I förrgår inledde jag hemfärden från jobbet med att cykla in på en annan gata än den jag vanligtvis tar. Under den minimala avstickaren trampade jag förbi ett hus som i min minnesbild är en stor kloss till tvåplansvilla.
Här krävs nog en förklaring till varför jag inte tydligt minns ett hus som jag cyklade förbi bara i förrgår. Mitt byggnadsminne är helt enkelt inte bra alls. Jag försökte kompensera genom att kolla upp huset på Googles gatuvy, men gav upp direkt efter att ha hamnat här i mitt mobilgooglande (Falun, Kansas, var i och för sig en fantastisk syn som inte alls osökt fick mig att vilja se om Den sista föreställningen).
Hur som helst. Från ett av villans öppna fönster (stora fönster, det minns jag) kom knarrandet av en fiol som stämdes. Sen... KRASCH! Ljudet av något som revs. En vägg? Min första tanke var: Einstürzende neubauten!
Jag fnissade för mig själv, som den fjant jag är. Sen tänkte jag: hur ska jag förmedla det här bisarra undantagsögonblicket i vardagen? Ska jag skriva en tweet? Filma via Instagram och hoppas på att de två ljuden möts igen?
Allteftersom jag cyklade vidare (långsamt, på grund av halkrisken) hamnade den åttiotalsavantgardistiska och oplanerade konsertsnutten jag tagit del av längre bak i medvetandet. Tillvaratagandet uteblev.
Att jag skriver om den här händelsen som knappt var en händelse nu, här, kan ju tyda på att mitt liv är så ordentligt inrutat att minsta lilla avsteg motiverar en flera stycken lång bloggtext. Eller att det finns ett behov av att omvandla varje upplevelse till ett korn med vilket man kan bygga på det skeva självporträtt som är ens samlade internetnärvaro, och att det behovet är så starkt att det inte skulle kännas fel att kalla det patologiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar