Sommarminne #1

I morse hoppade jag av cykeln och sneddade över kyrkogårdsbacken på väg till jobbet. Där stod en parkarbetare och underhöll gräsmattan med en lövblås, och någonting med kombinationen tidig sommarmorgon och utomhusarbete fick mig att tänka på den varma sommaren för ett halvt liv sen som jag inledde med att ha ett kommunalt sommarjobb där jag målade bänkar och träställningar i Lagersberg med omnejd.

Jag minns inte mig själv som cirka tjugoåring särskilt väl, men jag minns att den sommarens juni var varm, tyst och dödligt trist, och att jag varje dag lyssnade på samma kassettband (nästan en anakronism redan då) på väg till och från Lagersberg. På sida A: It's Me God av Breach. På sida B: Venom av samma band.

När den masochisminducerande (ja, jag höftar lite med orden, annars blir det aldrig någon blogg skriven) gnisselballaden "Penetration" avslutat sida B spolade jag tillbaka bandet och lyssnade på den igen. Trampade förbi fabrikerna på Mått Johanssons väg med svetten rinnande längs armarna och mörkret susande i lurarna.

Lästa böckers kyrkogård

I samband med att jag flyttade till Falun för mer än fyra år sedan påbörjade jag en logg där jag nedtecknade böckerna jag läste, filmerna jag såg och spelen jag spelat igenom.

Varför?

För det första är jag en person som närmast tvångsmässigt skriver lappar, påminnelser, listor. Jag är helt enkelt en sån typ – om nu detta generella karaktärsdrag är tillräckligt för att utgöra fundamentet till en typ.

En annan anledning som utkristalliserar sig, såhär med några års avstånd, är att jag förmodligen var en aning nervös inför hur mitt liv i den nya staden skulle arta sig. Kanske tog jag, om än bara halvt medvetet, ansvar för mitt långsiktiga mående genom att skapa en slags buffert som jag skulle kunna gå tillbaka till flera år senare för att hämta bevis på att jag faktiskt har gjort någonting värdefullt med tiden efter flytten.

Med glaset halvfullt menar jag att det är kul att kunna gå tillbaka och se vad jag läste vid en given tidpunkt. Leta mönster. Hitta tillbaka till vad jag tänkte på i ett nära förlutet vars tendens att smälta ihop till en enda mångårig minnesgröt ökar för varje år som gått.

Om glaset å andra sidan är halvtomt är det också oerhört beklämmande att jag känner det här behovet att registerföra varje potentiellt meningsfull upplevelse, som om upplevelsen inte är meningsfull innan den resulterar i något konkret – konst som en bock i en ruta, som något oskiljbart från annan konsumtion, som prestation.

Jag tror hur som helst inte att jag missat att redovisa en enda bok, film eller spel som jag tagit mig igenom sen dess. Fram tills igår. Då råkade jag nämligen radera hela listan.

Min spontana reaktion var att försöka ta reda på hur det där satans molnet som jag ju faktiskt betalar några kronor i månaden för fungerar. Sen stannade jag upp i mitt googlande, och det var inte enbart för att det verkade orimligt jobbigt att återskapa innehållet på min telefon. Skit i det, tänkte jag. Nu kan jag göra vad jag vill. Jag kan sluta läsa P.O. Enquists samlade kammarspel efter bara två avverkade dramer, avsluta mitt i en mening, lägga boken åt sidan och känna mig helt tillfreds med det jag faktiskt läst istället för att tvinga mig själv att läsa från pärm till pärm för att kunna lägga boken till min supersymboliska lista. Jag är... fri?!

Så nu ligger alltså alla hundratals avslutade böcker, filmer och spel och skvalpar bland molnen, flyttade från loggens mentala kyrkogård till minnets efterliv, och jag tror jag föredrar att ha dem där.

Kristecken

Att jag en lördagkväll i väntan på mello poppar popcorn samtidigt som jag stuffar till vinjettmusik från olika åttiotalstvserier, det kan ju inte vara något annat än ett tecken på att fyrtioårskrisen kommer krypande som myror över linoleumgolven i Slätta om sommaren.

 

 

Everything Sucks!

Nog för att livet för det mesta redan känns som ett enda stort Feel old yet-meme, men nu har Netflix dessutom producerat en dramediserie om 90-talet.

Serien heter Everything Sucks!, och den uttalade ambitionen bakom är att ta över stafettpinnen från serier som Nollor och nördar, That 70's show, En härlig tid och Gänget och jag. Den röda tråden som löper mellan dessa serier är alltså dels att de är någon form av komedier, men främst att de skildrar varsin tidsperiod (80-, 70-, 60- och 50-talet) med tjugo års distans.

