Universal Harvester

Mot slutet av John Darnielles nya roman Universal Harvester börjar jag inse att den inte kommer att skrämmas och att det som känts som uppbyggnad inför en väntad skräckeffekt var själva romanen.

Visserligen förstod jag redan från start att jag inte påbörjade någon traditionell skräckroman, men skräckaspekterna av romanen har framhållits i alla texter jag läst om den, så lättskrämd som jag är antar jag att jag förväntade mig att bli åtminstone lite skraj.

Premissen tycks också utlova skräck. Bokens första del utspelar sig under det sena nittiotalet i Nevada – inte delstaten, utan en håla i Iowa. Midwest! Vidsträckta majsfält i vilka både saker och människor kan försvinna... Bara det räcker ju för att skapa obehag, men värre ska det bli.

I Nevada bor Jeremy med sin pappa. De tar hand om varandra så gott de kan, men är båda känslomässigt stukade efter att ha förlorat sin mamma respektive fru i en bilolycka.
Jeremy jobbar som biträde på en videobutik. En kund som återlämnar She's All That påpekar att bandet innehåller något som inte borde finnas där – någon har ersatt korta partier av filmen med egeninspelat material. Det visar sig att flera filmer innehåller dessa hemvideoscener, som tycks föreställa en person som sitter fastbunden vid en stol, i en lada som ser ut att vara hemmahörande i trakten...

Det låter väldigt läskigt. Men nu har jag ju redan avslöjat att det aldrig blir riktigt otäckt, på sin höjd lite kusligt. Däremot får Universal Harvester mig att tänka på något som Johannes Anyuru sa i Babel häromdagen: att hans uppgift som författare är att hitta hopp och ljus i världens mörker.

Just det är Darnielles specialitet som författare (och att döma av den, visserligen relativt lilla, mängd Mountain Goats jag lyssnat på, även som låtskrivare). Om det är något som både Darnielles debutroman Wolf in White Van och denna andra roman lyckas med, är det att ta en till synes beckmörk upptakt och utvinna oanade mängder ljus, medkänsla och värme ur den.

Gåtan med de snuffartade filmerna visar sig vara den gemensamma fonden för en handfull människors berättelser, varav flera anknyter till den tematik om sorg och förlust som Jeremys historia slår an. Om det inte är skrämmande är det i alla fall medkännande och värdigt.

Ps. Jag saknar hyrvideoeran.

Boken finns bland annat att köpa på Adlibris och Bokus.

Mello på högstadieskola för tjugo år sen

Så här säger Tove: "När man är sex år är man inte alls intresserad av mello, men när man är sju är man jätteintresserad." Anekdotisk bevisföring kallas det. På tal om mello och anekdoter kom jag att tänka på en annan melodifestival. På Årbyskolan, min högstadieskola, var det tradition att niorna fick arrangera sin egen melodifestival. När det var vår tur var jag med i två olika konstellationer, den ena uppträdde med Sepulturas "Roots, Bloody Roots" och den andra spelade Holes "Teenage Whore".

Gänget som spelade Hole var samma som utgjorde alternativrockbandet (på den tiden tyckte vi att det var coolt att använda termen alternativrock för sådant som tuffade fram bara några millimeter vid sidan av den allra bredaste rockmittfåremaskinen) Starla. Det kan ha varit så att vi även framförde en egen låt, eller så var det på niornas avslutning. Never mind. Det mest förbryllande minnet från Årby-mello anno 1996 var att två snubbar körde 2Pac och Snoop Doggs "2 Of Amerikaz Most Wanted" med blackface-sminkning. Pikant.

Skam

Jag vet. Ingen behöver eller vill läsa en till trettiofemåring tycka till om Skam. Eftersom jag är helt skamlös (förlåt) bjussar jag ändå ett par reflektioner kring den briljanta, underbara, fantastiska serien – inklusive spoilers från de två första säsongerna, som är de som jag sett hittills eftersom de finns med svensk text på SVT. Se så, var glada att ni alla fall slipper Min gymnasiekamp – bloggbiografi i sex delar av Yung Knausgård aka Daniel Sundgren.

1. Tror aldrig jag sett någon som är så sinnsykt bra på att spela full som Lisa Teige, som spelar Eva. Minspelet, rörelsemönstret, allt är smärtsamt rätt. Kanske verkar det random att lyfta ut just denna prestation, när skådespeleriet överlag är en av de saker som gör Skam så bra, men anledningen till att Evas fyllescener fastnar är att skådespelad fylla annars nästan undantagslöst fungerar som ett tjutande alarm till påminnelse om att det vi ser inte är på riktigt! Detta är helt enkelt en detalj som säger någonting om hur serien som helhet får till allt rätt.

2. Det lyssnas på en del horribel studentflaksmusik i Skam och konstigt vore det väl annars. De icke-diegetiska låtarna – det vill säga de som spelas upp för oss tittare, i vår verklighet, och inte i själva fiktionen – är dock inte heller alltid njutbara. Musikläggningen är brokig och för varje "Dick in the air" eller "Teardrop" finns det en olyssningsbar Die Antwoord-låt eller menlös Smashing Pumpkins-cover.

Flera av de mer minnesvärda musikscenerna kombinerar postironisk slowmotion med attitydsstinn hiphop (Kelis, Young Thug, Jay Z + Kanye West) eller sakrala sånger ("Dejlig er jorden"), men den musiklagda scen som lite oväntat gjorde starkast intryck på mig var den som utspelas när William, efter tjat och utpressning, till sist har fått Noora att gå med på att gå på en date och ska hämta upp henne med bilen.

Noora sätter sig motvilligt i Williams nästan parodiskt fräsiga bil och när de sedan kör genom Oslokvällen är det till tonerna av The Weeknds "The Hills".

 

Det känns klockrent. Vilken samtida musik är lika skräddarsydd för moraliskt geggigt tonårsdrama som The Weeknd? Vilken artist illustrerar bättre den gymnasiala posörnihilism som är det enda vi ditintills sett hos William än just The Weeknd? The Weeknd är liksom så corny att man ryser av skam ("I'm just try'na get you out the friend zone"), samtidigt som det finns en nerv i musiken som gör att man mot bättre vetande fortsätter lyssna. Kanske fortsätter man också lyssna för att man tycker sig ana något mer där – något mänskligt som glimtar bakom de trötta douche-poserna och klichéerna, precis som man inbillar sig att det gör hos William, precis som man alltid hoppas att det ska göra hos alla såna här känslomässigt stukade snyggon.

När William parkerat bilen kommer detaljen som gör hela scenen för mig: han stänger av musiken. Vad som sker i det ögonblicket är en subtil perspektivförskjutning. Det som jag först uppfattade som en scen med icke-diegetisk musik visar sig ha varit en scen med diegetisk musik. Det innebär att det som vi under bilresan tolkar som regissörens val av musik för att förklara och/eller förstärka stämningen i bilen, snarare är Williams metod att osäkra de fasta positionerna mellan honom och Noora.

Jag vägrar tro att det är en slump att någon så manipulativ som William spelar just "The Hills". Kanske vill han skapa en air av fara, bara för att sedan kunna kontrastera med att bjuda på kakao. Kanske passar han på att driva lite med Nooras bild av honom och/eller sitt eget identitetsbygge som bad boy. "The Hills" blir då en slags metakommentar till Williams karaktär. Kanske är det så. Eller så har jag bara livlig fantasi!

Här är hur som helst en lista över de bästa musikscenerna i Skam.

För övrigt lyssnar jag på Svenska Skam-podden, som mycket förtjänstfullt ältar alla aspekter av Skam, och så har jag precis insett att jag inte kan vänta på svensk text för att kolla på säsong tre. Att döma av de två avsnitten jag sett hittills står det klart att det inte är särskilt svårt att förstå norska och att tredje säsongen verkar minst lika bra som de första två.

Stockholm, love and devotion

Ända sedan första gången jag såg och hörde världens ledsnaste Mauro maxa magstödet för att serenadera Sarah, på Listan, har Stockholm fått symbolisera allt som Eskilstuna redan då hade upphört att utgöra för mig.

