Använda Harry Potter-filmer som en lång pinne att hålla 2/5-tillvaron på tillfälligt avstånd med

Jag tänker fortfarande på det där avsnittet av En varg söker sin pod när CRFN pratade om 3/5-tillvaron, i vilken alla filmer man ser, alla romaner man läser, all social samvaro är helt ok eller till och med bra — men aldrig mer än så. Igenkänning på bred front så klart.

Men tänk om man en dag skulle inse att man snarare lever en 2/5-tillvaro och att alla aspekter av livet är 20% mindre angenäma än senast man kände efter?

Inte nog med det, man skulle inte heller förmå att engagera sig mer än 2/5 i något av det som man är tvungen att företa sig varje dag, och även om man med blod, svett och tårar pressade upp engagemanget till 5/5 blev resultatet likväl 2/5 — en absolut lägstanivå för vad man kan komma undan med utan att tillvaron fullständigt kapsejsar? Det vore inte kul alls. Då hade man nog fått lov att stänga in sig med ändlösa äventyrsfilmserier, fantasy — ja, all eskapism som finns till hands. Och chips.

Självcentreringen

Jag hade en bra hårdag, kanske för att jag tvättat håret. Jag tog bussen imorse istället för att promenera. Jag har snart fått Yutani i Subway Surfers och då är det hög tid att sluta spela, för då befinner jag mig på topp/botten. Jag funderar över om det är obligatoriskt att låta döende när man ska högläsa poesi. Jag har skrivit en ep som jag bara kommer att kunna spela upp i mitt eget huvud. Jag har bråkat med ett HR-system intill gråtfärdighetsgränsen. Jag har köpt en taklampa som gör mig tvungen att köpa nya sängkläder. Jag har lyssnat på de sista 30 sekunderna i Dizzee Rascal och UGKs  ”Where’s Da G’s” 30 gånger (OK boomer). Jag har sett likheter mellan Dan Bejar och Kjell Höglund. Jag har tagit undan julduken men inte stakarna (*fniss*) eller den misshandlade lilleputtgranen. Jag har milda sömnproblem, annars skulle jag nog inte få för mig att skriva just nu. Jag har hört Henry Rollins prata någon gång för mycket. Jag har inte hört Viv Albertine prata tillräckligt många gånger. Jag känner mig trygg när jag kollar på The Witcher. Jag ska nog sova nu.

En dröm

Sluta läsa nu, jag är på väg att beskriva drömmen jag drömde inatt.

Det var jag och Rickard. Vi skulle skriva om en Mars Volta-konsert för vårt fanzine (finns tyvärr inget sådant i verkligheten, inte än i all fall — om du läser detta ska du ta det som en direkt uppmaning, Rickard). Tydligen skulle vi ha fått ackreditering, men när vi kom in i det vagt Globen-liknande komplex (you wish, Omar) där konserten hölls blev vi stoppade av en dryg typ i övre trettioårsåldern med drag av tillsnofsad ex-hc-kille. Han ville se vad vi drev för slags publikation, stämma av så att det inte var fake.

Vi följde med honom nerför en skallrande järntrappa till en kvadrat med soffor i svart skinn, tog upp sin laptop och bad oss visa. Vi skrev in adressen och han kikade skeptiskt igenom de senaste inläggen, varav inget verkade handla om musik, utan snarare mode och smink och det som jag antar brukar kategoriseras som ”skönhet”.

Han var inte imponerad. Det här... Det är ju ingenting. Sen gick han, jag hade känslan av att han var tvungen att kolla med någon annan, högre upp i Mars Volta-hierarkin.

En annan person som jag inte minns ledde oss nerför en till trappa till en jättelik sal med dukade långbord. När vi kom närmare såg vi att det bjöds på grekisk sallad i stora byttor. Vissa tallrikar var redan använda. Den mesta fetan var redan urplockad.

Jag förstår nog åtminstone delvis vad drömmen vill säga mig.

Liket lever

Ok x:er. Eller y:er. Eller vilken generation jag nu tillhör. Nu skriver jag tydligen i den här bloggen igen.

Jag har i alla fall två goda anledningar till att fortsätta blogga, men kruxet är att jag inte kan välja båda. De är ömsesidigt exklusiva.

1. Ingen läser.

Att ingen läser bloggar i allmänhet och den här bloggen i synnerhet gör att jag är fri att skriva vad jag vill. Jag slipper prestige, kraven är låga och likaså verkshöjden. Det är ett enkelt sätt att hålla igång ett skrivande, motsvarande de symboliska armhävningar som jag gör då och då för att lura mig själv att jag håller kroppen i trim.

2. Det vore pinsamt om det senaste jag skrev blir det folk läser.

Jag drivs av skam. Det som jag redan skrivit är alltid beklämmande, pinsamt, även om eller just för att det sällan är nånting, några rader om en musikvideo eller trivial händelse som ingen bryr sig om. Den text jag har på gång har alltid potentialen att bli mindre pinsam än det redan färdigskrivna, så gång på gång tar jag chansen att ersätta det senaste med något nytt, som också snabbt stelnar och blir ytterligare en plump i protokollet. Men detta förutsätter ju att någon faktiskt läser.

90-talet

Du, ung, tror att 90-talet var så här:

Jag, gammal, vet att 90-talet var så här:

Dagens video: Chai - ”I’m Me”

”Musik ska byggas utav glädje” sjöng nån. Ja, varför inte, nån gång ibland. Och denna alltså. Man blir ju glad, blir man (sagt med Eskilstunadialekt).

Tre videos: mars

Jag börjar inse Dagens video-formatets begränsningar, det vill säga att bara någon ynka bråkdel av all hörvärd musik förses med musikvideo nu för tiden. Här är i alla fall några av de låtar som jag lyssnat mest på i mars, bildsatta av psykedelia, kattmani och hedniska krigare, varav de sistnämnda är som hämtade från Britannia, den tramsiga Game Of Thrones-klonen som HBO försökte kränga till oss GoT-svultna TV-seriejunkies för ett par år sen.