Jag är inte dummare än att jag fattar att jag sedan flera år tillbaka tillhör kategorin medelålders, men det är ändå något med följande fakta som är så svårsmält:

That 70's Show utspelar sig 1976, första säsongen hade premiär 1998.

Everything Sucks! utspelar sig 1996, första säsongen har premiär (16 februari) 2018.

1996 var alltså för lika länge sen som 1976 var när That 70's Show hade premiär! Tjugotvå jävla år. Tack för mig.

En liten avstickare

I förrgår inledde jag hemfärden från jobbet med att cykla in på en annan gata än den jag vanligtvis tar. Under den minimala avstickaren trampade jag förbi ett hus som i min minnesbild är en stor kloss till tvåplansvilla.

Här krävs nog en förklaring till varför jag inte tydligt minns ett hus som jag cyklade förbi bara i förrgår. Mitt byggnadsminne är helt enkelt inte bra alls. Jag försökte kompensera genom att kolla upp huset på Googles gatuvy, men gav upp direkt efter att ha hamnat här i mitt mobilgooglande (Falun, Kansas, var i och för sig en fantastisk syn som inte alls osökt fick mig att vilja se om Den sista föreställningen).

Hur som helst. Från ett av villans öppna fönster (stora fönster, det minns jag) kom knarrandet av en fiol som stämdes. Sen... KRASCH! Ljudet av något som revs. En vägg? Min första tanke var: Einstürzende neubauten!

Jag fnissade för mig själv, som den fjant jag är. Sen tänkte jag: hur ska jag förmedla det här bisarra undantagsögonblicket i vardagen? Ska jag skriva en tweet? Filma via Instagram och hoppas på att de två ljuden möts igen?

Allteftersom jag cyklade vidare (långsamt, på grund av halkrisken) hamnade den åttiotalsavantgardistiska och oplanerade konsertsnutten jag tagit del av längre bak i medvetandet. Tillvaratagandet uteblev.

Att jag skriver om den här händelsen som knappt var en händelse nu, här, kan ju tyda på att mitt liv är så ordentligt inrutat att minsta lilla avsteg motiverar en flera stycken lång bloggtext. Eller att det finns ett behov av att omvandla varje upplevelse till ett korn med vilket man kan bygga på det skeva självporträtt som är ens samlade internetnärvaro, och att det behovet är så starkt att det inte skulle kännas fel att kalla det patologiskt.

Ett kort för faster Kattis

Utanför friggeboden är morgonen klar och sval. Antar att det är höst nu, fast lövverken på björkarna som omger stugan och tomten fortfarande är mer gröna än gula och temperaturen befinner sig precis på rätt sida gränsen till det uthärdliga när jag tar av mig tröjan utomhus för en punkdusch i iskallt vatten.

Jag har varit här åtminstone de första tjugo somrarna i mitt liv. Visserligen mer sporadiskt åren efter det, men stugan i Stråtjära, Skogs socken, är tveklöst ett andra hem för mig. Ändå är det först nu, när jag inte kommer upp lika ofta, som jag verkligen förstår skillnaden på detta hem och Hemma, bland radhusen.

Det är tyst här. Nej, det stämmer inte riktigt. Det är tyst av människor. Skogen däremot, delvis avverkad eller ej, viskar. Tänk att jag var rädd för skogen här när jag var ett barn. Nu talar den lugnt, tydligt, tröstande – som till ett barn. Påminner mig om att farfar Sixten vilar i trakten, att farmor Gun vilar i trakten, om alla andra släktingar som begravts på Skogs kyrkogård.

Idag var tiden inne för faster Kattis att också få vila här. Katarina, som såg till att jag fick dricka världens största cola i Kew Gardens när hon bodde i London. Min lärarfaster Katarina, som hade min djupaste respekt ända sedan hon gödde mitt och brorsans intresse för Garbage Pail Kids – hon tillhörde inte dem som tyckte att det var hemskt att sätta de groteska samlarbilderna i händerna på barn, utan var minst lika peppad på dem som sina elever.

Kattis stora fritidsintresse var fotografi, och på jularna fick vi syskonbarn varsitt häfte som sammanfattade året med hennes bilder. Varje sommar fotade hon mig, mina syskon och våra kusiner när vi satt eller stod tillsammans på samma skrangliga bänk vid Farmors stuga. Hon såg till att dokumentera och bevara vår uppväxt, men var också med själv, hittade alltid på roliga och spännande äventyr för oss barn att ta oss an.

