat en perfekt sommardagdröm.

Carly Rae Jepsen - "Cut To The Feeling"

Det finns en tid för crossover thrash från Texas och det finns en tid för euforisk pop från Carly Rae Jepsen. Egentligen är tiden för båda precis nu, men för att ändå slutföra den inledande tankefiguren: det finns nog ingen samtida artist som med lika många refränger tangerat känslan av att cykla hem från jobbet den sista avslutade arbetsdagen före semestern än Carly fucking Rae (jag är medveten om att liknelsen är brackig, men sån är jag). Jag kan lätt leva med att versen är intetsägande, ge mig refrängen igen!

Vad är The Smashing Pumpkins?

Vad är The Smashing Pumpkins?

Idag: en harmlöst tokig haveristgubbe (som kunde ha varit en outsinlig källa till meme-material om han inte varit så hopplöst irrelevant i samtiden) samt hans utbytbara personalstyrka av menlösa musiker.

Det är ett svar på frågan. Ett annat skulle kunna vara "ett yngre men mindre välbehållet The Cure för tidiga åttiotalister".

Under den ungefärliga tidsperioden 1993-1998 hade de dock förmånen att vara ett av de största rockbanden i världen samtidigt som de fick tonåringar som dyrkade dem att känna sig speciella och utvalda.

10 april 1996, för exakt 21 år sedan idag, spelade de i nästan tre timmar på Hovet och då var svaret på inledningsfrågan att The Smashing Pumkpins är typ gud. I alla fall om den hade ställts till mig, som var en av dessa speciella och utvalda 14-åringar som dissade allt som var mainstream (ingen behöver påpeka ironin i detta för mig. Förresten så dyker en sån här, om än några år äldre, SP-elitist upp i Tove Folkessons generationsroman Kalmars jägarinnor).

Pumpkins (som vi brukade kalla dem) är följaktligen också "ett band som många ungdomar gillade för ett par decennier sen".

Men för att få det mest tillfredsställande svaret på frågan om vad The Smashing Pumpkins är behöver jag bara backa några år tillbaka i tiden, till den tredje säsongen av tv-serien Girls och avsnittet där Hannah fyller 25.

Det var egentligen först i det avsnittet som jag förstod Alex Karpovskys karaktär Ray och vilken roll han spelade i sammanhanget. Tidigare hade jag inte riktigt reflekterat över att Ray ska vara kanske tio år äldre än titelns girls, men när han släpper hämningarna till Pumpkins Today och sedan blir personligen kränkt när DJ:n byter låt till något generiskt untz untz faller allt på plats.

Ray Ploshansky är visserligen en levande karaktär i sin egen rätt, men kanske i ännu högre grad en representant för sin generation – min generation. Today med Smashing Pumpkins fungerar här som symbol för generationsklyftan mellan Rays generation och Hannahs. Jag tror inte att det är en slump att jag från och med denna tredje säsong alltmer börjar betrakta Ray som den mest sansade personen i Girls, och den som jag har lättast att relatera till.

Så för att återgå till frågan: vad är The Smashing Pumpkins? Svar:

den perfekta markören för en generation som inte riktigt fattat att den varken är ung eller relevant längre, en generation som får se sina ideal och idéer ignorerade eller i bästa fall hånade av sina efterträdare.

Precis lika tjurskalligt som Ray står upp för sina mossiga principer kommer jag dock att fortsätta betrakta The Smashing Pumpkins mer som mina tonårs räddning, som något magiskt i den torftiga högstadievardagen, än som den sentida inkarnationen som devalverar bandets betydelse ytterligare med varje tossighet som undslipper dess ständige ledare.

P.S! Pumpkins mesta signaturmelodi Today var dessutom låten Liv Strömquist för några veckor sedan valde att spela upp för Caroline Ringskog Ferrada-Noli i deras En varg söker sin pod, för att initiera en diskussion om hur bisarr Billy Corgan är idag vs. Billy Corgan på den gamla goda silverbyxetiden.