Chastity - Death Lust

Det är visserligen lite av en sport för mig att nämna Smashing Pumpkins så ofta som möjligt i den här bloggen, men innan Chastity nästlade sig in i mitt liv verkade det inte troligt att jag någonsin skulle få ett legitimt skäl att använda Pumpkins som referens för att beskriva en samtida artist som dessutom känns relevant.

Bakom namnet Chastity står Brandon Williams från kanadensiska Whitby - en stad som jag inbillar mig är Kanadas motsvarighet till typ Enköping. Debutalbumet Death Lust släpptes för någon månad sedan, och i ärlighetens namn krävdes det inte ens några smäktande Billy Corgan-riff för att vinna över mig - i samma sekund som jag såg det här perfekta omslaget förstod jag att Chastity var något för mig:

Musiken är ett hopkok av 90- och 00-talets subgenrer av ungdomligt gitarrgnissel, det borde spreta men hålls samman av Williams sång och tematik. Egentligen är det på sin höjd två-tre låtar som för tankarna till ett Pumpkins som ersatt eskapismen och de grandiosa gesterna med förortsdepp och fritidsgårds-hc, men å andra sidan kan ingen som lyssnar på Chastitys ”Suffer” och Pumpkins ”Tristessa” efter varandra förneka att influenserna finns där.

Nog om Pumpkins. Här är årets finaste låt, ”Heaven Hell Anywhere Else”:

Sommarsorgsen trio

Just nu behöver jag något släpigt att lyssna på, något som låter precis så dåsigt som man känner sig efter en osvenskt varm dag i juni. Eller som en regnig julinatt någonstans på västkusten. Något som stämmer i underströmmen av mild sorg som hör sommarens mitt till.

Sommarminne #1

I morse hoppade jag av cykeln och sneddade över kyrkogårdsbacken på väg till jobbet. Där stod en parkarbetare och underhöll gräsmattan med en lövblås, och någonting med kombinationen tidig sommarmorgon och utomhusarbete fick mig att tänka på den varma sommaren för ett halvt liv sen som jag inledde med att ha ett kommunalt sommarjobb där jag målade bänkar och träställningar i Lagersberg med omnejd.

Jag minns inte mig själv som cirka tjugoåring särskilt väl, men jag minns att den sommarens juni var varm, tyst och dödligt trist, och att jag varje dag lyssnade på samma kassettband (nästan en anakronism redan då) på väg till och från Lagersberg. På sida A: It's Me God av Breach. På sida B: Venom av samma band.

När den masochisminducerande (ja, jag höftar lite med orden, annars blir det aldrig någon blogg skriven) gnisselballaden "Penetration" avslutat sida B spolade jag tillbaka bandet och lyssnade på den igen. Trampade förbi fabrikerna på Mått Johanssons väg med svetten rinnande längs armarna och mörkret susande i lurarna.

Lästa böckers kyrkogård

I samband med att jag flyttade till Falun för mer än fyra år sedan påbörjade jag en logg där jag nedtecknade böckerna jag läste, filmerna jag såg och spelen jag spelat igenom.

Varför?

För det första är jag en person som närmast tvångsmässigt skriver lappar, påminnelser, listor. Jag är helt enkelt en sån typ – om nu detta generella karaktärsdrag är tillräckligt för att utgöra fundamentet till en typ.

En annan anledning som utkristalliserar sig, såhär med några års avstånd, är att jag förmodligen var en aning nervös inför hur mitt liv i den nya staden skulle arta sig. Kanske tog jag, om än bara halvt medvetet, ansvar för mitt långsiktiga mående genom att skapa en slags buffert som jag skulle kunna gå tillbaka till flera år senare för att hämta bevis på att jag faktiskt har gjort någonting värdefullt med tiden efter flytten.

Med glaset halvfullt menar jag att det är kul att kunna gå tillbaka och se vad jag läste vid en given tidpunkt. Leta mönster. Hitta tillbaka till vad jag tänkte på i ett nära förlutet vars tendens att smälta ihop till en enda mångårig minnesgröt ökar för varje år som gått.

Om glaset å andra sidan är halvtomt är det också oerhört beklämmande att jag känner det här behovet att registerföra varje potentiellt meningsfull upplevelse, som om upplevelsen inte är meningsfull innan den resulterar i något konkret – konst som en bock i en ruta, som något oskiljbart från annan konsumtion, som prestation.