Stockholm – en plats som sjöd av hopp och en förtvivlan som bara måste vara mer meningsfull än den man kunde känna i ett radhus intill E20, Klippbergen och världens ände. Ett utrymme att projicera all sin romantiska sorg och längtan på. Ett undantagstillstånd – staden familjen åkte till någon gång om året för att jag och mina syskon i andakt skulle kunna röra oss mellan hyllorna på Stor & Liten, äta på McDonalds (innan det fanns i Eskilstuna) och sedan slumra medan den tidiga kvällens mörker slöt sig om tåget som tog oss hem. Senare: någonstans att supa, shoppa, dagdrömma. Allt detta var Stockholm, men inte en plats att bo på. Det hade alltid varit underförstått.

Nåväl, sen gjorde jag ju det ändå, bodde där. Så blev Stockholm också så småningom vardag, med allt vad det innebar av avmystifiering, blasé attityd och tristess. Samtidigt tror jag att den där orimligt romantiserade bilden överlevde, om än djupt under den hypnotiskt vaggande ytan.

Sedan jag flyttade från Stockholm har jag aldrig ångrat mig och sällan saknat staden, men när jag lyssnar på Jonathan Johanssons Love & Devotion känner jag ett sug efter den igen. Johanssons nya album är Stockholm. Inte bara för att han sjunger om Dovas och Heron city. Den underfundigt popkulturreferenstäta hipsterjargongen, som han sedan Lebensraum! blandat ut sina mer lyriska och allvarstyngda strofer med, är även utan platsangivelser en Stockholmsmarkör i sig.

Framförallt låter skivan som storstans inre, som en hypermodern bärare av den innerstadspop-tradition som Scoccos sound 1988 också tillhör. Den låter som stämningen som uppstår när man är trött och less, men har blivit övertalad att möta upp en kompis inne i stan och följaktligen sitter i en halvfull tunnelbanevagn, på väg ut. Som känslan i en när tåget kommer upp ur jorden och man stirrar ut i kvällen där hundratals pyttesmå lägenhetsfönster lyser som flyktiga drömmar om hopp och förändring.

Love & Devotion följer en kärleksrelation när den balanserar över glappet mellan eufori och illusionslös vardag. Ett tydligt tema är jakten på det genuina, "the real thing", det som inte är bull. Detta sökande går ju att applicera på alla aspekter av livet. Jag, som fortfarande i viss mån har kvar en typisk "kusinen från landet"-syn på Stockholm, ser i temat också min relation till staden; svårigheten att se förbi all rök och alla speglar, att vara i vardagsmalandet och acceptera verkligheten som good enough, utan att ständigt kräva att staden ska producera nya spektakulära kickar.

Lyssna på musik, se videor och läs texter (dock inte från Love & Devotion ännu) på Jonathan Johanssons hemsida.

Här framför Johansson "Real Thing" på P3 Guld-galan:

 

Min vecka med Halt and Catch Fire

Min första tanke när jag vaknade på måndagsmorgonen: hur ska det gå för Cameron?

I några sirapströga sekunder kände jag mig genuint oroad, som om jag precis fått reda på att en kompis gått in i en depression eller tyngts av något annat verkligt bekymmer. Cameron Howe är dock en helt fiktiv person, närmare bestämt en av huvudkaraktärerna i Halt and Catch Fire, AMC-serien som under en vecka och cirka 2,7 ditintills sedda säsonger hade förflyttat mig till ett icke-idealiserat 1980-tal/en övertygande replika av persondatorevolutionens startbana.

Egentligen vet jag inte om min oro för en påhittad person säger mest om mig, om de psykologiska effekterna av dagens bingevanor eller om just den här seriens kvaliteter, men jag lutar ändå åt det sista alternativet.

Första säsongen av HaCF utspelar sig 1983 och inleds med att forne IBM-säljaren Joe MacMillan (Lee Pace) nästlar sig in på Dallasbaserade mjukvaruföretaget Cardiff Electric, där han lyckas övertala den avdankade dataingenjören Gordon Clark (Scoot McNairy) att försöka plocka isär IBM:s persondator och tillverka en portabel variant. MacMillan får även med sig avhoppade collegestudenten och punkiga programmerarunderbarnet Cameron Howe (Mackenzie Davis). 