Hela dagen tänkte jag på de där raderna av Bodil Malmsten: "Vi som lever / Är bara de döda på semester / Nån sorts sommargäster", men istället för moster Lillie och cigg så fortsatte det med att jag Tar ett kort / för faster Kattis. Det kanske låter cheesy, men det var hur som helst vad jag tänkte när jag fotograferade kistan och blommorna efter att vi sagt våra farväl till Katarina.

När vi i sakta mak gick ut från kyrkan sken solen efter en regnig morgon. Jag tog ett kort av kyrkan också. Det var väl egentligen inget särskilt med att jag gjorde det, men jag tänkte på min faster när jag tog bilderna, och då fylldes den slentrianmässiga handlingen med mening. Samma sak senare, när jag fotade den stilla kyrkogården och farmor och farfars grav.

Gun och Sixten skulle båda ha fyllt 100 i år. Farmor dog för fjorton år sedan och farfar fick jag inte ens träffa, han dog två år innan jag föddes. Ändå känns det som att båda är närvarande och att de alltid varit det. Samma känsla kommer nu att omfatta Katarina. Vila i frid.

Girls on Fire

Jag har en veckogammal bebis. Jag skriver det bara för att få citera en mening ur Robin Wassermans Girls on Fire, som på pricken beskriver hur fort det ovanliga kan omvandlas till rutin i det undantagstillstånd som sommaren utgör: "It was inexplicable and impossible, and then, with that weird summer temporal distortion where one day seems like ten and a week is enough to turn any alien addition into the familiar furniture of life, it was routine."

Det omöjliga och oförklarliga i citatet syftar visserligen inte på någon nyfödd bebis, utan på en osannolik vänskap mellan två tonårstjejer. Jag tycker att det kan tas för bevis på min tes att Wassermans roman är så välskriven att man kan välja ett stycke ur den nästan på måfå och garanteras en snygg formulering som säger någonting även utanför sin ursprungliga kontext.

Girls on Fire utspelar sig under nittiotalets första år, med allt vad det innebär av grunge, satanisthysteri och The Real World. Hannah bor i hålan Battle Creek, där hon är hunsad och ocool i sin high school innan hon möter rebelliska nykomlingen Lacey, som liksom henne hatar the queen bitch Nikki Drummond.

Lacey, som älskar Kurt Cobain, har en dekad groupie till mamma och oheligt obehaglig gudsfanatiker till styvfarsa, tar Hannah under sina vingar och omskapar henne till sin avbild. Men varför hatar Lacey Nikki så mycket? Och vad hände egentligen när Nikkis pojkvän, überjocken Craig, gick ut i skogen och tog livet av sig på Halloween?

Wassermans roman får inga poäng för originalitet. Alla typiska beståndsdelar för en coming-of-age-historia finns med. Upplägget med en anonym och färglös person som ger upp sig själv för att låta sig övertas av en cool och destruktiv person är konventionell.

Här dikterar dock moralen inte nödvändigtvis att berättarna till sist väljer tryggheten och familjen. Snarare tycks moralen ersatts av en slags nihilism som möjligen känns mer trovärdig som tonårig livsfilosofi än den som är gängse i den här sortens uppväxtskildringar.

Kanske är det denna brist på uppbygglighet som gör att Girls on Fire är den första av författarens böcker som inte kategoriseras som YA (det vill säga young adult fiction). Wasserman har gett sig fan på att ta ut svängarna i sex- och våldsskildringarna, så till den grad att hon ofta svajar på gränsen till rent effektsökeri. Det är dock uppenbart att hon har väldigt roligt när hon ägnar sig åt tabubrott. Berättelsen har en mörkt komisk underton som gör det lättare att ta till sig även de scener där det känns att författaren nästan överkompenserar för att göra upp med sin tidigare genres begränsningar.

I slutänden är det ändå väldigt tillfredsställande att läsa en roman som visserligen inte viker av det minsta från sin planerade färdväg, men där författaren har satt sin stolthet i att skriva stilistiskt fulländade och psykologiskt träffsäkra versioner av varenda en av alla dessa bekanta high school-scener, och allt som oftast lyckas.

PS. Jag köpte den elektroniska utgåvan av boken på Dito för femtio spänn. Den tryckta utgåvan finns bland annat på Bokus och Adlibris. En radikal idé är annars att du besöker ditt lokala bibliotek och ser om den finns att låna eller går att låna in!