De polyglotta älskarna

I Lina Wolffs nya roman De polyglotta älskarna finns en passage där en av berättarna, författaren och polyglotten Max Lamas, reflekterar över Sveriges natur:

"[D]en svenska skönheten har alltid fyllt mig med vemod, och jag är oförmögen att njuta av en djup skog eller utsikten över Östersjön utan att känna att mina dagar är räknade. Varför får man inte samma känsla av övergivenhet om man ser ut över Atlanten från den galiciska dödskusten, eller från de branta kullarna i Baskien? Då känner jag istället friskhet, utmaning, styrka, vitalitet."

Jag förstår att det säkert är orimligt att prata om svensk prosa som om den premierade endast ett uttryck, eller som om den rörde sig i en riktning snarare än sjuttioelva olika. Ändå kände jag direkt när jag läste stycket ovan att det verkligen satte ord på hur jag känner för svensk prosa kontra, tja, osvensk prosa och varför jag blev så glatt överraskad när jag läste Wolffs förra och första roman Bret Easton Ellis och de andra hundarna.

Att miljön för Bret Easton Ellis och de andra hundarna är spansk – den utspelar sig mestadels i Barcelona – och att persongalleriet, så vitt jag kan minnas, inte innehåller en enda svensk kunde i sig ha räckt för att den skulle sticka ut i 2012 års skörd av svenska samtidsromaner. Nu är det verkligen inte den bokens enda förtjänster. Den klassas som roman men består, på Bolañoeskt manér, av flera till synes osammanhängande berättelser vars förmodade gemensamma nämnare är författaren Alba Cambo. Handlingen spretar och ålar sig således iväg, ibland till synes slumpartat, i olika riktningar. Denna oförutsägbarhet, känslan av att upptäcka något oväntat, vilt och vackert runt varje okänt hörn, är dock en stor del av behållningen.

Framförallt förundrades jag dock av hur otvungen och självklar Wolffs prosa är. Precis som Bolaño – ja, jag vet, tjatig referens, men han har så uppenbart varit en av förebilderna – behärskar Wolff konsten att hantera stundtals tung tematik med en lätthet och perfekt avvägd humor som gör att läsningen mot alla odds blir närmast uppsluppen.

De polyglotta älskarna berättas av tre olika karaktärer och rör sig från Skåne till Italien och Rom via Stockholm i en handling som vid första anblicken kan verka lika disparat som föregångarens, men som visar sig ha ett helt nätverk av röda trådar som löper genom den. Kompositionen tillåter den här gången inga sidospår, men trots den insnävade berättartekniken är innehållet minst lika expansivt som första romanen eller Wolffs skönlitterära debut, den underbara novellsamlingen Många människor dör som du.

Ellinor som lär sig slåss på byns lokala "fajtarklubb", men i övrigt ger ett rätt håglöst intryck, etablerar i alla fall rätt omgående romanens ämnen: det handlar en del om våld och sex, men framförallt om maktförhållanden mellan mellan kvinnor och män. Det låter kanske väldigt gjort, men i takt med att händelseförloppet bjuder på allt fler läckra bisarrerier och berättarperspektiven skiftar gestaltas dessa teman på oräkneliga originella sätt.

Michel Houellebecq är precis som Bret Easton Ellis en av världens meste – eller i alla fall mest kända – författarmisogyner, men där Ellis i förra romanen trots dess titel spelade en väldigt liten roll som (i och för sig kraftfullt symbolisk) hund, blir återkommande referenser till Houellebecq här en fond för diverse destruktiviteter från berättelsens män: kritikern Calisto och tidigare nämnde Max Lamas.

Här väjs det dock skickligt inför alla enkla sanningar och ensidigheter. Snarare får jag känslan av att Wolff verkligen vill förstå sina karaktärer i alla deras imperfektioner. Hon skriver så fördomsfritt och ofta innerligt, även i de ytligt sett mer skruvade och mustiga scenerna.

På tal om mustighet och magisk realism; visserligen nämns både Borges och Bolaño i De polyglotta älskarna, men dessa åkallanden hade gott kunna skippats. Det är långt ifrån bara miljöombytet från Wolffs tidigare böcker som klargör att Wolff är på väg bort från de mest uppenbara influenserna och in i en romanvärld som är helt hennes egen. Och vilken märklig och märkvärdig värld det är! Jag längtar redan till nästa bok av Lina Wolff.

Boken finns att köpa på, bland andra, Adlibris och Bokus.

De dödas röster

Lyssnade klart på thrillerserien De dödas röster igår. Den är skriven av Sara Bergmark Elfgren, känd bland annat som författare till Engelsfors-trilogin och fanbärare för nördkultur, och ingår i Sveriges radios nya dramasatsning.

Om kvaliteten på SRs kommande dramaprojekt är i närheten av detta kommer radiodrama snart på allvar kunna konkurrera med TV-drama om tittarnas/lyssnarnas uppmärksamhet.

De dödas röster är en fiktiv dokumentär om mordet på sjuttonåriga Jessica Lundh i Täby 1996 i vilken journalisten Emma, en av Jessicas bästa vänner, undersöker alla ouppklarade spår kring fallet och vem mördaren egentligen var.

I centrum för dokumentären står Jessica och Emmas dåvarande, till synes tätt sammansvetsade, kompisgäng och deras rollspelande.

Mer om handlingen ska jag inte avslöja.

Upplägget gjorde mig lite orolig. Inte för att berättelsen skulle vara för läskig, men för att greppet fiktiv dokumentär skulle vara för vanskligt att upprätthålla på ett trovärdigt sätt med de övernaturliga inslag som storyn utlovade. 

När jag väl började lyssna blev jag dock snabbt övertygad och uppslukad av berättelsen. Upphovspersonerna har inte slarvat med researchen eller lämnat något åt slumpen. Redan under vinjetten är det uppenbart att de kan dokumentärpoddformen och poddar som Serial utan och innan. 

Bergmark Elfgren, regissören Mattias J. Skoglund och kompani lyckas med balansgången att skapa en trovärdig och känslomässigt engagerande berättelse som samtidigt är otäck och kittlande nära det oförklarliga. Skådespelarna är överlag suveräna. Den otäcka stämningen och spänningen håller alla åtta avsnitten ut.

Jag hoppas att serien får många lyssnare och jag tror att den har potential att få brett genomslag, inte bara bland gamla rollspelare. 

Fast det ska sägas, alla som någon gång spelat rollspel har nog

ännu mer att hämta av De dödas röster.

En bit nutidshistoria som jag annars trodde jag tröttnat på efter att den dragits några gånger i olika sammanhang de senaste åren är den om moralpaniken kring rollspel. Fixeringen vid denna bland gamla rollspelare kan påminna lite om, säg, bibliotekariers fixering vid hur omvärlden uppfattar bibliotekarieyrket.

Här har De dödas röster med sin fiktiva ingång faktiskt nåt nytt att tillföra. Förutom att Bergmark Elfgren insiktsfullt gestaltar rollspelarna och rollspelskulturen lyckas hon också förmedla lockelsen i det förment farliga med rollspel, i synnerhet med rollspelet Kult, så att man själv känner den. 

Fördelen med den skönlitterära framställningen blir tydlig - att den kan levandegöra eran och förmedla dess stämningar på ett hudnära sätt som en mer faktabunden framställning som den i nostalgiböckerna och -artiklarna inte kan.

Kult släpptes när jag var tio år. Jag var nog i alla fall något år äldre när jag såg spelet första gången, men jag minns hur jävla rädd jag var för Kult och hur jag samtidigt inte kunde motstå att bläddra i kompisens storebrors Kult, stirra på bilder av grinande nefariter och läsa om spelets värld, som var bortom fasansfull och som ju faktiskt verkade vara vår värld.

Kults mörka lockelse är dock bara en av de fenomen jag känner igen mig i här.

All den nittiotalsmusik jag själv lyssnade på tycks vara med på ett hörn. Smashing Pumpkins, Tricky, Portishead. PJ Harvey, Beastie Boys...

Det är överhuvudtaget intressant att De dödas röster lyckas pricka in så väldigt många av mina egna nittiotalsreferenspunkter. 

Kanske visar det bara att jag var väldigt vanlig, kanske visar det också att det fanns färre förgreningar och smala spår att följa för de som tillhörde subkulturer som rollspelkulturen för tjugo år sen. En mainstreamfilm med vag koppling till någon form av nördintresse? Taget!

(Nu följer en mycket mild spoiler:)

Det kan vara en förklaring till varför Se7en dyker upp här som en milstolpe för en i rollspelsgänget. Det var något särskilt med den filmen. Jag var på mitt första spelkonvent vintern 1995, Stockholms spelkonvent, med min kompis Erik. Vi hängde med några jämnåriga stockholmare som tjatade om filmen, som precis haft premiär. En av snubbarna hette Anders och att jag minns just hans namn är bara på grund av hans gimmick: att han ständigt gick med käpp. Anders var dessutom vänlig nog att spoila slutet, men när vi kom hem till Eskilstuna drog vi i alla fall med oss resten av det rollspelande kompisgänget och såg filmen på bio. (Jag träffade Anders igen i folkhavet på Dinosaur Jr, Vattenfestivalen 1996, men då var han med andra kompisar och låtsades att han inte visste vad rollspel var för något. Så kan det gå!)

Se7en slog an något som jag blev djupt skakad av. Den oerhörda uppgivenheten i den. Känslorna efter att ha sett den filmen påminde mycket om de känslor som Kult tidigare hade väckt i mig. Jag hade svårt att förlika mig med att det inte fanns plats för något hopp, någon ljusning överhuvudtaget i det smogdränkta inferno till storstadsvärld som filmen målar upp.

Jag känner fortfarande ett lätt obehag när jag tänker på den filmen, precis som att jag alltid kommer att förknippa Kult med en avgrundsdjup skräck, även nu när jag glatt slänger pengar på spelets crowdfundade nya utgåva Divinity lost.

Av den anledningen var det också betryggande att lyssna på De dödas röster. Trots att den stundtals var väldigt otäck är det skönt att inse att andra lockats, skrämts och påverkats av samma saker lika djupt som en själv.

Här finns alla avsnitt av De dödas röster.

Precis som Gumball

Allt var som vanligt när jag skulle lämna Agnes på förskolan, med undantag för två saker:

1. Det låg en iögonfallande hög med bråte på gräsplätten utanför.

2. Det var näst näst sista dagen som jag skulle lämna något av mina barn till förskolan överhuvudtaget (med reservation för eventuella kommande barn) eftersom båda från och med höstterminen kommer att gå i skolan.

Här borde jag egentligen stanna till och reflektera över punkt 2, hålla fast vid den där känslan av att tiden ökar så i hastighet att den borde kantra, men dels är det ju säkert världens mest gjorda spaning att tiden tycks gå fortare ju äldre man blir (till en viss gräns?) och dels så blir man väl fartblind. Rätt vad det är så... 

Nej, I shan't go there. Hög med bråte! Det var ju vad detta handlade om.

Agnes hade kvällen innan pratat om att förskolan skulle ge bort snurrpallen som de haft i hallen och att hon ville ha den, med typiskt besvärad och tveksam respons från sina föräldrar.

När jag såg snurrpallen i all sin snurrbara prakt och sitt hyfsade skick framför mig, mitt bland lösa plankor och massakrerade möbler, så insåg jag att den faktiskt skulle slängas på tippen om vi inte tog den.

Vad var det värsta som kunde hända? Att vi själva måste slänga den på tippen (alt. att någon skadar sig i snurr-relaterade skador, men man får väl se till att snurra med måtta)? Taget.

Nu kommer poängen! När jag frågade en av förskolepedagogerna om det var ok att vi tog pallen fick jag en så stark förnimmelse, något i närheten av en déjà vu-upplevelse, att jag befann mig i upptakten till ett avsnitt av Gumball.

Gumball är alltså en typisk modern tv-serie för barn med en popkulturell referens per hundradels sekund, där pappan Richard Watterson är en mer konstant urblåst Homer Simpson eller Peter Griffin.

Det här var precis en sån ogenomtänkt sak som Richard gör i var och vartannat avsnitt för att sätta igång en kedja av knäppa händelser.

Typ: Gumball vill ha överbliven snurrstol. Gumballs mamma Nicole är på väg att säga nej, men hinner inte innan Richard har skrikit ja och snurrar vilt på stolen. Richard fastnar och blir insnärjd i stolen, hamnar på sjukhus. Kommer på att han ska ställa upp i robotlådbilsrace, så Gumball och Darwin måste vara med i hans ställe osv.

Kanske borde man känna sig kränkt av hur ofta idiotpappa-stereotypen reproduceras i tv-serier. Om inte det, så borde man nog reagera på hur alla mammorna i serierna är helt humorbefriade (men överpresterande). 

Jag garvar istället ikapp med barnen.

I Austin

Varje försommar längtar jag till Austin, det fiktiva Austin med dess ännu orörda morgnars tennisplaner, sommarkvällssurret kring en basebollplan i solnedgången, Summer Breeze från en bilradio strax före gryningen.

 

Toves lånekort

Morgonen påminde om häxans slädfärd efter lejonets återkomst: snöskorpan knäppande som bubbelplast under cykeldäcken, träden och husen drypande av glittrande smältvatten. Jag tänkte på att Toves klass skulle åka till biblioteket. Att hon skulle få sitt första alldeles egna lånekort. Att hon för första gången skulle låna själv.

Jag tänkte på Prydain, Narnia, mina första andra världar och hur de fortfarande finns i mig.

Om man inte har C.S. Lewis tro kan man alltid tro på hans avgudabilder, på garderobsryggar som ger vika mot det fantastiska. Och vidare: har man inte har någon kyrka finns det bibliotek.

Komma hem

Att komma hem och ramla ner i sin barndom. Slukas av en mapp skolkataloger. Bocka av tusen brief lives på Facebook. Harlekinstatyn på Slagstaskolan. Bryan Adams i skogen. Everything I do-tryckare på skoldiskot. Stå och trycka mot väggen på skoldiskot. Ha mage att vara glad på kort (med de där distinkta framtänderna). Morbid Angel i uppehållsrummet. Vinden i allén som viskar lokalt skvaller om död och antabus, om vad de säger till adoptivbarn på buss 13. Stab spelar basgången till Stand by me på gitarr (i sexan). Man kan bara slita av sig sin nya avatar, följa strömmen nedåt och hoppas på att den väntar på strandkanten när man kommer upp till ytan igen.

Tidig sensommar