Tanken är att Howe ska skriva operativsystemet till den nya portabla PC:n, men hon är inte det minsta beredd att kompromissa med sin autonomitet eller friktionsfritt anpassa sig till rollen som hunsad kontorsslav, vilket – tillsammans med det faktum att hon och MacMillan inleder en slags förment kravlös relation – leder till en hel del drama.

Huvudrollskvintetten kompletteras av Gordons fru, Texas Instruments-anställda Donna Clark (Kerry Bishé), vars ingenjörstalanger inledningsvis får stå tillbaka för hennes makes martyrium som "plågat geni", och John Bosworth (Toby Huss), Cardiff Electrics texanske good 'ol boy till chef.

I piloten fångades jag mer av det heist-liknande upplägget än av karaktärerna, men under loppet av några avsnitt blev jag minst lika engagerad i protagonisterna och deras inbördes relationer som i huvudintrigen, men i lika stor utsträckning som karaktärerna och intrigen är det HaCF:s setting som gör den speciell.

Det kunde lika gärna ha blivit ett yvigare och mindre tålmodigt Mad Men, med 1980-talets datorbransch som genomskinlig ytfinish på en upprepning av den sistnämnda seriens fulländade kontorsdramatik, men efter en lite sökande inledning hittar HaCF sitt eget uttryck och en övertygande tolkning av den stämning som måste ha rått i Texas Silicon Prairie under 1980-talets första halva (och senare i Kaliforniens Silicon Valley), ett lätt febrigt tillstånd där omvälvande förändringar hela tiden hägrar vid horisonten, en tidsanda som tycks pendla mellan uppgivenhet och framtidstro.

Serien är sällan showig med hur grundligt researchade komponenterna i dess 1980-talstidsfärg är – ibland skulle man nästan kunna missta miljön för en samtida – men tekniken, detaljerna, det som räknas känns rätt. Dessutom har det strösslats generöst med relativt subtila populärkulturhistoriska referenser, utöver en del härliga 80-talsdatorer och spelkonsoler i bild.

Flera av de här små nördblinkningarna gjorde mig barnsligt glad. Att Gordon i säsong 2 läser William Gibsons Neuromancer fick mig att plocka ner uppföljaren Count Zero ur hyllan, och Sierra On-Line nämns, vilket ledde tankarna till en verklig pionjär inom datorspelsutveckling: Roberta Williams, som grundade Sierra med sin make Ken och skapade det första äventyrsspelet som kombinerade text med grafik (Mystery House).

Williams ligger även bakom King's Quest-spelen, av vilka jag alltid kommer att bära med mig åtminstone 3:an och 5:an i minnet efter att de gett mig många magiska timmars spelande. Sierra dominerade de grafiska äventyrsspelen på 80-talet, innan de fick maka på sig en aning för att ge plats för konkurrenten LucasArts.

Nyligen blev det klart att HaCF kommer att avslutas med en fjärde säsong. Första två säsongerna finns på HBO Nordic och alla tre finns på C More. Det går också att köpa första säsongen för en hundring på exempelvis Cdon eller Discshop.

Linda och Valentin: samlade äventyr 6

2015 lyckades jag under årets sista månader kila in tillräckligt många tidsluckor i tillvaron för att hinna se om alla Bond-filmerna. Årets motsvarighet är att se hela The Wire (jag har hittills hunnit med lite mer än hälften). Inför nästa år har jag funderat på att höja ribban för dessa små kvasisjälvföverkligande projekt och lära mig ett språk. Jag tänker, naivt nog, att tiden som jag lägger på att se 25 filmer eller fem säsonger tv-drama ungefär motsvarar den som det tar att tillgodogöra sig grunderna i ett språk.

