Ett kort för faster Kattis

Utanför friggeboden är morgonen klar och sval. Antar att det är höst nu, fast lövverken på björkarna som omger stugan och tomten fortfarande är mer gröna än gula och temperaturen befinner sig precis på rätt sida gränsen till det uthärdliga när jag tar av mig tröjan utomhus för en punkdusch i iskallt vatten.

Jag har varit här åtminstone de första tjugo somrarna i mitt liv. Visserligen mer sporadiskt åren efter det, men stugan i Stråtjära, Skogs socken, är tveklöst ett andra hem för mig. Ändå är det först nu, när jag inte kommer upp lika ofta, som jag verkligen förstår skillnaden på detta hem och Hemma, bland radhusen.

Det är tyst här. Nej, det stämmer inte riktigt. Det är tyst av människor. Skogen däremot, delvis avverkad eller ej, viskar. Tänk att jag var rädd för skogen här när jag var ett barn. Nu talar den lugnt, tydligt, tröstande – som till ett barn. Påminner mig om att farfar Sixten vilar i trakten, att farmor Gun vilar i trakten, om alla andra släktingar som begravts på Skogs kyrkogård.

Idag var tiden inne för faster Kattis att också få vila här. Katarina, som såg till att jag fick dricka världens största cola i Kew Gardens när hon bodde i London. Min lärarfaster Katarina, som hade min djupaste respekt ända sedan hon gödde mitt och brorsans intresse för Garbage Pail Kids – hon tillhörde inte dem som tyckte att det var hemskt att sätta de groteska samlarbilderna i händerna på barn, utan var minst lika peppad på dem som sina elever.

Kattis stora fritidsintresse var fotografi, och på jularna fick vi syskonbarn varsitt häfte som sammanfattade året med hennes bilder. Varje sommar fotade hon mig, mina syskon och våra kusiner när vi satt eller stod tillsammans på samma skrangliga bänk vid Farmors stuga. Hon såg till att dokumentera och bevara vår uppväxt, men var också med själv, hittade alltid på roliga och spännande äventyr för oss barn att ta oss an.

Hela dagen tänkte jag på de där raderna av Bodil Malmsten: "Vi som lever / Är bara de döda på semester / Nån sorts sommargäster", men istället för moster Lillie och cigg så fortsatte det med att jag Tar ett kort / för faster Kattis. Det kanske låter cheesy, men det var hur som helst vad jag tänkte när jag fotograferade kistan och blommorna efter att vi sagt våra farväl till Katarina.

När vi i sakta mak gick ut från kyrkan sken solen efter en regnig morgon. Jag tog ett kort av kyrkan också. Det var väl egentligen inget särskilt med att jag gjorde det, men jag tänkte på min faster när jag tog bilderna, och då fylldes den slentrianmässiga handlingen med mening. Samma sak senare, när jag fotade den stilla kyrkogården och farmor och farfars grav.

Gun och Sixten skulle båda ha fyllt 100 i år. Farmor dog för fjorton år sedan och farfar fick jag inte ens träffa, han dog två år innan jag föddes. Ändå känns det som att båda är närvarande och att de alltid varit det. Samma känsla kommer nu att omfatta Katarina. Vila i frid.