Äntligen har första delen i Virginie Despentes moderna pikareskromantrilogi Vernon Subutex utkommit i svensk översättning.
Despentes mest kända verk i en svensk kontext lär vara den kontroversiella filmen Baise-moi, som är en adaption av hennes debutroman. Jag fick dock upp ögonen för henne senare, när hon likt en litteraturens Stor-Jobal knökade in alla samtidens ödesfrågor i säcken och plockade ut den växelvis groteska och betagande romanbesten Apokalyps baby (Apocalypse bebe i original, den svenska utgåvan kom 2012).
Vernon Subutex ville jag läsa så fort jag blev varse dess existens, men eftersom jag inte kan franska och började tvivla på att något svenskt förlag skulle plocka upp trilogin nöjde jag mig med att läsa på engelska. Jag hann dock bara läsa första delen innan den aviserades bland Norstedts höstutgivning i år.
Nu har jag även läst Vernon Subutex 1 i Kristoffer Leandoers översättning, och min känsla är att trilogin mycket väl kan blomma upp i en modern klassiker – förutsatt att Despentes förvaltar sina styrkor som samtidsskildrare lika väl i de avslutande delarna.
Vernon Subutex är en parisisk före detta skivbutiksföreståndare i övre medelåldern som sedan butiken stängt igen livnärt sig på att sälja rara skivor under några alltmer knapra år. Startskottet för romantrilogin är att Subutex lägenhet beslagtas av kronofogden, olägligt nog precis efter det att hans rika rockstjärnebeskyddare Alex Bleach dött. Bleach kan således inte skjuta till pengar där det behövs längre, och Subutex blir tvungen att börja jobba sig genom bekantskapskretsen för att få mat i magen och tak över huvudet. Till en början är han aningen för stolt för att vare sig vilja inse eller avslöja sin prekära situation, men det förfall han är stadd i accelererar obarmhärtigt.
Upplägget med Subutex ofrivilliga kringflackande gör det möjligt för Despentes att i högt tempo presentera ett omfattande persongalleri, till synes enligt mottot "alla ska med". Vi rör oss på alla nivåer mellan Paris botten- och toppskikt, från filmproducenter och förborgerligade punkare till samhällets mest utsatta. Ambitionen att visa upp det samtida franska samhället via dess olika medborgartyper är tydlig, men Despentes har inte bara ett mycket gott gehör för subkulturer, hon gör dessutom sina karaktärer till människor snarare än entydiga representanter för sin förmenta grupptillhörighet.
Fort går det som sagt. Prosan trycker på genom samtiden som vore den en anabolakille på väg genom folkmassan i tunnelbanan under rusningstid. Det är ofta elakt och upprörande, men också konstant underhållande. Framförallt: trots alla hårda ord är det som framträder mellan raderna i
Vernon Subutex 1 inte cynism, snarare ett hårt prövat men i stort sett intakt världssamvete.
Många har jämfört Despentes med Houellebecq. Ytligt sett är Despentes progressiv och Houellebecq reaktionär, men nog har de en hel del gemensamt, framförallt i sina anspråk att skildra samtidsmänniskan med en orubblig, stundtals plågsam, ärlighet.
Jag tillåter mig en lite fånig liknelse: om Houellebecq är den där bekante som jämt och ständigt rapar ur sig oförskämdheter med en tillgjort oskyldig uppsyn och ett "jag säger bara som det är", är Despentes kompisen som högljutt grillar dig för dina tillkortakommanden, men som alltid har koll på hur du mår och ställer upp när du behöver det som mest.
Andra delen ges ut i Sverige våren 2019, se nu till att låna
Vernon Subutex 1 på bibblan eller köpa den (till exempel
här eller
här), så att det stora förlaget inte bangar på att ge ut även del tre!