Franskan har varit en het kandidat för detta megalomana 2017-projekt, bland annat efter att jag fick ett akut sug efter att läsa Virginie Despentes senaste roman Vernon Subutex. Förra veckan fick jag dock ett skäl mindre att förkovra mig i just franska språket, i och med att serieförlaget Cobolt gav ut sin senaste samlingsutgåva av Pierre Christin och Jean-Claude Mézières klassiska science fiction-serie om rymdtidsagenterna Linda och Valentin. Cobolt är nu inne på sjätte bandet av den svenska utgivningen. Vad som är anmärkningsvärt med Linda och Valentin: samlade äventyr 6 är att boken innehåller två album som för första gången publiceras på svenska.

Jag upptäckte serien via bokbussen och albumet Bortom okända gränser i slutet av 1980-talet, eller möjligtvis precis i början av 1990-talet. Greps av en sense of wonder som nog susade förbi känslan som Narnia- eller Prydainböckerna ingett, och finkammade följaktligen Eskilstunas biblioteksfilialer för att få läsa så många som möjligt av det dussin album som fanns på svenska då. När det flera år senare visade sig att Hotet från ultralum, som gavs ut 1996, satt punkt för den svenska utgivningen trodde jag inte att jag skulle få läsa de avslutande fem delar som gavs ut mellan 1998 och 2010 i Frankrike – inte med mindre än att jag lärde mig läsa på franska (eller fann mig i att läsa de danska översättningarna). Inte ens när Cobolt började med sin återutgivning vågade jag hoppas på att de skulle komma till de oöversatta albumen, men jag är så klart barnsligt glad över att ha haft fel.

Hotet från ultralum inleder volymen. Den utgör första delen i ett dubbelalbum där andra delen är det på svenska debuterande Hittebarnet från stjärnorna. Storyn tar avstamp i den dävna tillvaro Linda och Valentin för medan de, med sinsemellan olika resultat, försöker hantera faktumet att de tycks vara de enda kvarvarande människorna bland oräkneliga andra existenser i galaxen. På en lyxkryssning råkar de hamna mitt i kidnappningen av en viss storkalifs odrägliga unge, och Linda blir i kalabaliken också bortförd av kidnapparna. Det är upptakten på en typisk L&V-berättelse av det mer lättsamma, action- och humorbestrukna slaget.

Ur Hotet från ultralum

Själva storyn tillhör inte seriens mer minnesvärda. Christin introducerar ännu en kapitalistisk utsugare, storkalifen, och ett förtryckt, "primitivt", arbetarfolk för Linda och Valentin att stärka. Temat är ett som förekommer ofta i Linda och Valentin. Eftersom serien känns så genuint snäll, snarare än utstuderat pk, har jag dock svårt att hata dessa samhällskritiska drag. Tyvärr har dessa aspekter av Linda och Valentin inte utvecklats nämnvärt sen sjuttiotalsalbumen, och skildringen av samhällets maktförhållanden blir sällan mer nyanserad eller subtil än den i Bamse.Utöver kamp mot giriga kalifer och välkomna gästspel från en schniarf, shingouzerna samt Jal och Kistna från Bortom okända gränser hinner Christin även med ett par nedslag med mild, svepande, satir över nöjesindustrin och vad man får förmoda är tendenser han ser i det västerländska utbildningsväsendet. Tonvikten på humor gör att det aldrig känns som så mycket står på spel, och möjligen är berättelsen för mycket av en bagatell för att breda ut sig över två album. Jag föredrar också den generellt sett allvarligare tonen i de åttiotalsalbum där rymdtidsagenterna pendlar mellan uppdrag på jorden och ute i galaxen.

Ur Hittebarnet från stjärnorna

Trots alla invändningar är detta konstant underhållande läsning. Där storyn är väl tunn finns alltid Mézières snärtiga och fantasispäckade underverk till teckningar för att uppväga, och den stora behållningen med de här albumen är ändå att få återuppta bekantskapen med Linda och Valentin. Där några bifigurer är för schablonartade är seriens protagonister nämligen alltid väldigt levande och mänskliga. Jag trivs i deras sällskap. Jag tycker om att följa dem, deras tjafs och deras samspel, Lindas beslutsamhet och Valentins mer försiktiga, stundtals bortkomna, framtoning. Sense of wonder och allt det där oaktat är det i slutändan karaktärerna Linda och Valentin som gör Linda och Valentin så bra.

