Kristecken

Att jag en lördagkväll i väntan på mello poppar popcorn samtidigt som jag stuffar till vinjettmusik från olika åttiotalstvserier, det kan ju inte vara något annat än ett tecken på att fyrtioårskrisen kommer krypande som myror över linoleumgolven i Slätta om sommaren.

 

 

Everything Sucks!

Nog för att livet för det mesta redan känns som ett enda stort Feel old yet-meme, men nu har Netflix dessutom producerat en dramediserie om 90-talet.

Serien heter Everything Sucks!, och den uttalade ambitionen bakom är att ta över stafettpinnen från serier som Nollor och nördar, That 70's show, En härlig tid och Gänget och jag. Den röda tråden som löper mellan dessa serier är alltså dels att de är någon form av komedier, men främst att de skildrar varsin tidsperiod (80-, 70-, 60- och 50-talet) med tjugo års distans.

Jag är inte dummare än att jag fattar att jag sedan flera år tillbaka tillhör kategorin medelålders, men det är ändå något med följande fakta som är så svårsmält:

That 70's Show utspelar sig 1976, första säsongen hade premiär 1998.

Everything Sucks! utspelar sig 1996, första säsongen har premiär (16 februari) 2018.

1996 var alltså för lika länge sen som 1976 var när That 70's Show hade premiär! Tjugotvå jävla år. Tack för mig.

En liten avstickare

I förrgår inledde jag hemfärden från jobbet med att cykla in på en annan gata än den jag vanligtvis tar. Under den minimala avstickaren trampade jag förbi ett hus som i min minnesbild är en stor kloss till tvåplansvilla.

Här krävs nog en förklaring till varför jag inte tydligt minns ett hus som jag cyklade förbi bara i förrgår. Mitt byggnadsminne är helt enkelt inte bra alls. Jag försökte kompensera genom att kolla upp huset på Googles gatuvy, men gav upp direkt efter att ha hamnat här i mitt mobilgooglande (Falun, Kansas, var i och för sig en fantastisk syn som inte alls osökt fick mig att vilja se om Den sista föreställningen).

Hur som helst. Från ett av villans öppna fönster (stora fönster, det minns jag) kom knarrandet av en fiol som stämdes. Sen... KRASCH! Ljudet av något som revs. En vägg? Min första tanke var: Einstürzende neubauten!

Jag fnissade för mig själv, som den fjant jag är. Sen tänkte jag: hur ska jag förmedla det här bisarra undantagsögonblicket i vardagen? Ska jag skriva en tweet? Filma via Instagram och hoppas på att de två ljuden möts igen?

Allteftersom jag cyklade vidare (långsamt, på grund av halkrisken) hamnade den åttiotalsavantgardistiska och oplanerade konsertsnutten jag tagit del av längre bak i medvetandet. Tillvaratagandet uteblev.

Att jag skriver om den här händelsen som knappt var en händelse nu, här, kan ju tyda på att mitt liv är så ordentligt inrutat att minsta lilla avsteg motiverar en flera stycken lång bloggtext. Eller att det finns ett behov av att omvandla varje upplevelse till ett korn med vilket man kan bygga på det skeva självporträtt som är ens samlade internetnärvaro, och att det behovet är så starkt att det inte skulle kännas fel att kalla det patologiskt.

Ett kort för faster Kattis

Utanför friggeboden är morgonen klar och sval. Antar att det är höst nu, fast lövverken på björkarna som omger stugan och tomten fortfarande är mer gröna än gula och temperaturen befinner sig precis på rätt sida gränsen till det uthärdliga när jag tar av mig tröjan utomhus för en punkdusch i iskallt vatten.

Jag har varit här åtminstone de första tjugo somrarna i mitt liv. Visserligen mer sporadiskt åren efter det, men stugan i Stråtjära, Skogs socken, är tveklöst ett andra hem för mig. Ändå är det först nu, när jag inte kommer upp lika ofta, som jag verkligen förstår skillnaden på detta hem och Hemma, bland radhusen.

Det är tyst här. Nej, det stämmer inte riktigt. Det är tyst av människor. Skogen däremot, delvis avverkad eller ej, viskar. Tänk att jag var rädd för skogen här när jag var ett barn. Nu talar den lugnt, tydligt, tröstande – som till ett barn. Påminner mig om att farfar Sixten vilar i trakten, att farmor Gun vilar i trakten, om alla andra släktingar som begravts på Skogs kyrkogård.

Idag var tiden inne för faster Kattis att också få vila här. Katarina, som såg till att jag fick dricka världens största cola i Kew Gardens när hon bodde i London. Min lärarfaster Katarina, som hade min djupaste respekt ända sedan hon gödde mitt och brorsans intresse för Garbage Pail Kids – hon tillhörde inte dem som tyckte att det var hemskt att sätta de groteska samlarbilderna i händerna på barn, utan var minst lika peppad på dem som sina elever.

Kattis stora fritidsintresse var fotografi, och på jularna fick vi syskonbarn varsitt häfte som sammanfattade året med hennes bilder. Varje sommar fotade hon mig, mina syskon och våra kusiner när vi satt eller stod tillsammans på samma skrangliga bänk vid Farmors stuga. Hon såg till att dokumentera och bevara vår uppväxt, men var också med själv, hittade alltid på roliga och spännande äventyr för oss barn att ta oss an.

Hela dagen tänkte jag på de där raderna av Bodil Malmsten: "Vi som lever / Är bara de döda på semester / Nån sorts sommargäster", men istället för moster Lillie och cigg så fortsatte det med att jag Tar ett kort / för faster Kattis. Det kanske låter cheesy, men det var hur som helst vad jag tänkte när jag fotograferade kistan och blommorna efter att vi sagt våra farväl till Katarina.

När vi i sakta mak gick ut från kyrkan sken solen efter en regnig morgon. Jag tog ett kort av kyrkan också. Det var väl egentligen inget särskilt med att jag gjorde det, men jag tänkte på min faster när jag tog bilderna, och då fylldes den slentrianmässiga handlingen med mening. Samma sak senare, när jag fotade den stilla kyrkogården och farmor och farfars grav.

Gun och Sixten skulle båda ha fyllt 100 i år. Farmor dog för fjorton år sedan och farfar fick jag inte ens träffa, han dog två år innan jag föddes. Ändå känns det som att båda är närvarande och att de alltid varit det. Samma känsla kommer nu att omfatta Katarina. Vila i frid.

Girls on Fire

Jag har en veckogammal bebis. Jag skriver det bara för att få citera en mening ur Robin Wassermans Girls on Fire, som på pricken beskriver hur fort det ovanliga kan omvandlas till rutin i det undantagstillstånd som sommaren utgör: "It was inexplicable and impossible, and then, with that weird summer temporal distortion where one day seems like ten and a week is enough to turn any alien addition into the familiar furniture of life, it was routine."

Det omöjliga och oförklarliga i citatet syftar visserligen inte på någon nyfödd bebis, utan på en osannolik vänskap mellan två tonårstjejer. Jag tycker att det kan tas för bevis på min tes att Wassermans roman är så välskriven att man kan välja ett stycke ur den nästan på måfå och garanteras en snygg formulering som säger någonting även utanför sin ursprungliga kontext.

Girls on Fire utspelar sig under nittiotalets första år, med allt vad det innebär av grunge, satanisthysteri och The Real World. Hannah bor i hålan Battle Creek, där hon är hunsad och ocool i sin high school innan hon möter rebelliska nykomlingen Lacey, som liksom henne hatar the queen bitch Nikki Drummond.

Lacey, som älskar Kurt Cobain, har en dekad groupie till mamma och oheligt obehaglig gudsfanatiker till styvfarsa, tar Hannah under sina vingar och omskapar henne till sin avbild. Men varför hatar Lacey Nikki så mycket? Och vad hände egentligen när Nikkis pojkvän, überjocken Craig, gick ut i skogen och tog livet av sig på Halloween?

Wassermans roman får inga poäng för originalitet. Alla typiska beståndsdelar för en coming-of-age-historia finns med. Upplägget med en anonym och färglös person som ger upp sig själv för att låta sig övertas av en cool och destruktiv person är konventionell.

Här dikterar dock moralen inte nödvändigtvis att berättarna till sist väljer tryggheten och familjen. Snarare tycks moralen ersatts av en slags nihilism som möjligen känns mer trovärdig som tonårig livsfilosofi än den som är gängse i den här sortens uppväxtskildringar.

Kanske är det denna brist på uppbygglighet som gör att Girls on Fire är den första av författarens böcker som inte kategoriseras som YA (det vill säga young adult fiction). Wasserman har gett sig fan på att ta ut svängarna i sex- och våldsskildringarna, så till den grad att hon ofta svajar på gränsen till rent effektsökeri. Det är dock uppenbart att hon har väldigt roligt när hon ägnar sig åt tabubrott. Berättelsen har en mörkt komisk underton som gör det lättare att ta till sig även de scener där det känns att författaren nästan överkompenserar för att göra upp med sin tidigare genres begränsningar.

I slutänden är det ändå väldigt tillfredsställande att läsa en roman som visserligen inte viker av det minsta från sin planerade färdväg, men där författaren har satt sin stolthet i att skriva stilistiskt fulländade och psykologiskt träffsäkra versioner av varenda en av alla dessa bekanta high school-scener, och allt som oftast lyckas.

PS. Jag köpte den elektroniska utgåvan av boken på Dito för femtio spänn. Den tryckta utgåvan finns bland annat på Bokus och Adlibris. En radikal idé är annars att du besöker ditt lokala bibliotek och ser om den finns att låna eller går att låna in!

Hvad gör väl namnet?

"Får jag fråga dig om en sak?"

"Javisst."

"Lovar du att inte bli arg?"

"Du vet ju vad som finns i mitt medicinskåp. Vilka hemligheter har jag kvar?"

"Varför döpte du Heinrich till Heinrich?"

"Rimlig fråga."

"Du behöver inte svara."

"Bra fråga. Jag har inget emot att du ställer den."

"Varför gjorde du det då?"

"Jag tyckte att det var ett kraftfullt namn, ett namn med tyngd. Det har ett slags pondus."

"Är han uppkallad efter nån?"

"Nej, han föddes strax efter det att jag hade skapat institutionen, och jag ville väl bekräfta min framgång. Jag ville göra nåt tyskt. Det kändes som om en gest var på sin plats."

"Heinrich Gerhardt Gladney?"

"Jag tyckte att det hade en pondus som kunde färga av sig på honom. Jag tyckte att det var kraftfullt och imponerande, och det tycker jag fortfarande. Jag ville skydda honom och göra honom orädd. På den tiden döpte folk sina barn till Kim, Kelly och Tracy."

[...]

"Tycker du att jag gjorde ett misstag?"

"Det är inte min sak att avgöra."

- Ur Vitt brus av Don DeLillo, i översättning av Thomas Preis.

DeLillos milt ironiska ton får många av scenerna i Vitt brus att vid första anblicken verka lättviktiga. Ingen av dem hinner dock pågå särskilt länge förrän subtila insikter om den moderna tillvaron seglar förbi, som såpbubblor en sommardag, varpå jag förundrat försöker hinna med att fånga dem innan nästa korta kapitel tar vid.

Jag har svårt att avgöra om det är för att DeLillo så mästerligt göder och underhåller sitt rotsystem av undertexter, eller om det i högre grad beror på att jag råkar befinna mig precis på den här nu trettiotvå år gamla romanens frekvens. Oavsett vilket har jag vid flera tillfällen blivit till synes oproportionerligt berörd av Vitt brus. 

Ett exempel på det är när jag läste passagen som citatet ovan är hämtat från. Där har Jack Gladney, Hitlerforskare och romanens berättare, satt sig ner med Denise, en av styvdöttrarna, för att hon vill tala allvar om sin mammas förmodade pillermissbruk och varför hennes styvbror Heinrich heter Heinrich. Stycket i sig är inte särskilt uppseendeväckande, men det hjälpte mig att skingra det mentala gytter det kan innebära att vänta barn för att formulera några saker för mig själv om mina förväntningar och farhågor inför att få detta barn.

Här är det nog på plats med en liten bakgrund. Min fru är gravid för tredje gången, i trettiosjätte veckan. När vi väntade våra två första barn var vi på ultraljudsundersökningarna väldigt noga med att påpeka att vi inte ville få reda på könet. Den här gången var vi snarare lite nyfikna, vilket resulterade i att barnmorskan zoomade in på vad hon menade var en snopp (med reservation för att det aldrig går att vara helt säker). Jag vill lägga in en brasklapp om att det inte spelade någon roll i bemärkelsen att något av alternativen skulle vara mer önskvärt för oss. Ändå fanns det där svaga men omisskännliga suget efter att veta.

Kanske har behovet att rusta oss för att möta omvärldens och våra egna fördomar ökat i och med att våra barn blir äldre och vi mer och mer märker av den åtskillnad som görs på flickor och pojkar. Att det biologiska könet har betydelse i omvärldens ögon går i alla fall inte att förneka. Om någon mot förmodan behöver bevis räcker det med att anföra antalet personer som vänt sig särskilt till mig och gratulerat för att barnet i magen verkar bli en pojke. Vad kul för dig, äntligen! Jag blir inte förolämpad av antagandet, jag har bara svårt att förstå vad denna hitintills ouppnåeliga potential skulle bestå av.

En känsla som hängt med sen vi väntade första barnet och började fundera på namn är att det är lättare att komma på bra flicknamn än pojknamn. Så även denna gång. Samtidigt har namnvalet känts viktigare än tidigare. Kanske är det för att de första två graviditeterna innebar så många och stora omställningar i vardagen (varav mina givetvis inte ens skulle utgöra en bråkdel av de min fru gick igenom) att det helt enkelt inte var möjligt att lägga lika mycket energi på namnvalet.

Sådant är läget. Det som slog mig när jag läste om varför Heinrich heter Heinrich är hur mycket förväntan det ligger i ett namn. Det är säkert en oerhört banal insikt, men jag tror att svårigheten att välja namn i det här fallet också kan vara ett uttryck för osäkerhet inför vad det innebär att vara förälder till en pojke och att hantera de särskilda utmaningar som följer med det.

Det finns nog ett drag av vidskepelse i det. Om än undermedvetet hoppas man kunna välja ett namn som i sig kan bidra till att barnet växer upp till att bli en trygg, omtänksam, rejäl person. Ett namn som kan "skydda honom och göra honom orädd", som i exemplet med Heinrich. En amulett som låter barnet staka ut sin egen väg, som stöter bort negativt grupptryck, som ger fri lejd från att drabbas av och förbjuder en att drabba andra med patriarkalt våld i någon dess många skepnader. Så laddar man namnet med sin besvärjelse, låter det bära alla ens goda dagdrömmar till förhoppningar om den kommande människan.

Vitt brus finns i pocket på Adlibris och Bokus.

Tre Super Nintendo-refererande raplåtar

Medan jag försökte fastställa exakt hur onödigt det skulle vara att förhandsbeställa ett exemplar av Super Nintendo Classic Edition, nyutgåvan av en konsol som jag inte ens är nostalgisk över, fick jag Slim Thugs röst i huvudet: "Blowin' on that endo, Gamecube Nintendo", från hans gästvers på Mike Jones "Still Tippin'".

Nu refererar den raden visserligen till en annan konsol, men det som slog mig var att det finns drösvis med Nintendo-droppande raplåtar och flera av dem nämner den konsol som nu ska återlanseras i miniversion.

När det begav sig var jag en Amiga 500 kind of guy, och spelade jag någon 16-bitarskonsol hos kompisar var det Sega Megadrive, så minnet av Super Nintendo i sig var inte särskilt känsloladdat för mig. Däremot fick de här låtarna mig att längtansfullt tänka tillbaka på en svunnen era, om än bara för en liten stund och fortfarande fullt medveten om att saker väldigt sällan var bättre förr.

1.

1994 satt jag och Staffan på golvet i vardagsrummet hemma hos mina föräldrar. CD-växlaren bläddrade långsamt fram skivan vi valt: Public Enemys cd-maxisingel Give It Up. Vi tyckte att "Give It Up" var tung, men när b-sidan "Bedlam 13:13" drog igång blev vi mållösa. Vi kunde bara inte fatta att Chuck D rappade om "Super Nin-tin-doh", så främmande kändes det att en amerikansk rappare skulle nämna en företeelse som vi kunde relatera till. Vi var tvungna att spola tillbaka och lyssna, gång på gång.

2.

En betydligt mer känd Super Nintendo-referens finns i Notorious B.I.G.s debutsingel "Juicy" från samma år. Där får även Sega Genesis, det vill säga den konsol som kallades Sega Megadrive i Europa, plats vid sidan av Super Nintendot – att ha båda dessa blir en symbol för att "D går bra nu" (väljer så klart Mwuana-stavningen av denna låttitel framför Petters).

Eftersom "Juicy" verkligen känns som arketypen för hiphopens rags-to-riches-historier är det lite bitterljuvt att jämföra originalet med de hundratals, tusentals, låtar på samma tema och street hustler-till-imperieförvaltare-upplägg som kommit de senaste tjugo åren. Hur ödmjukt ter det sig inte idag att skryta med att man har inte en, men två 16-bitarskonsoler?

3.

Den tredje referensen kommer från Ice Cubes titellåt från soundtracket till filmen Friday. Jag minns inte mycket av filmen, och det kanske är lika bra. "Friday" släpptes 1995, och jag gissar att Super Nintendos popularitet och kulturella genomslag redan hade peakat när Ice Cube rappade om att han spelade på konsolen. Året därpå släpptes i alla fall Nintendo 64 (i Sverige 1997).

Hur slutade det då? Jag beställde prylen. Tröstar mig med att jag förmodligen inte kommer att få någon ändå och då har lyckats spara de femtonhundra spänn jag la ut!