Dagens video: Suede - ”We Are The Pigs”

Nej, jag var inte på Dramaten igår, och jag har heller inte lyssnat särskilt mycket på något nytt som Suede släppt de senaste tjugo åren eller så, och det skriver jag inte för att jag är stolt över (eller för den delen skäms för) det, det är helt enkelt bara är så det är.

Däremot har jag svårt att se att något samtida pop- eller rockband skulle kunna göra ett lika enormt och osannolikt bra album som Dog Man Star, och i det här fallet tror jag faktiskt inte att det enbart är för att inget någonsin blir lika bra som musiken som är din värld när du är fjorton.

Även om den här sortens gitarrpop nuförtiden kanske mest av allt anses vara en angelägenhet för den lokala medelålderskaraoken så försvinner fortfarande allt annat när jag spelar videon till ”We Are The Pigs”. Det är 1994 igen och jag känner hur jävla relevanta Suede är.

Dagens video: Thou - "The Changeling Prince"

Jag kan inte minnas senaste gången jag såg en drygt sju minuter lång musikvideo från början till slut utan att lida det minsta, men nu har jag i alla fall gjort det. Dessutom har jag äntligen fattat grejen med Thou. Vem kunde ana att träskig doom var något för mig? Vanligtvis brukar jag bara orka lyssna några takter sömngångarmetal innan jag måste byta till något rensigare, men nu har jag börjat ta mig an Thous massiva diskografi (tre EP släppta på olika bolag bara i år, ”The Changeling Prince” är tagen från kommande fullängdaren Magus) och jag älskar det faktiskt.

Dagens video: Onyx - ”Slam Harder”

Tänk att den här bara är sexton år gammal. Å andra sidan var väl Onyx något av en kvarleva från en annan tid redan 2003, då 50 Cents sorglösa arrogans dominerade som ideal.

Chastity - Death Lust

Det är visserligen lite av en sport för mig att nämna Smashing Pumpkins så ofta som möjligt i den här bloggen, men innan Chastity nästlade sig in i mitt liv verkade det inte troligt att jag någonsin skulle få ett legitimt skäl att använda Pumpkins som referens för att beskriva en samtida artist som dessutom känns relevant.

Bakom namnet Chastity står Brandon Williams från kanadensiska Whitby - en stad som jag inbillar mig är Kanadas motsvarighet till typ Enköping. Debutalbumet Death Lust släpptes för någon månad sedan, och i ärlighetens namn krävdes det inte ens några smäktande Billy Corgan-riff för att vinna över mig - i samma sekund som jag såg det här perfekta omslaget förstod jag att Chastity var något för mig:

Musiken är ett hopkok av 90- och 00-talets subgenrer av ungdomligt gitarrgnissel, det borde spreta men hålls samman av Williams sång och tematik. Egentligen är det på sin höjd två-tre låtar som för tankarna till ett Pumpkins som ersatt eskapismen och de grandiosa gesterna med förortsdepp och fritidsgårds-hc, men å andra sidan kan ingen som lyssnar på Chastitys ”Suffer” och Pumpkins ”Tristessa” efter varandra förneka att influenserna finns där.

Nog om Pumpkins. Här är årets finaste låt, ”Heaven Hell Anywhere Else”:

Sommarsorgsen trio

Just nu behöver jag något släpigt att lyssna på, något som låter precis så dåsigt som man känner sig efter en osvenskt varm dag i juni. Eller som en regnig julinatt någonstans på västkusten. Något som stämmer i underströmmen av mild sorg som hör sommarens mitt till.

Sommarminne #1

I morse hoppade jag av cykeln och sneddade över kyrkogårdsbacken på väg till jobbet. Där stod en parkarbetare och underhöll gräsmattan med en lövblås, och någonting med kombinationen tidig sommarmorgon och utomhusarbete fick mig att tänka på den varma sommaren för ett halvt liv sen som jag inledde med att ha ett kommunalt sommarjobb där jag målade bänkar och träställningar i Lagersberg med omnejd.

Jag minns inte mig själv som cirka tjugoåring särskilt väl, men jag minns att den sommarens juni var varm, tyst och dödligt trist, och att jag varje dag lyssnade på samma kassettband (nästan en anakronism redan då) på väg till och från Lagersberg. På sida A: It's Me God av Breach. På sida B: Venom av samma band.

När den masochisminducerande (ja, jag höftar lite med orden, annars blir det aldrig någon blogg skriven) gnisselballaden "Penetration" avslutat sida B spolade jag tillbaka bandet och lyssnade på den igen. Trampade förbi fabrikerna på Mått Johanssons väg med svetten rinnande längs armarna och mörkret susande i lurarna.

Lästa böckers kyrkogård

I samband med att jag flyttade till Falun för mer än fyra år sedan påbörjade jag en logg där jag nedtecknade böckerna jag läste, filmerna jag såg och spelen jag spelat igenom.

Varför?

För det första är jag en person som närmast tvångsmässigt skriver lappar, påminnelser, listor. Jag är helt enkelt en sån typ – om nu detta generella karaktärsdrag är tillräckligt för att utgöra fundamentet till en typ.

En annan anledning som utkristalliserar sig, såhär med några års avstånd, är att jag förmodligen var en aning nervös inför hur mitt liv i den nya staden skulle arta sig. Kanske tog jag, om än bara halvt medvetet, ansvar för mitt långsiktiga mående genom att skapa en slags buffert som jag skulle kunna gå tillbaka till flera år senare för att hämta bevis på att jag faktiskt har gjort någonting värdefullt med tiden efter flytten.

Med glaset halvfullt menar jag att det är kul att kunna gå tillbaka och se vad jag läste vid en given tidpunkt. Leta mönster. Hitta tillbaka till vad jag tänkte på i ett nära förlutet vars tendens att smälta ihop till en enda mångårig minnesgröt ökar för varje år som gått.

Om glaset å andra sidan är halvtomt är det också oerhört beklämmande att jag känner det här behovet att registerföra varje potentiellt meningsfull upplevelse, som om upplevelsen inte är meningsfull innan den resulterar i något konkret – konst som en bock i en ruta, som något oskiljbart från annan konsumtion, som prestation.

Jag tror hur som helst inte att jag missat att redovisa en enda bok, film eller spel som jag tagit mig igenom sen dess. Fram tills igår. Då råkade jag nämligen radera hela listan.

Min spontana reaktion var att försöka ta reda på hur det där satans molnet som jag ju faktiskt betalar några kronor i månaden för fungerar. Sen stannade jag upp i mitt googlande, och det var inte enbart för att det verkade orimligt jobbigt att återskapa innehållet på min telefon. Skit i det, tänkte jag. Nu kan jag göra vad jag vill. Jag kan sluta läsa P.O. Enquists samlade kammarspel efter bara två avverkade dramer, avsluta mitt i en mening, lägga boken åt sidan och känna mig helt tillfreds med det jag faktiskt läst istället för att tvinga mig själv att läsa från pärm till pärm för att kunna lägga boken till min supersymboliska lista. Jag är... fri?!

Så nu ligger alltså alla hundratals avslutade böcker, filmer och spel och skvalpar bland molnen, flyttade från loggens mentala kyrkogård till minnets efterliv, och jag tror jag föredrar att ha dem där.