I Genom osäkra tider gör rymdtidsagenterna ett av seriens otaliga rumtidssprång. Den här gången återvänder de, precis som i de bästa albumen, till hemplaneten jorden, i vår tid, för att rädda den från kloningskåta företag, djävulen och gud. Christin och Mézières tolkning av den heliga treenigheten, som introducerades i Hypsis blixtar, gör här comeback för att stävja vetenskapens landvinningar inom kloningen och de får sällskap av ingen mindre än ärkeängeln själv. Till skillnad från en del av Christins övriga försök till satir, tycker jag han och Mézières respektlöst framställda treenighet är rätt välfunnen. Nu är de knappast de enda bekantingarna i denna fullproppade story. Var och varannan sida bjuder på gästspel och hänvisar till tidigare berättelser: Det stigande vattnets stad, Elementarvarelserna, Vårdagjämningens hjältar, Ambassadören som försvann, De onda drömmarna...

Den heliga treenigheten, ur Genom osäkra tider

Trots försöken att klämma in så mycket som möjligt finns det på ett sätt mer framåtrörelse i Genom osäkra tider än i volymens andra album. Det känns som om Christin här har insett att hans rymdtidsagenter drivit runt i rymden rätt länge och att det är dags att ta upp den övergripande berättelsen om det försvunna Galaxity igen, hög tid att röja upp i härvan av tidsparadoxer och parallella verkligheter. När jag slår ihop den utlästa boken längtar jag redan till den sjunde och sista volymen, som kommer att innehålla de tre avslutande, tidigare oöversatta, äventyren.

Köp boken på din lokala serieaffär. Eller på Sf-bokhandeln, Adlibris eller Bokus.

PS. Nästa år är det inte bara femtio år sedan den första serien om Linda och Valentin publicerades (i franska Pilote), det är också då Luc Bessons Linda och Valentin-filmatisering Valerian and the City of a Thousand Planets har premiär!

Tre män och en baby revisited

Det finns så många lönndörrar och falluckor att lulla in genom. Så många katakomber att utforska. Så många drömska rum med vaga konturer, rum som är alltför angenäma att vila i. Jag är ovanligt mottaglig. För mottaglig. Tillåter mig själv att motståndslöst somna in, snooza, bli kvar.

I ett av de otaliga rummen står en nopprig tygsoffa i en obestämbar färg. Där har syskonen krupit upp framför en omodernt brun tv som barnvakten ögnar skeptiskt innan hon lyckas koppla in och få igång movieboxen. På andra sidan fönstren som utgör fond för tv-apparaten har mörkret packats så tätt att  filmbolagets logotyp, åskviggscirkeln som framträder på skärmen, är den enda ljuskällan.

Touchstone-loggan tonar bort. Öppningsscenen som följer är, eller visar sig i alla fall senare vara, oförglömlig. Syskonen och barnvakten i soffan får medelst oerhört effektivt filmberättande stifta bekantskap med tre manskompisar som delar lägenhet. Till Miami Sound Machines trånande Bad boy får filmtittarna följa när hallen föräras med en magnifik målning à la åttiotals-art deco, samtidigt som kvinnorna med fluffigt hår avlöser varandra i hisnande (på buskisvis lätt uppsnabbat) tempo, via hissen som leder direkt in i hallen.

Nej, Tre män och en baby är inte fantastisk annat än som medel för nostalginarkos, men trots den provocerande premissen att en man som byter en blöja en gång är värd att dyrka är filmen inte hemsk heller, och framförallt så har den Tom Selleck.

Åh, Tom. Thomas Magnum-Tom. Jag vet att han är någon slags NRA-jeppe, men här utstrålar han så mycket sårbarhet och värme, med sin ljusa, lätt spruckna, röst och sitt målmedvetna mjölkersättningsvärmande. Sen är han ju sanslöst snygg också med sin mustasch, sina linnen och korta shorts.

Här är öppningsscenen, på en tv som filmats med videokamera: