Söndag

Hur mycket är good enough en söndag? Torka golven? Jag har plockat, dammat och dammsugit. Gå utanför dörren? Jag har gått utanför en dörr — kanske inte Dörren, men en dörr. Sätta upp saker på väggarna? Jag har konstaterat att jag behöver ett vattenpass. Äta middag? Jag har ätit knäckemackor med två pålägg. Ta det lugnt? Jag har sovit som en gris i soffan vid helt fel tidpunkt. Skriva något? Jag har skrivit det här. Behöver jag fortsätta?

Använda Harry Potter-filmer som en lång pinne att hålla 2/5-tillvaron på tillfälligt avstånd med

Jag tänker fortfarande på det där avsnittet av En varg söker sin pod när CRFN pratade om 3/5-tillvaron, i vilken alla filmer man ser, alla romaner man läser, all social samvaro är helt ok eller till och med bra — men aldrig mer än så. Igenkänning på bred front så klart.

Men tänk om man en dag skulle inse att man snarare lever en 2/5-tillvaro och att alla aspekter av livet är 20% mindre angenäma än senast man kände efter?

Inte nog med det, man skulle inte heller förmå att engagera sig mer än 2/5 i något av det som man är tvungen att företa sig varje dag, och även om man med blod, svett och tårar pressade upp engagemanget till 5/5 blev resultatet likväl 2/5 — en absolut lägstanivå för vad man kan komma undan med utan att tillvaron fullständigt kapsejsar? Det vore inte kul alls. Då hade man nog fått lov att stänga in sig med ändlösa äventyrsfilmserier, fantasy — ja, all eskapism som finns till hands. Och chips.

Självcentreringen

Jag hade en bra hårdag, kanske för att jag tvättat håret. Jag tog bussen imorse istället för att promenera. Jag har snart fått Yutani i Subway Surfers och då är det hög tid att sluta spela, för då befinner jag mig på topp/botten. Jag funderar över om det är obligatoriskt att låta döende när man ska högläsa poesi. Jag har skrivit en ep som jag bara kommer att kunna spela upp i mitt eget huvud. Jag har bråkat med ett HR-system intill gråtfärdighetsgränsen. Jag har köpt en taklampa som gör mig tvungen att köpa nya sängkläder. Jag har lyssnat på de sista 30 sekunderna i Dizzee Rascal och UGKs  ”Where’s Da G’s” 30 gånger (OK boomer). Jag har sett likheter mellan Dan Bejar och Kjell Höglund. Jag har tagit undan julduken men inte stakarna (*fniss*) eller den misshandlade lilleputtgranen. Jag har milda sömnproblem, annars skulle jag nog inte få för mig att skriva just nu. Jag har hört Henry Rollins prata någon gång för mycket. Jag har inte hört Viv Albertine prata tillräckligt många gånger. Jag känner mig trygg när jag kollar på The Witcher. Jag ska nog sova nu.