torsdag 7 juli 2016

De dödas röster

Lyssnade klart på thrillerserien De dödas röster igår. Den är skriven av Sara Bergmark Elfgren, känd bland annat som författare till Engelsfors-trilogin och fanbärare för nördkultur, och ingår i Sveriges radios nya dramasatsning.



Om kvaliteten på SRs kommande dramaprojekt är i närheten av detta kommer radiodrama snart på allvar kunna konkurrera med TV-drama om tittarnas/lyssnarnas uppmärksamhet.

De dödas röster är en fiktiv dokumentär om mordet på sjuttonåriga Jessica Lundh i Täby 1996 i vilken journalisten Emma, en av Jessicas bästa vänner, undersöker alla ouppklarade spår kring fallet och vem mördaren egentligen var.

I centrum för dokumentären står Jessica och Emmas dåvarande, till synes tätt sammansvetsade, kompisgäng och deras rollspelande.

Mer om handlingen ska jag inte avslöja.

Upplägget gjorde mig lite orolig. Inte för att berättelsen skulle vara för läskig, men för att greppet fiktiv dokumentär skulle vara för vanskligt att upprätthålla på ett trovärdigt sätt med de övernaturliga inslag som storyn utlovade. 

När jag väl började lyssna blev jag dock snabbt övertygad och uppslukad av berättelsen. Upphovspersonerna har inte slarvat med researchen eller lämnat något åt slumpen. Redan under vinjetten är det uppenbart att de kan dokumentärpoddformen och poddar som Serial utan och innan. 

Bergmark Elfgren, regissören Mattias J. Skoglund och kompani lyckas med balansgången att skapa en trovärdig och känslomässigt engagerande berättelse som samtidigt är otäck och kittlande nära det oförklarliga. Skådespelarna är överlag suveräna. Den otäcka stämningen och spänningen håller alla åtta avsnitten ut.

Jag hoppas att serien får många lyssnare och jag tror att den har potential att få brett genomslag, inte bara bland gamla rollspelare. 

Fast det ska sägas, alla som någon gång spelat rollspel har nog
ännu mer att hämta av De dödas röster.

En bit nutidshistoria som jag annars trodde jag tröttnat på efter att den dragits några gånger i olika sammanhang de senaste åren är den om moralpaniken kring rollspel. Fixeringen vid denna bland gamla rollspelare kan påminna lite om, säg, bibliotekariers fixering vid hur omvärlden uppfattar bibliotekarieyrket.

Här har De dödas röster med sin fiktiva ingång faktiskt nåt nytt att tillföra. Förutom att Bergmark Elfgren insiktsfullt gestaltar rollspelarna och rollspelskulturen lyckas hon också förmedla lockelsen i det förment farliga med rollspel, i synnerhet med rollspelet Kult, så att man själv känner den. 

Fördelen med den skönlitterära framställningen blir tydlig - att den kan levandegöra eran och förmedla dess stämningar på ett hudnära sätt som en mer faktabunden framställning som den i nostalgiböckerna och -artiklarna inte kan.

Kult släpptes när jag var tio år. Jag var nog i alla fall något år äldre när jag såg spelet första gången, men jag minns hur jävla rädd jag var för Kult och hur jag samtidigt inte kunde motstå att bläddra i kompisens storebrors Kult, stirra på bilder av grinande nefariter och läsa om spelets värld, som var bortom fasansfull och som ju faktiskt verkade vara vår värld.

Kults mörka lockelse är dock bara en av de fenomen jag känner igen mig i här.

All den nittiotalsmusik jag själv lyssnade på tycks vara med på ett hörn. Smashing Pumpkins, Tricky, Portishead. PJ Harvey, Beastie Boys...

Det är överhuvudtaget intressant att De dödas röster lyckas pricka in så väldigt många av mina egna nittiotalsreferenspunkter. 

Kanske visar det bara att jag var väldigt vanlig, kanske visar det också att det fanns färre förgreningar och smala spår att följa för de som tillhörde subkulturer som rollspelkulturen för tjugo år sen. En mainstreamfilm med vag koppling till någon form av nördintresse? Taget!

(Nu följer en mycket mild spoiler:)

Det kan vara en förklaring till varför Se7en dyker upp här som en milstolpe för en i rollspelsgänget. Det var något särskilt med den filmen. Jag var på mitt första spelkonvent vintern 1995, Stockholms spelkonvent, med min kompis Erik. Vi hängde med några jämnåriga stockholmare som tjatade om filmen, som precis haft premiär. En av snubbarna hette Anders och att jag minns just hans namn är bara på grund av hans gimmick: att han ständigt gick med käpp. Anders var dessutom vänlig nog att spoila slutet, men när vi kom hem till Eskilstuna drog vi i alla fall med oss resten av det rollspelande kompisgänget och såg filmen på bio. (Jag träffade Anders igen i folkhavet på Dinosaur Jr, Vattenfestivalen 1996, men då var han med andra kompisar och låtsades att han inte visste vad rollspel var för något. Så kan det gå!)

Se7en slog an något som jag blev djupt skakad av. Den oerhörda uppgivenheten i den. Känslorna efter att ha sett den filmen påminde mycket om de känslor som Kult tidigare hade väckt i mig. Jag hade svårt att förlika mig med att det inte fanns plats för något hopp, någon ljusning överhuvudtaget i det smogdränkta inferno till storstadsvärld som filmen målar upp.



Jag känner fortfarande ett lätt obehag när jag tänker på den filmen, precis som att jag alltid kommer att förknippa Kult med en avgrundsdjup skräck, även nu när jag glatt slänger pengar på spelets crowdfundade nya utgåva Divinity lost.

Av den anledningen var det också betryggande att lyssna på De dödas röster. Trots att den stundtals var väldigt otäck är det skönt att inse att andra lockats, skrämts och påverkats av samma saker lika djupt som en själv.

Här finns alla avsnitt av De dödas röster.

torsdag 16 juni 2016

Precis som Gumball

Allt var som vanligt när jag skulle lämna Agnes på förskolan, med undantag för två saker:

1. Det låg en iögonfallande hög med bråte på gräsplätten utanför.

2. Det var näst näst sista dagen som jag skulle lämna något av mina barn till förskolan överhuvudtaget (med reservation för eventuella kommande barn) eftersom båda från och med höstterminen kommer att gå i skolan.

Här borde jag egentligen stanna till och reflektera över punkt 2, hålla fast vid den där känslan av att tiden ökar så i hastighet att den borde kantra, men dels är det ju säkert världens mest gjorda spaning att tiden tycks gå fortare ju äldre man blir (till en viss gräns?) och dels så blir man väl fartblind. Rätt vad det är så... 

Nej, I shan't go there. Hög med bråte! Det var ju vad detta handlade om.

Agnes hade kvällen innan pratat om att förskolan skulle ge bort snurrpallen som de haft i hallen och att hon ville ha den, med typiskt besvärad och tveksam respons från sina föräldrar.

När jag såg snurrpallen i all sin snurrbara prakt och sitt hyfsade skick framför mig, mitt bland lösa plankor och massakrerade möbler, så insåg jag att den faktiskt skulle slängas på tippen om vi inte tog den.

Vad var det värsta som kunde hända? Att vi själva måste slänga den på tippen (alt. att någon skadar sig i snurr-relaterade skador, men man får väl se till att snurra med måtta)? Taget.

Nu kommer poängen! När jag frågade en av förskolepedagogerna om det var ok att vi tog pallen fick jag en så stark förnimmelse, något i närheten av en déjà vu-upplevelse, att jag befann mig i upptakten till ett avsnitt av Gumball.

Gumball är alltså en typisk modern tv-serie för barn med en popkulturell referens per hundradels sekund, där pappan Richard Watterson är en mer konstant urblåst Homer Simpson eller Peter Griffin.

Det här var precis en sån ogenomtänkt sak som Richard gör i var och vartannat avsnitt för att sätta igång en kedja av knäppa händelser.

Typ: Gumball vill ha överbliven snurrstol. Gumballs mamma Nicole är på väg att säga nej, men hinner inte innan Richard har skrikit ja och snurrar vilt på stolen. Richard fastnar och blir insnärjd i stolen, hamnar på sjukhus. Kommer på att han ska ställa upp i robotlådbilsrace, så Gumball och Darwin måste vara med i hans ställe osv.

Kanske borde man känna sig kränkt av hur ofta idiotpappa-stereotypen reproduceras i tv-serier. Om inte det, så borde man nog reagera på hur alla mammorna i serierna är helt humorbefriade (men överpresterande). 

Jag garvar istället ikapp med barnen.



söndag 15 maj 2016

I Austin

Varje försommar längtar jag till Austin, det fiktiva Austin med dess ännu orörda morgnars tennisplaner, sommarkvällssurret kring en basebollplan i solnedgången, Summer Breeze från en bilradio strax före gryningen.

 

onsdag 23 mars 2016

Toves lånekort

Morgonen påminde om häxans slädfärd efter lejonets återkomst: snöskorpan knäppande som bubbelplast under cykeldäcken, träden och husen drypande av glittrande smältvatten. Jag tänkte på att Toves klass skulle åka till biblioteket. Att hon skulle få sitt första alldeles egna lånekort. Att hon för första gången skulle låna själv.
Jag tänkte på Prydain, Narnia, mina första andra världar och hur de fortfarande finns i mig.

Om man inte har C.S. Lewis tro kan man alltid tro på hans avgudabilder, på garderobsryggar som ger vika mot det fantastiska. Och vidare: har man inte har någon kyrka finns det bibliotek.

tisdag 1 mars 2016

Komma hem



Att komma hem och ramla ner i sin barndom. Slukas av en mapp skolkataloger. Bocka av tusen brief lives på Facebook. Harlekinstatyn på Slagstaskolan. Bryan Adams i skogen. Everything I do-tryckare på skoldiskot. Stå och trycka mot väggen på skoldiskot. Ha mage att vara glad på kort (med de där distinkta framtänderna). Morbid Angel i uppehållsrummet. Vinden i allén som viskar lokalt skvaller om död och antabus, om vad de säger till adoptivbarn på buss 13. Stab spelar basgången till Stand by me på gitarr (i sexan). Man kan bara slita av sig sin nya avatar, följa strömmen nedåt och hoppas på att den väntar på strandkanten när man kommer upp till ytan igen.



tisdag 28 juli 2015

What's it like to be a girl in a band?

Efter att ha läst Evelyn McDonnells The Runaways-biografi Queens of Noise är jag böjd att hålla med Marissa Ribisis karaktär Cynthia i Dazed and Confused när hon exemplifierar teorin om att vartannat decennium är fantastiskt och vartannat är skit med det årtionde som filmen utspelar sig under: “The '70s obviously suck”.


Samtidigt som Cynthia i ett fiktivt 1976 kör genom Austin på skolavslutningskvällen och förklarar decenniet dött är det bara några dagar tills tonåringarna i The Runaways släpper sitt första album i det riktiga 1976, efter att ha existerat som band i bara några månader.


McDonnell resonerar mycket kring kulturen i vilken Runaways kom till och vårdslöst formades. De är några av alla löst hållna L.A.-kids som jagar rock n' roll-drömmen på Sunset strip. Tidsandan som förmedlas genomsyras av desperation under den tunna fernissan av good times och frigjordhet. Det ruttnande Sunset strips förförarröst rosslar motbjudande mellan raderna. Självklart påverkas läsningen av anledningen till att jag överhuvudtaget fick för mig att läsa biografin: den här texten om hur basisten Jackie Fox våldtogs av bandets manager Kim Fowley. Med den som nyckel till McDonnells bok är det lätt att bara se nihilismen samt den totala sexismen som omringar bandet.

Vad hände sen? Jag fick ett sug efter fler rockbiografier och läste Viv Albertine, gitarrist i The Slits, självbiografi Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys. och Kim Gordon i Sonic Youths självbiografi Girl in a Band.


Albertine rapporterar rakt och ärligt från punkens frontlinjer i London, från samma år i slutet av sjuttiotalet som merparten av berättelsen om Runaways utspelar sig. Kaos, våld och missbruk är ständigt närvarande men Albertine klarar sig hyfsat helskinnad från eran, i motsats till exempelvis Sid Vicious som hon startade sitt första band med och The Slits sångerska Ari Up, som bland annat blir knivhuggen vid två olika tillfällen.

Efter alla växelvis underhållande och hårresande hemska punkminnen, peppande skildringar av The Slits galenskaper och de många redogörelserna för Albertines relationer med bland andra Mick Jones och Johnny Thunders blir berättelsen mindre uppsluppen, men lika osentimental när Albertine redogör för många år av ofrivillig barnlöshet med missfall efter missfall, sedan cancer, följt av hopplöst hemmafruleverne. Lyckligtvis finns det också en långsam väg tillbaka till livet, till konsten och musiken.


Kim Gordon, som förutom att vara musiker är eller har varit konstnär, skådespelerska, producent och modedesigner skriver också ärligt, särskilt om uppbrottet med sin man och bandkollega Thurston Moore efter att hon upptäckt att han i hemlighet har en relation med sin förläggarkollega.

Girl in a Band har följaktligen, liksom Albertines bok, en relativt hög skvallerratio för den som växte upp med åttio- och nittiotalets indierock. Den högfrekventa namedroppingen är dock inte det bestående intrycket. Gordons självbiografi är också drömsk och flyktig, omväxlande tvärsäker och i besittning av en närmast självutplånande ödmjukhet. Flera poetiska passager om L.A. fungerar även utmärkt tillsammans med Runaways-biografins ingående beskrivningar av stadens form och struktur.

Antecknade några överlappningar + gemensamma nämnare


PS. Vilken är bästa Sonic Youth-låten?