Jag tror hur som helst inte att jag missat att redovisa en enda bok, film eller spel som jag tagit mig igenom sen dess. Fram tills igår. Då råkade jag nämligen radera hela listan.

Min spontana reaktion var att försöka ta reda på hur det där satans molnet som jag ju faktiskt betalar några kronor i månaden för fungerar. Sen stannade jag upp i mitt googlande, och det var inte enbart för att det verkade orimligt jobbigt att återskapa innehållet på min telefon. Skit i det, tänkte jag. Nu kan jag göra vad jag vill. Jag kan sluta läsa P.O. Enquists samlade kammarspel efter bara två avverkade dramer, avsluta mitt i en mening, lägga boken åt sidan och känna mig helt tillfreds med det jag faktiskt läst istället för att tvinga mig själv att läsa från pärm till pärm för att kunna lägga boken till min supersymboliska lista. Jag är... fri?!

Så nu ligger alltså alla hundratals avslutade böcker, filmer och spel och skvalpar bland molnen, flyttade från loggens mentala kyrkogård till minnets efterliv, och jag tror jag föredrar att ha dem där.

Kristecken

Att jag en lördagkväll i väntan på mello poppar popcorn samtidigt som jag stuffar till vinjettmusik från olika åttiotalstvserier, det kan ju inte vara något annat än ett tecken på att fyrtioårskrisen kommer krypande som myror över linoleumgolven i Slätta om sommaren.

 

 

Everything Sucks!

Nog för att livet för det mesta redan känns som ett enda stort Feel old yet-meme, men nu har Netflix dessutom producerat en dramediserie om 90-talet.

Serien heter Everything Sucks!, och den uttalade ambitionen bakom är att ta över stafettpinnen från serier som Nollor och nördar, That 70's show, En härlig tid och Gänget och jag. Den röda tråden som löper mellan dessa serier är alltså dels att de är någon form av komedier, men främst att de skildrar varsin tidsperiod (80-, 70-, 60- och 50-talet) med tjugo års distans.

Jag är inte dummare än att jag fattar att jag sedan flera år tillbaka tillhör kategorin medelålders, men det är ändå något med följande fakta som är så svårsmält:

That 70's Show utspelar sig 1976, första säsongen hade premiär 1998.

Everything Sucks! utspelar sig 1996, första säsongen har premiär (16 februari) 2018.

1996 var alltså för lika länge sen som 1976 var när That 70's Show hade premiär! Tjugotvå jävla år. Tack för mig.

En liten avstickare

I förrgår inledde jag hemfärden från jobbet med att cykla in på en annan gata än den jag vanligtvis tar. Under den minimala avstickaren trampade jag förbi ett hus som i min minnesbild är en stor kloss till tvåplansvilla.

Här krävs nog en förklaring till varför jag inte tydligt minns ett hus som jag cyklade förbi bara i förrgår. Mitt byggnadsminne är helt enkelt inte bra alls. Jag försökte kompensera genom att kolla upp huset på Googles gatuvy, men gav upp direkt efter att ha hamnat här i mitt mobilgooglande (Falun, Kansas, var i och för sig en fantastisk syn som inte alls osökt fick mig att vilja se om Den sista föreställningen).

Hur som helst. Från ett av villans öppna fönster (stora fönster, det minns jag) kom knarrandet av en fiol som stämdes. Sen... KRASCH! Ljudet av något som revs. En vägg? Min första tanke var: Einstürzende neubauten!

Jag fnissade för mig själv, som den fjant jag är. Sen tänkte jag: hur ska jag förmedla det här bisarra undantagsögonblicket i vardagen? Ska jag skriva en tweet? Filma via Instagram och hoppas på att de två ljuden möts igen?

Allteftersom jag cyklade vidare (långsamt, på grund av halkrisken) hamnade den åttiotalsavantgardistiska och oplanerade konsertsnutten jag tagit del av längre bak i medvetandet. Tillvaratagandet uteblev.

Att jag skriver om den här händelsen som knappt var en händelse nu, här, kan ju tyda på att mitt liv är så ordentligt inrutat att minsta lilla avsteg motiverar en flera stycken lång bloggtext. Eller att det finns ett behov av att omvandla varje upplevelse till ett korn med vilket man kan bygga på det skeva självporträtt som är ens samlade internetnärvaro, och att det behovet är så starkt att det inte skulle kännas fel att kalla det patologiskt.